Howard Jones i Göteborg, mer än bara nostalgi.

En mörk novemberkväll i Göteborg kliver Howard Jones upp på scen och förvandlar Trädgår’n till ett neonbelyst rum för minnen och framtidstro. När han firar 40-årsjubiléet av Dream Into Action blir det tydligt att nostalgi inte handlar om att backa bandet, utan om att uppgradera det förflutna. Med laserljus, omstöpta klassiker och en publik som vägrar stå still blir konserten mer än bara ännu en nostalgishow.

Göteborg i slutet av november är normalt en grå historia fyllt av regn, reflexvästar och nedkylda småbarnsföräldrar som huttrar vid spårvagnshållplatserna. Men den här söndagskvällen förvandlades Trädgår’n till något helt annat: ett neonbelyst tidsmaskinsgarage där Howard Jones, den evigt optimistiske profeten från High Wycombe, firade 40-årsdagen av sitt album Dream Into Action. En jubileumskonsert som lika gärna kunde ha varit ett TED Talk om hoppfull futurism, levererad av en man som vägrar pensionera sig från popkulturens glittrande frontlinjer.

När Jones klev upp på scenen i Birmingham för några veckor sedan beskrev en brittisk recensent honom som ”inte alls intresserad av att spela nostalgispelet”. Och när jag står i publikhavet på Trädgår’n förstår jag exakt vad han menade. Det här är inte en artist som lutar sig tillbaka i syntetiska puffärmar och levererar karaoke-versioner av sina gamla triumfer. Det här är en man som uppfunnit tidsresan och använder den för att både uppdatera och omkoda sin egen historia.

Han öppnar med “Pearl in the Shell”. Det är nostalgiskt, men blir aldrig trött. Publiken, om än en lugn sådan, är på fötter innan första refrängen ens rullat in.

Efter “New Song” och “Like to Get to Know You Wel”l är det tydligt att Jones är här för att leverera en show som både firar och förnyar. Han leker med sina egna hits som en kock som återbesöker sina klassiska rätter, men nu kryddar med smaker från decennier av experimenterande. Dream Into Action, albumet han nu hyllar, är ett av 80-talets fundament. Ett verk som färgade tonårshjärtan orange av optimism. Men där många av hans kollegor nöjer sig med att återvända till sina säkra kort, väljer Howard Jones att göra något annat: han rör om, river upp, bygger om.

När han når “Everlasting Love” händer något som är en smula underligt. Han spelar två versioner av låten: först en music-hall-rendition, nästan som om Monty Python regisserat en elektropoplåt, sedan en massiv dansgolvsförvandling följt av calypsorytmer, rockinfluenser och en återgång till originalformatet. 

I publiken står Niclas Gustafsson, som fortfarande ser ut att försöka landa efter den två timmar långa musikaliska teleporteringen. När jag frågar vad han tycker ler han brett och säger:
– Det var riktigt kul att se Howard Jones live. Han spelade alla sina stora hits och även några nya låtar. Hans röst håller bra och det var helt enkelt riktigt bra tycker jag.

Niclas tillägger att det märks att Jones fortfarande tycker om att stå på scen, och att glädjen smittar av sig. 

Jones fortsätter med anekdoter från sin långa karriär inom musiken. Han berättar om Eddy The Eagle, Phil Collins, ylande vargar, musiklivet på 80-talet och hur han inspirerades av låtarna han hörde på piratradio. Han pratade också länge om när han spelade Live Aid på Wembley i för 100 000 personer,  hur nervös han var när han kom till första refrängen och hur hela Wembley sjöng med.  Hans framförande av “Hide and Seek” blir en av kvällens stillsammaste stunder. Det blir näst intill helt tyst i lokalen när han spelar en avsilad elektronisk version av låten. Publiken lyssnar, nästan vördnadsfullt.

Under kvällen byter han kläder flera gånger: från en svart rock med pälsdetaljer till en färgsprakande motorcykeljacka som lika gärna kunde varit ritad av Gaultier. Det är teatraliskt, men inte överdrivet. 

När konserten går mot sitt slut kommer den förväntade, oblygt optimistiska finalen: “Things Can Only Get Better”. Publiken sjunger, hoppar och ropar som om låten fortfarande vore nysläppt. Laserstrålarna sveper genom lokalen och Trädgår’n förvandlas till en bastu av röster och rörelse.

Men när sista tonen klingar av och publiken gör sig redo att gå ut i novembermörkret är det inte känslan av nostalgisk extas som stannar kvar. Snarare en påminnelse om hur en artist kan hantera sin egen historia utan att fastna i den. Jones gör inte en nostalgishow. Han gör en uppdatering av sig själv, ett slags självrevision i realtid.