Kyle Carey – The Last Bough

Jag har följt Kyle Carey sedan debutalbumet Monongah kom ut 2011 och alltid tyckt att hennes akustiska folkpop varit speciell. Hon kallar den själv för Gaelic Americana, vilket passar alldeles utmärkt. The Last Bough är hennes fjärde studioalbum.

Kyle Carey är amerikanska, uppvuxen i Alaskas vildmark där hon hörde yupik-eskimåiska talas lika ofta som engelska. Familjen flyttade sedan till landsbygden i New Hampshire där Carey studerade litteratur på college. Hon reste därefter till Cape Breton Island i Nova Scotia med hjälp av ett stipendium och där började hon studera det gaeliska språket och dess musik. På The Last Bough sjunger hon både på engelska, italienska och gaeliska medan musiken kan beskrivas som en mix av bluegrass, gospel, keltiska och appalachiska ballader, samt fiolmelodier och Celtic beat. Puritaner har dock provocerats av hennes progressiva variant av den sistnämnda genren, men Careys musik är och har alltid varit en mix av traditionella toner och låtar hon själv har skrivit. Här är sex av spåren hennes egna och fyra traditionella. Plattan är dessutom ett konceptalbum där det tematiska innehållet behandlar fertilitet, ofrivillig barnlöshet och moderskap, medan det enkla och naturliga familjeliv Carey lever i sitt lilla hus i Vermont är ramen för verket. Med andra ord, The Last Bough är väldigt personlig och bland de gaeliska sångerna finns den traditionella vaggvisan ”Bà i ù o hò” som Carey skrivit tre nya verser till. Hon har sjungit den för sin son sedan han föddes och på inspelningen hörs även ljudet av pojkens hjärtslag. Mycket personligare än så blir det väl knappast? Texthäfte finns, albumet är proddat av Kai Welch och inspelat i Nashville.