M83 – Junk

Franska M83 har med Junk gett ut sitt sjunde studioalbum, det första efter Grammy-nominerade Hurry Up, We´re Dreaming som kom 2011. Efter framgångarna med platinumsingeln Midnight City har Anthony Gonzales turnerat i två år. Bland gästartisterna på Junk finns bl.a. Beck och Susanne Sundför & Mai Lan.

Junk är huvudsakligen en stillsam platta, med loungeliknande, melodisk och avslappnad musik. Pianot har en framträdande roll och stråkar ger emellanåt skivan ett sublimt, närmast 80-talselegant sound. Men mycket blandas in här, så som house och annan dans- och syntmusik, snäll och mjuk pop, blås, jazz, smäktande ballader och en del utfyllnad. I nästan en timme böljar musiken fram som ett långt vemodigt soundtrack till någon 80-tals film där neon, regn och pastellfärgade kläder står i centrum istället för handlingen, och det finns anledningar till att jag kommer att tänka på tv-serien Miami Vice när jag lyssnar till Junk. Samtidigt är delar av plattan dansant, men uppmanar knappast till några vildsinta övningar på dansgolvet. Oftast bryts beatet dessutom av, vilket nog kan uppfattas som frustrerande för de som gillar att röra sig till musik med kläderna på. Personligen lyssnade jag inte medvetet på sådan här musik under 80-talet. Då var jag inne på mycket mörkare, mer experimentella, hårdare och deppiga saker, men levde man på den tiden gick det inte helt att undvika den här sortens ljudkulisser. De förekom på radio, på MTV, i filmer och tv-serier. Att nu höra M83 göra sin drömska version av decenniet då axelvaddar och pudelfrillor var högsta mode mottar jag med blandade känslor. Med Junk i lurarna i solstolen eller hängmattan när man är på rätt humör, eller som soundtrack till en regnig midnatt på balkongen, känns helt okay. Men jag tvivlar på att jag kommer minnas skivan speciellt väl om ett halvår eller så.