Djävulen Möblerar Om – Djävulen Möblerar Om

Garagerock, punk eller actionrock? Oavsett vad ni vill kalla det så är nischen glasklar, och med tio låtar som avfyras på sammanlagt tjugo minuter, är debutplattan från Djävulen Möblerar Om ett av de kortaste ”album” jag känner till. 

Långa låtar är knappast något det här Stockholmsgängets prioriterar. Här är det Ramones-längd på rocken, texterna är på svenska (vilket ger viss identitet) och riffen har man hört många gånger förut. Det är pang på rödbetan mest hela tiden, partyrock utan krusiduller eller konstigheter, men med en attack i framförandet som tilltalar och ett sound som låter bra. Fem snubbar sjunger, lirar gitarrer, bas och trummor, så inget ovanligt förekommer på instrumentnivå heller, vilket egentligen bara lämnar två viktiga saker kvar: rejält sväng och tajt framförande. På de punkterna lyckas Djävulen Möblerar Om riktigt bra, texterna fungerar och flera av refrängerna biter sig fast efter ett tag. Nöjer man sig med det när man köper en skiva finns det ingen anledning att tveka. Kräver man mer, till exempel minnesvärda eller udda melodier, spännande musikaliska (solo)utflykter, riff som känns nya och fräscha, eller stor variation på materialet, så är inte den här plattan den första jag skulle rekommendera. Inte den andra eller tredje heller. Däremot om det vankas fest eller besök på rockklubb framåt natten… I min värld är det här nämligen festmusik, livemusik att häva bärs till, eller något man krossar på med när hemmapartyt behöver en uppgradering. Bruksmusik helt enkelt. Riktigt bra bruksmusik också, med tanke på att låtar som ”Sjunkbomb”, ”Lägg ner” och ”Syster Sobril” kickar igång innehållet i artärerna med sin energiska elektricitet.