Shining – Norsk jazzmetal på svindlande höjder

Norsk “blackjazz” med saxofon? Videoinspelning långt ute på en fjällhylla? Jørgen Munkeby i jazzmetalgruppen Shining berättar om nya albumet International Blackjazz Society, gränsöverskridande musik och den livsfarliga turen upp på Trolltunga. Dessutom tar han ut ett musikaliskt dreamteam för Zero.

Hur uppstod ursprungligen tanken att kombinera jazz med tyngre rock?
– Jag växte upp med metal när jag var liten. Mina största favoriter var Entombed, Pantera, Sepultura och Death. Men så började jag av en eller annan anledning spela saxofon när jag var nio, och jag har ingen aning om varför, för jag hade aldrig lyssnat på jazz. Så då satt jag på rummet och spelade sax till Vulgar Display of Power med Pantera. Men efter ett par år började jag intressera mig för jazz, och till slut lämnade jag metalvärlden och ägnade mig enbart åt jazz. Jag spelade i jazzband och studerade jazz på Norges Musikkhøgskole. Och eftersom det var under den här perioden som jag startade Shining, började gruppen som akustisk jazzorkester. Men efter två väldigt ortodoxa jazzplattor i John Coltrane-traditionen blev jag lite trött på det och ville få in andra stilar i Shinings musik. Först var det modern konstmusik och elektronik, och nu är det en blandning som främst består av jazz och metal, men även några industriella inslag.

Blir er publik då alltså en blandning av headbangande Iron Maiden-fans i jeansväst och beatniks i svart polotröja och getskägg, eller hur ser det ut på era gig? Var hör ni mer hemma idag, jazz eller metal? Känner ni att ni gör Norges rykte som hemvist för diverse djävulsdyrkande metalmusiker lite mer intellektuellt?
– Vår publik är mycket varierad, och vi har en hel del headbangande metalheads. Men det är oftare de har The Dillinger Escape Plan på T-shirten än Iron Maiden-väst. Och unga jazzmänniskor idag ser lite mer utfreakade ut än förr, så svart polotröja ser man inte ofta! Jag tror absolut att vi bidrar till att förändra den internationella synen på norsk metal och gör den en smula mer intellektuell. Och det är jag glad för!

Hur trött är du på en skala från 1 till 10 på att behöva svara på frågor om kombinationen saxofon + metal?
– Jag tycker ofta att det är intressant att prata om musik, så jag har inget emot att diskutera saxofon och metal. Det är ju inte så många som spelar saxofon i metalsammanhang, så det är naturligt att det blir frågor om det.

Hur har er musik utvecklats över sju album? Vad ville ni åstadkomma på senaste albumet och hur motsvarade resultatet era förväntningar, förhoppningar och målsättningar?
– På våra första två album, Where The Ragged People Go från 2001 och Sweet Shanghai Devil från 2003, var vi en traditionell, akustisk jazzkvartett. Därifrån gick det gradvis från ren jazzmusik till genren vi etablerade med Blackjazz 2010, där det var stora mängder hård, aggressiv, industriell metal. Sedan 2010 har vi hållit oss ganska nära blackjazz-modellen: Blackjazz var väldigt tung och experimentell,  One One One var mer omedelbar och organiserad, och International Blackjazz Society kombinerar de ytterligheterna, samtidigt som den nog är mer varierad än våra tidigare plattor. International Blackjazz Society är en bra utgångspunkt för folk som inte vet vad “blackjazz” är, men även en naturlig fortsättning och utveckling för redan etablerade fans.

Berätta om videoinspelningen för “Last Day” på bergstoppen. Hur kändes det att stå där? Vilka udda detaljer minns du?
– Trolltunga är en fjällhylla som sticker rakt ut i luften mitt på fjället i Norge, 700 meter över marknivå. Att spela en konsert och göra en livevideo där är nog det galnaste och farligaste jag gjort. Det räcker med ett felsteg, så faller man genom den iskalla norska fjälluften till en säker död. Dessutom har ingen någonsin spelat där uppe förr, så vi visste inte ens om klippan skulle orka med vikten av all utrustning vi släpade upp, eller för den delen om den skulle tåla det starka ljudet och de djupa basfrekvenserna. Men tack och lov rasade den inte! Det krävdes också en enorm planering för att organisera allt detta, eftersom Trolltunga ligger mitt på fjället. Backline, PA-anläggning, kablar, strömaggregat och mycket annat fick flygas upp med helikopter. Om vi hade glömt något eller inte hade planerat tillräckligt väl, skulle det ta en dag att få fram ny utrustning, så allt behövde vara helt perfekt. Ovanpå det fick vi ta hänsyn till att Trolltunga är skev, så vi var tvungna att bygga en ny trumriser för att inte trummorna skulle rulla ut över kanten. Det var många sådana praktiska problem, och alla måste lösas om folk inte skulle mista livet. Men vi klarade både att spela konserten och göra videon. Och inte minst kom vi undan med livet i behåll!

Vilka är dina favoritsaxofonister från jazzen och favoritgitarrister från metalsammanhang? Om du fick sätta ihop en jazz-o-metal-supergrupp med vem du ville ur jazz- och rockhistorien, från Louis Armstrong eller Benny Goodman till Ritchie Blackmore eller Buckethead, samt givetvis andra instrument än gitarr och saxofon, vilka skulle du då ta med?
– Mina favoritsaxofonister är nog John Coltrane och Michael Brecker, medan mina favoritgitarrister är Dimebag Darrell och James Hetfield. Den perfekta jazz-metal-supergruppen, utan någon från Shining, skulle kanske bestå av följande musiker:

John Coltrane (tenorsax)
Buddy Rich (trummor)
Morgan Ågren (trummor)
Fredrik Thordendahl (gitarr)
Tom Morello (gitarr)
Justin Meldahl-Johnson (bas)
Skrillex (syntar och elektronik)
Corey Tailor (sång)

Vem inom ”hårdrocken” respektive nutida jazz skulle Shining helst samarbeta med om ni fick välja? 
– Det hade varit otroligt kul att göra något med The Dillinger Escape Plan, Meshuggah, Marilyn Manson, Nine Inch Nails eller Metallica. De har alla skapat sin egen typ av musik, och det tycker jag är väldigt inspirerande.

Vilka målsättningar har ni kvar för er karriär? Var ser ni er själva om 20 år?
– Först och främst vill vi göra musik som vi själva tycker är inspirerande och spännande att skriva och spela. Utöver det är det klart att vi har ambitioner om att både Blackjazz i allmänhet och Shining i synnerhet ska slå igenom världen över, så att vi kan turnera och headlina festivaler i alla länder. Det tar kanske lång tid att uppnå allt detta, men 20 år är ju också ganska mycket! Wish us luck! And we’ll add hard work!

 

International Blackjazz Society finns ute nu på Spinefarm / Caroline / Universal.