Frida Selander – I Hear Sunshine

Frida Selander kallar sin musik för “gubbqueer”, hon har gjort musik åt en teateruppsättning om Sara Lidman och en dockteater, samt lirat gitarr i David Sandströms band. Sedan 2001 har hon gett ut 8 soloplattor och det är nummer 9 som heter I Hear Sunshine. 

Det var fyra år sedan Frida Selander gav ut sin senaste platta, Try Again Baby. Hon tilldelades både Guldäpplet och Populärkulturstipendiet och lirade en hel del live. Nu är hon alltså tillbaka som soloartist med ett nytt eget album och många kritiker jublar högt, precis som förra gången. Plattan får snurra några extra varv eftersom jag vill höra solsken på samma vis som de gör, och möjligtvis växer skivan en liten aning med antalet lyssningar, men inte så mycket att jag ändrar åsikt om något väsentligt. Jag tycker att I Hear Sunshine är en småtrist och rätt alldaglig, gitarrbaserad platta, i gränslandet mellan sprucken indierock och americana. Den har några melodiösa höjdpunkter här och var som lyser in genom de grå gardinerna likt albumtitelns solstrålar, och dessa strålar tillsammans med lyriken, räcker visserligen för ett hyfsat betyg, men de är långt ifrån tillräckligt många för att göra plattan till en nödvändighet i skivhyllan. Femte låten på I Hear Sunshine heter ”Jesus As a Girl” och först med den känner jag att Selander framför något som ger mig en kick utöver det mediokra. Även ”30” tilltalar med sina glittriga gitarrer och ljusklara melodi. Texterna är dock mer intressanta än låtarna och musiken många gånger, och i ett spår som ”Animal in Jeans” är det texten som gör låten och inte tvärtom, tycker jag. Forna fans till Frida Selander lär mycket väl tycka något annat och t.o.m. motsatt, men i min värld är detta ett tämligen lättglömt kapitel.