Iggy Pop – Post Pop Depression

James Osterberg, mer känd som Iggy Pop.

Punkens gudfader, karismatisk scenunderhållare, intelligent provokatör, David Bowies gode vän och kollega, självdestruktiv livskonstnär, skådespelare, avantgardistisk poet, rockikon… ja, kort sagt en levande legend.

Med kultbandet The Stooges förändrade han rockhistorien och med soloskivor som The Idiot och Lust For Life skrev han in sig i många alternativa musikälskares hjärtan. På åttiotalet hade han till och med en kortare sejour på topplistorna.

Iggys tvåtusental har däremot varit förhållandevis magert. Det är inte så att hans senaste fem skivor varit överflödiga. Nej, alla Iggy-album har innehållit ett par bra låtar. Men när släppte ”The Igster” egentligen senast en platta som höll rakt igenom? Ärligt talat måste man nog tillbaka till det tidiga nittiotalet och gräva fram American Caesar eller Brick By Brick.

Nya Post Pop Depression kommer därför som en angenäm överraskning. Tillsammans med tre namnkunniga kollegor från Queens of the Stone och Arctic Monkeys har Iggy skapat ett ambitiöst, koncist och smart album, som både utmanar och känns sympatiskt hemtamt.

Inledande ”Break Into Your Heart” leder, med sin mekaniska känsla, så smått tankarna till Iggys Berlindagar. Singeln ”Gardenia” är, i sin tur, en snygg new wave-låt som mycket väl kunde varit signerad Blondie eller Talking Heads. Skivans största behållning är dock storslagna ”Sunday”, som faktiskt kan vara en av de mest skönt svängande låtarna i hela Iggys katalog.

Iggy har antytt att Post Pop Depression mycket väl kan bli hans svanesång. Ett par av texterna, inte minst den i det frustrerade och eskapistiska sistaspåret ”Paraguay”, stärker den tesen. Om så nu skulle vara fallet, lämnar han verkligen branschen med flaggan i topp. Post Pop Depression är, tillsammans med Bowies Blackstar, årets bästa skiva hittills och det skulle förvåna mig om inte båda återfinns på många topplistor när 2016 summeras.