Minor Victories – Minor Victories

Från medlemmar i Editors och Slowdive kom Minor Victories med en stormig och känsloladdad dunderplatta med samma namn. Med fängslande låtar och vemodiga melodier skulle man kunna tro att plattan fastnade i mitt hjärta med en gång, men riktigt så enkelt var det inte. Denna platta kräver rätt sinnesstämning och full fokus för att man verkligen ska kunna känna låtarna.

När jag för första gången tryckte på play satt jag i skolan och lyssnade på en tråkig genomgång. Jag var stressad, eftersom betygen snart skulle sättas och mina öron hann inte riktigt snappa upp låtarna. När jag kom hem samma dag lade jag mig raklång på sängen med hörlurarna i öronen och volymen uppskruvad till max för att ge albumet en värdig chans. Och nu, mina vänner, nu var jag fast. Jag tror jag lyssnade igenom alla låtar runt tio gånger och på något vänster kändes varje låt ”egen”, trots att de ligger på samma skiva. Alla har sin charm och att inte lovorda detta album och detta band skulle vara nästintill brottsligt.

Vissa melodislingor i till exempel ”A Hundred Ropes” och ”Breaking My Light” är en perfekt beskrivning, visserligen utan ord, på hur det ibland kan kännas i ett stormigt hjärta. Det känns som att det träffar rätt både musik- och textmässigt. Hoppfullt och vemodigt är nyckelorden här och som musiker kan jag säga att det inte är det lättaste att blanda dessa två. Minor Victories är alltså bandets första album och bär som sagt samma namn som bandet självt. Fantastiskt bra debutalbum, måste jag säga. Hands down till en debutplatta med ett väldigt episkt och luftigt sound, som nästan påminner lite om Vangelis. Detta som ett tjockt täcke över smutsiga gitarrer i stil med Grinderman eller möjligtvis Nick Cave & The Bad Seeds.