Anna Koka 5 Ägg – och konspirationen publiken vill bevara

Spelningen i Kristianstad 2022 ledde till artiklar i tabloidpressen – inte på grund av att ett obskyrt skånskt proggband återförenas, utan för att två låtar som framfördes var signerade av svensk musikhistorias största mysterium – Philemon Arthur & The Dung.
På Medley i Malmö levererade Anna Koka 5 Ägg Jag Är Värd I Huset ytterligare en spelning och ett stycke levande kulturarv.

Medley, Malmö, 31 januari 2026

Det finns kvällar då svensk musikhistoria inte skrivs om, utan varsamt dammas av, blåses liv i och ställs tillbaka på sin piedestal med ett leende. Spelningen med proggbandet Anna Koka 5 Ägg Jag Är Värd I Huset på Medley i Malmö är just en sådan händelse. Inte spektakulär i det yttre, men laddad som ett gammalt rullband som plötsligt börjar snurra igen.

Bandet öppnar där allt en gång började – “Kaffekokaren”, samma låt som inleder deras enda LP från 1975. På sång hörs Isac Svensson, ett betydligt yngre tillskott som med imponerande precision fångar den där lätt släpiga, vardagsfilosofiska proggklangen.

– Det är 51 år sen vi spelade i Malmö sist, konstaterar Mats Svensson och får genast publikens jubel.

Musikaliskt vilar mycket på Torbjörn Righards flöjt- och saxofonspel, som rör sig ledigt mellan pastoral progg, jazziga utsvävningar och något som närmar sig barnslig nyfikenhet. När Mats berättar om influenserna nämns Genesis, men naturligtvis den tidiga versionen med Peter Gabriel.

Mellan låtarna delas små stycken liv och historia ut som om de vore lika självklara som ackorden. “Elon Pelon” introduceras av Rolf Svensson som en sång sprungen ur erfarenheter från arbete inom psykiatrin, om diagnoser och människor som blir något annat i andras ögon.

“Hellre dör jag än mister livet” har inspiration från en gammal pilsnerfilm där handlingen avbröts av vitsar, berättar Rolf. Den handlar om att allt har en baksida. Vi har alla ett val men till vilket pris?

Valet av bandnamn har förstås också sin historia, lika lokalt förankrad som karaktärerna i låtarna.
– Min kusins pappa berättade om storasyster Anna och John som drev gården hemma i byn. Alla i byn visste vem som bestämde i huset, och det var inte John. Men en gång kom han hem med sina kompisar och skulle visa sig lite herre på täppan och sa “Anna, koka fem ägg, jag är värd i huset”. Så den tog vi. Sen vet man hur det gick för honom sen när kompisarna gått hem.

Det visade sig också att återföreningen gav ny inspiration och publiken bjöds på två helt färska låtar av Anna Koka 5 Ägg. Det är oväntat när de egentligen aldrig hade tänkt göra fler spelningar än möjligtvis just denna, som även markerar releasen av den nya live-LP:n som spelades in vid återföreningen.

Och så händer det alla väntat på. Rolf berättar historien om två bröder från nordvästra Skåne som råkar vara födda på samma årtal som han själv och hans bror, 1950 och 1956. På Sveriges Radio fanns ett program där “hemmalirare” kunde skicka in små rullband som var vanligt på den tiden, vilket bröderna gör under namnet Hegbert Bruces Tavelramar. Kanske försäger sig han sig något här och säger att “vi skickade in fyra band”. Kanske noterar publiken detta och skriker rättningar. Kanske hörde jag bara fel.

– En av låtarna som förekom på banden som skickades in är denna, säger han. När bandet drar igång “In kommer Gösta” exploderar rummet i jubel och allsång. Det är Philemon Arthur & The Dungs mest kända låt som inledde LP:n från 1972.

Det är nu ett halv sekel sen Grammisgalan fick nog, drog ur sladden och försvann i femton år. En av gnistorna var just att den skånska oidentifierade duon Philemon Arthur & The Dung belönades med priset för Årets grupproduktion för sitt självbetitlade debutalbum, ett beslut som fick delar av kulturetablissemanget att sätta kaffet i halsen. Plötsligt ansågs hela spektaklet ha förvandlats till ett skämt.

Men som så ofta i pophistorien var det just där, i det missförstådda och det märkliga, som något verkligt började gro. Philemon Arthur & The Dung blev en outsider-fyr för kommande generationer. Bob Hund har aldrig hymlat med sin fascination och delar dessutom skivbolag, Silence, med duon, och Magnus Uggla gav “In kommer Gösta” nytt liv i coverform.

Efter den omisskännliga liveversionen av den grammisbelönade hiten fortsätter publiken sjunga fler Philemon-låtar i ren iver att få höra mer. Några strofer ur “Du är min enda vän” framförs acapella av Rolf på publikens uppmaning, och tiden tycks kollapsa. Senare får “Om du tror jag undviker er” något av en latinojazzig skepnad med keyboardisten Emil Brynge på sång, vilket förstås är en liten besvikelse utan att kritisera hans sånginsats.

Oavsett är det förstås, för oss som hittade dessa låtar en gång och tiden och förundrades över lo-fi-estetiken, rösterna, grytlockslagverket, den uppenbara musikaliteten och den lågmält inbakade samhällskritiken mot kapitalet och klassamhället, magi att höra detta på en livescen.

Det som dröjer sig kvar efteråt är faktiskt ändå inte främst gåtan, utan känslan av att ha befunnit sig på plats med några av proggrörelsens mest finurliga berättare. Rolf och Mats Svensson står där som mysiga äldre herrar med glimten i ögat, med ett scenprat som känns mer som en kaffestund än en konsert, och med texter som fortfarande är lika märkligt komiska och mänskliga. Det är vardagsabsurt, varmt och alldeles eget, som om musiken bär på ett hemligt leende från 1975 som aldrig bleknat.

Och när publiken går ut i Malmökvällen är det inte svaren man tar med sig, utan just den där ovanliga tryggheten – att vissa röster, hur obskyra de än är, kan kännas som gamla vänner.

Efter spelningen ställer bröderna gärna upp på en bild och det blir läge att ställa en hypotetisk fråga.

• Om vi tänker på de här bröderna som skickade in band till Sveriges Radio, vad vet vi om vem som låg bakom idén och musiken?

Rolf dröjer ett ögonblick med svaret.
– Jag är ju sex år äldre, säger han.

Det är inget erkännande. Det är heller inget förnekande. Och det är precis där magin ligger. Publiken är övertygad. Men de vill samtidigt att gåtan ska bestå. Som ett välbevarat rullband i en byrålåda. Man vet att det finns där. Man vet hur det låter. Men man trycker inte alltid på play.