Review Overview
Betyg - 8
8
Oavsett om du gillar Suicide eller Billy Idol doppad i tjära kommer du gå igång på Transfixiation.
Det går en spikrad, blodröd och mycket tydlig tråd från 80-talets The Jesus & Mary Chain över till 2000-talets The Horrors och så nu, amerikanska A Place To Bury Strangers. Samtliga grupper gjorde eller gör, relativt rak rock n roll som inte är särskilt hård, utan som snarare ringlar sig fram likt kobror med en svärtad hotfull sexighet som tilltalar reptilhjärnan.
Samtliga tre band har – eller hade – sångare som mer eller mindre viskar fram texterna, och alla tre band hyser en förkärlek för att leka med oljud och skit i mixen. Brooklyntrion A Place To Bury Strangers har med Transfixiation skapat sitt fjärde album, och det är ingenting för sköra trumhinnor eller fans av honungsslippriga, bombastiska AOR-melodier och annat radiovänligt trams. Nej, det här är rock n roll med ett finger i punken, ett i svettigt erotisk rockmusik, ett i gammal surfpop, ett i soptunnan där skrammel och skräck slängs, och så tummen i skärmaskinen så blodet skvätter. Oavsett om du gillar Suicide eller Billy Idol doppad i tjära kommer du gå igång på Transfixiation. Låtarna växer fram med lyssningarna och live kan jag tänka mig att det här bandet kan ge upphov till vissa skador på trumhinnorna om inte fegproppar används. Se det som en varning! Det här är inget man somnar med huvudet i högtalarlådan till, om man säger så. Däremot är det en fet kick i skrevet på den som gillar sin musik rejält skitig, upprorisk och helt utan myspysig inställsamhet.