Västerviks visfestival 2015 – 50 år i visans tjänst

Årets upplaga av Visfestivalen i Västervik var den 50:e i ordningen, men ännu märks inga ålderstecken. Istället bjöd årets festival på en hel del nytänkande i form av exempelvis Petter, Weeping Willows och Edda Magnason.

Visfestivalen som anordnas inne i Stegeholms slottsruin vecka 28 varje år kallar sig lite stöddigt för “den svenska visans nationalscen”, men kan nog sägas ha fog för det. Genom åren har hela den svenska viseliten samt stora delar av undervegetationen uppträtt där, från storheter som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström till senare års vissångare som Melissa Horn och Sanna Carlstedt. Orten har även en visskola och har genom åren fostrat musiker som Björn Ulvaeus, Alice Babs, Göran Engman, Abalone Dots och inte minst Hansi Schwarz som var festivalgeneral från 1968 fram till sin död 2013. Många befarade då att visfestivalens saga var över, men tack vare bland annat sonen Carl Åstrand lever festivalen vidare och fortsätter i samma tradition som tidigare.

I år firade Västerviks visfestival 50-årsjubileum, vilket inte bara gör den till landets äldsta festival (beroende lite på hur man räknar) utan sannolikt även till en av världens äldsta, kontinuerligt arrangerade musikfester. Årets upplaga anordnades 9-11 juli och bjöd på tre intressanta dagar inne i den mysiga ruinen.

Med jämna mellanrum har festivalen kritiserats för att inte våga förnya sig, men årets program kan knappast anklagas för att vara särskilt nostalgiskt, även om en del välkända namn såklart medverkade. Bokningarna verkade också uppskattas av publiken, enligt uppgift var både fredagen och lördagen slutsålda medan det på torsdagen fanns en del platser kvar, något som delvis kan förklaras av det dåliga vädret. Torsdagen har traditionellt betecknats som något av “ungdomskvällen”, och med visfestivalmått kan nog även årets torsdag räknas dit med artister som Petter, Meja, Staffan Hellstrand, Christina Kjellsson, Lisen Elwin och Sanna Hogman på schemat.

På fredagen var vädret klart bättre och framåt kvällen tittade även solen fram inne i Stegeholms slottsruin. Fredrik af Trampe hade den svårbemästrade uppgiften att vara presentatör och som uppvärmningsakt var de lokala lustigkurrarna Qvennarn (Bröderna Berg) bokade. Om de ska kategoriseras som vissångare kan diskuteras, men de är alltid ett uppskattat inslag som får publiken att kikna av skratt med sina uppträdanden, och så även denna gång.

Därefter följde ytterligare en lokal akt, nämligen singer/songwriterbröderna Adam och Martin Dimpker i Dimpker Brothers, som även plockade in sin syster på scenen mot slutet.

Niklas Lind har fått en del uppmärksamhet det senaste året, inte minst för låten “Samma samma” och var nästa man ut på festivalscenen.

Efter honom kom Pernilla Andersson, som för första gången uppträdde enbart stående vid micken utan vare sig gitarr eller piano. Hon gjorde en känslosam spelning som fick ögonen att tåras både hos henne själv och hos den andäktigt lyssnande publiken.

En annan musiker som är välbekant för Västervikspubliken är Johan Johansson som uppträtt i ruinen i en rad olika konstellationer genom åren. Denna gång körde han solo (kompad av Rickard Donatello på bas) och bjöd kanske inte på så mycket nytt, förutom en egen variant av Stefan Demerts gamla slagdänga “Till SJ” som fick en delvis uppdaterad text.

Edda Magnason fick ett stort genombrott när hon spelade huvudrollen som Monica Zetterlund i filmen “Monica Z”, och måhända hade många i publiken förväntat sig en del klassiska svenska jazzlåtar, men Magnason brukar alltid spela sitt eget material och gjorde så även denna gång. Hennes egen musik är dock ganska svårlyssnad och drar ibland åt konstjazzhållet, vilket kanske inte alla i publiken hade räknat med.

Kvällen avslutades sedan med Weeping Willows som knappast heller kan betraktas som visa, men bandet gjorde ett stabilt och stämningsfullt framträdande som blev en trivsam avrundning av fredagen.

På lördagen fortsatte festivalen med idel klassiska visnamn. På programmet stod såväl Åsa Jinder, Peter Lundblad och Ewert Ljusberg som Lasse Tennander, Jack Vreeswijk och Kalle Moraues. Men frågan är om inte Lasse Berghagen drog ner de största ovationerna när han rev av “Stockholm i mitt hjärta”, “Ding Dong” och “En kväll i juni”. Som den fullblodsentertainer han är varvade han historier med klassiska sånger och en suverän publikkontakt. Och ja, “Teddybjörnen Fredriksson” hanns också med. Och den publik som fick uppleva hans framträdande blev nog sugna på att återkomma till Västervik även nästa sommar, då festivalen går in på sina nästa 50 år.