Tamaryn – Cranekiss

Tamaryn har hunnit med mycket sedan hon EP-debuterade 2008. Två fullängdare har det blivit, Cranekiss är den tredje. Ett flertal singlar har hon gett ut. Och hon har samarbetat med Drew McDowall (Coil, Psychic TV) då de gjort musik till kortfilmen Are You Okay tillsammans, efter ett manus skrivet av Bret Easton Ellis (han som skrev kultromanen American Psycho), men Tamaryn har också skapat musik med Dum Dum Girls.

Första soloalbumet hette The Waves (2010), andra Tender New Signs (2012) och så nya Cranekiss från i år, en platta där Tamaryn samarbetat med Weekends Shaun Durkan och producenten Jorge Elbrecht (Lansing-Dreiden, Ariel Pink, Coral Cross). Drömpop har ofta en förmåga att bli lite av hissmusik. Man hör sällan orden den reverbdränkta sången försöker förmedla, musiken blir till en vägg av stillsamt ljud där enskilda instrument försvinner i helheten, och värst av allt: materialet låter ofta likadant hela tiden. På samtliga punkter har Tamaryn lyckats undvika fällorna. Man hör faktiskt vad hon sjunger, och hon har vinnlagt sig om att ge låtarna olika karaktär och stil, utan att för den skull frångå formeln allt för mycket. På ”Hands all over me” släpper hon fram popmusiken lite extra, och får till en mycket tilltalande mix av shoegazing och utåtriktad popmusik, på ”Fade away slow” träder hon in i ett mörkare, mer gotiskt tillstånd, där allting rör sig doomigt sakta, medan ”Last” och ”Keep calling” är två spår som flyter fram som en glittrande å i skogen om natten då träd och mossa är dränkt i dis och dimma. Det hela är snyggt, fördelarna och variationen framträder mer ju fler gånger man lyssnar, och som med all musik av det här slaget vilar Cocteau Twins glittriga 80-talsande över hela projektet.