Eric van Wonterghem – det belgiska mörkrets ryggrad

Innan EBM blev ett begrepp, innan klubbkulturen fick sina mallar och innan elektroniska ljud blev trendiga, fanns Eric van Wonterghem. 
Från Absolute Body Control till Monolith via The Klinik och Insekt, har han i över fyrtio år format det belgiska elektroniska soundet – aldrig återblickande, utan som ett ständigt utforskande.

Just nu står Eric van Wonterghem i fokus på flera fronter. Absolute Body Control firar 45 år, och även om jubileumsturnén fick skjutas upp på grund av Dirk Ivens sjukdom, arbetar de båda aktivt med nytt material med siktet inställt på scenen efter sommaren i år. 

I april gör han sin sista spelning någonsin med soloprojektet Monolith som funnits sen 1997. Parallellt har Eric släppt debuten för sitt introspektiva projekt EXPO, med minimalistiska, meditativa elektroniska ljudlandskap som fungerar som terapi i en värld i kaos. 

Med en ny och energisk EBM- och minimal wave-våg i Europa, där band som Ultra Sunn nämner honom som en inspirationskälla, är hans röst och vision lika relevanta för dagens scen som när han först stod på klubbscenen för över fyra decennier sedan.

– Om vi går tillbaka till 1980 så hade vi lokal framgång med A.B.C., och senare med Klinik var det också väldigt lokalt. Allt förändrades när EBM blev stort i Storbritannien och Europa… det var då allt exploderade, konstaterar Eric.

När begreppet “The Belgian Sound” uppstod menar Eric att det snarare var ett resultat av New Beat-vågens kommersiella genombrott än den verkligt underjordiska scenen.

– Det mer obskyra och minimalistiska wave- och experimentbanden spreds genom kassettband över hela världen via samlare och lyssnare. Men det finns fortfarande en EBM-/minimal wave-/industrial-scen här i Belgien, med en väldigt lojal publik, många små evenemang och ibland även på större festivaler, säger Eric.

Ljudets förvandling – en livslång besatthet

För Eric är elektronisk musik inte någon trend utan ett ständigt experiment. Ett konstant utforskande av hur ljud kan brytas, förfinas och pressas bortom sina egna gränser.

– Det är fortfarande samma sak för mig… det oändliga bruket och missbruket av elektroniska maskiner. Skönheten i ett ljud som passerar genom ett extremt högklassigt reverb och långsamt förvandlas till bitkrossat, distorderat brus, där varje steg är kontrollerbart – hur långt kan ett ljud tas? Det kommer alltid att inspirera mig, säger han.

Med lika delar fascination och realism konstaterar han att utvecklingen aldrig stannar.

– Precis när man tror att man hört allt så kommer någon med en ny maskin, nya sätt att göra musik, nya experiment… livet är egentligen för kort för att testa allt. Men ibland vill jag också bara skriva en bra låt.

Dirk Ivens – kemin utan kompromisser

Relationen till Dirk Ivens, som började redan 1979 och skulle leda till en rad gemensamma musikprojekt, bygger på instinkt och respekt. Ett samarbete som formats lika mycket av tystnad som av inspiration.

– Vi behövde inte många ord för att förstå varandra. Om känslan inte fanns slutade vi efter 60 minuter och gick och tog en drink istället. Ingen diskussion.

• Vad har gjort samarbetet med Dirk så långvarigt, och hur lyckas ni fortsätta inspirera varandra kreativt?

– Som besökare på den första korta A.B.C-spelningen minns jag att jag gick dit med stort intresse för elektronisk musik som då var på uppgång. Själv hade jag precis börjat experimentera med en monosynth och gitarrpedaler. 1979 var det inte vanligt att höra elektroniska ljud på fester … åtminstone inte i Antwerpen, där det mest var punkrock som gällde. Efteråt tog jag och Dirk en öl och pratade om konserten, säger Eric.

Samtidigt insåg bandmedlemmen Marc De Jonghe efter sin första spelning att han inte gillade att stå på scenen, och lämnade bandet. Helgen därpå träffades Eric och Dirk igen.

– Vi träffades hemma hos honom i vardagsrummet, som var studion på den tiden, för att komma på några idéer och prova lite. Jag kände direkt att vi klickade, och vi bestämde vem som skulle göra vad i bandet.

Eftersom Dirk var lite äldre hade han hunnit samla på sig en rejäl skivsamling redan. 

– Han spelade upp nya skivor han köpt för mig… jag upptäckte Portion Control, SPK, Esplendor, men också musik som Blancmage eller Eurythmics. Så jag började också besöka skivaffären regelbundet och upptäckte releaser från OMD, Human League, The Normal, Clock DVA och Front 242. Vi lyssnade på och spelade de här sounden och hade kul, och det är fortfarande ungefär samma sak idag, berättar Eric.

Nya generationer – och en syrlig blinkning åt nostalgikerna

Eric välkomnar den nya EBM-vågen med öppna armar – och en smula brutal ärlighet.

– Det är inte så kul med bara 60-plussare i en konsertlokal som säger ”det är inte som förr” och pratar om sina ryggsmärtor.

Han lyfter band som Rue Oberkampf, Ultra Sunn, Linea Aspera, NNHMN och De Ambassade som exempel på akter som bär vidare den kalla minimalismen från 80-talet utan att fastna i poserande retroestetik.

– Det skrivs riktigt starka låtar just nu, fulla av energi.

Däremot distanserar han sig från det överproducerade och skrikiga cyber-EBM-flödet.

– Det finns runt tusen band som gör det nu… men det drar publik, så jag förstår att arrangörer bokar dem.

• Vill du berätta lite om ditt nya projekt EXPO och tanken bakom?

– Jag har gillat att utforska alla former av elektronisk musik sedan jag började med musik, så jag tänkte presentera en annan del av mitt sound. Jag har många studiosessioner, massor av inspelningar och de flesta går förlorade med tiden. Inspelningar som aldrig kommer att se dagens ljus. Dessa EXPO-inspelningar är min terapimusik. EXPO spelades in nyligen när det hände mycket i världen, många problem och stress. Jag satt på natten och spelade rytmiska ljud mest för mig själv, det är ett mer tomt, avslappnat ljud som får mig att komma bort för en stund, bort från all galenskap i världen. Jag bestämde mig för att inte förlora det i någon mapp på någon hårddisk utan att ge ut det på vinyl. En gåva till mig själv på sätt och vis.

Livespelningar tar mer energi

Trots lång erfarenhet och en tillfälligt uppskjuten jubileumsturné med Absolute Body Control vägrar Eric fastna i retrospektion. Men han flaggar för att det är läge att ta tillfället i akt att se honom live.

– Om ni ser mitt namn på en affisch… kom och se mig, för livespelningar tar mer energi nu.

Planer finns på fler släpp via egna skivbolaget Prodam Records, det blir mer EXPO-material och vid tillfället för intervjun nämndes ett eventuellt återvändande för Monolith om soundet utvecklas. Men nyligen kom beskedet att projektet istället läggs ner.

En viss lågmäld men genuin koppling till Sverige finns dessutom.

– Jag har träffat Eskil från Covenant flera gånger och vi har gjort remixer åt varandra. Jag vet också vilka Spetsnaz är – de gick inte obemärkta förbi på scenerna.

Det står tydligt att Eric van Wonterghem inte är någon nostalgisk artefakt, han är en levande puls i den europeiska elektroniska underjorden – en ljudarkitekt vars inflytande fortsätter eka genom nya generationer av musiker och publik.