Dödsriket – där mörkret blir en väg till ljuset

Ur vardagens stillsamma förskolehämtningar växte något oväntat fram: Dödsriket. Bandet har beskrivits som en korsning mellan postpunk, industri och poetisk undergång, men för medlemmarna handlar det om något långt mer personligt. När bandets grundare Erik Bergstrand berättar historien bakom deras debutalbum framträder en berättelse om vänskap, hopp och mörker som läker. 



Hej, Erik, och tack för att du tagit dig tid att svara på några frågor! Skulle du kort kunna berätta om Dödsrikets historia? Vad har ni för respektive bakgrunder, hur träffades ni och hur hamnade ni där ni är idag?
– Dödsriket föddes för ungefär femton år sedan, när Andrej Hude och jag skolade in våra barn på samma förskola. Istället för att spela innebandy eller dricka öl som andra nyfunna pappakompisar, började vi träffas och spela musik. Det blev vårt sätt att känna oss levande som människor och inte bara vara föräldrar. Vi satte tidigt upp en enkel dogm: säg ja till varandras idéer, utforska, bejaka och lita på intuitionen. Jobba inte för länge med en låt, utan gå vidare och om möjligt kom tillbaka. Låtarna växte fram ur rytmer, basgångar och riff. Andrej skrev texter som ofta började som fragment av tankar eller känslor vi pratade om och som sedan blev hela berättelser. Musiken blev en fristad där allt var tillåtet, en plats där vi kunde bearbeta livet, rädslan, glädjen och mörkret. Efter några år dök Andrejs kompis Nillen upp, en fantastisk, varm människa med ett otroligt rytmiskt gehör och galna kreativa idéer. Sedan kom Sara in i bilden med sin grymma röst, närvaro och rytmiska kunskap. Det var som att Dödsriket hittade sin familj! 



Dödsriket är ett dramatiskt bandnamn. Är det Dantes “Divina Commedia” som inspirerat er eller finns det någon helt annan förklaring?
– Namnet kom ur en missförstådd hyllning till serien Riket med Ernst-Hugo Järegård. Jag tyckte om idén, men Andrej sa: “Det låter bättre med Dödsriket.” Och han hade rätt. För mig handlar det om något djupt mänskligt. Dödsriket är både en plats att vandra ner i, och kanske fastna i, men också en möjlighet att komma upp därifrån med något nytt. Vi har alla vår egen skit, våra sår och våra sorger. Musiken blir ett sätt att gräva i det tillsammans. Namnet Dödsriket rymmer både mörker och hopp. Det är inte slutet, utan snarare en portal till något annat.

När ni spelade på Musikens Hus ifjol beskrevs ni som “en säregen sammansättning av pop, industri och punk, vars mörker förtär och härdar.” Gör detta er rättvisa eller hur skulle du beskriva er musik för någon som ännu inte hört den?
– Jag tycker det är vackert när andra försöker sätta ord på vad de hör. Det är en ansträngning att förstå, att beskriva något som egentligen inte går att beskriva. För oss själva känns det märkligt att försöka förklara vad vi “låter som”. Det vore nästan respektlöst mot det vi gör, som om man skulle förminska det till en genre. Men om man vill förstå vad vi gör på riktigt: kom och se oss live!



Ert sound leder tankarna till storheter som Joy Division, The Jesus and Mary Chain och Thåström. Känner ni någon koppling till postpunkscenen? Har ni några speciella inspirationskällor, som varit ledstjärnor för Dödsriket?
– Jag är ju djupt skadad av Joy Division, The Cure och Silverbullit. Och kanske också av Brian Eno och Arvo Pärt: den där till synes monotona, meditativa pulsen kring hur repetitioner kan bli smått religiöst och något nytt ljud dyker upp i ens eget huvud, som ingen annan hör. Andrej är lite av en vandrande musikbibel och har sina egna, ibland helt andra referenser än mig. Samma sak gäller Nillen och Sara. Vi fyra är väldigt lika och olika på samma gång, men när vi möts uppstår något som inte hade kunnat finnas annars. Att någon ens nämner Joy Division i samband med oss gör mig uppriktigt rörd. Och Thåström: han är ju en av våra största levande musikaliska poeter. Jag brukar säga att Andrej har något liknande djuriskt i sitt uttryck, i både rösten och gitarren. Han sjunger inte för att det ska låta fint, utan för att han måste. Det är hjärtat i Dödsriket.



Ni kommer från Göteborg, en stad som gett Musiksverige allt från Leila K och Ace of Base till Nationalteatern och Broder Daniel. Har ert sound eller er inställning till musik på något sätt färgats av er hemstads kulturliv?
– Jag är född i Utby, till skillnad från Andrej som växte upp i Skara. Det säger väl en del redan där, haha. Jag repade i byggnaden bredvid Ace of Base när jag var tonåring, men försökte spela black metal i stället. Det var en märklig tid. Jag minns ett rykte om att Jenny Berggren blivit hotad med kniv i sitt hem. Jag var kanske fjorton, och det där satte sig. Det fanns något Twin Peaks-aktigt över Utby på nittiotalet. Bakom de små radhusen och leende fasaderna fanns ofta smygande mörker, sorg och föräldrar som hade fullt upp med sina egna demoner. Det var en tung plats som ung vuxen att växa upp på. I varje fall utifrån mitt perspektiv. Och ja, Henrik Berggren och Broder Daniel har alltid berört mig djupt. Det där nakna, ärliga uttrycket. Det är svårt att hitta i dag. Överhuvudtaget musik som man upplever har en själ. En bra låt bör väga 21 gram, helt enkelt. 



Ni släpper nu ert debutalbum. Har ni några personliga favoriter på skivan?
– Skivan känns väldigt äkta för mig. Vi valde ordningen på låtarna för att skapa en resa, där lyssnaren hålls kvar. För mig är “Nedanför ditt fönster” särskilt personlig. Jag har stått där i replokalen och gråtit medan jag spelade bas, och Andrej sjöng som om han rev något ur sig själv. Det är det jag älskar med Dödsriket: när musiken blir så ärlig att den nästan gör ont. Då händer något helande.

Både skivkonvolutet och låttitlar som “De hädangångna” antyder att ambitionsnivån är hög. Vilka lyssnare siktar ni emot och hur hoppas ni att albumet blir mottaget?
– Jag är bara oerhört stolt över att vi fått ihop detta, över att det låter som vi och över att vi vågar. Dödsriket är som min andra familj, en plats där man kan tömma ur sig allt, utan att någon dömer. Jag hoppas att de som lyssnar hör den värmen mitt i mörkret. Att de känner att det finns något djupt mänskligt där. Till dem som inte gillar skivan vill jag bara säga att vi älskar er och vi ses när det är dags. 



Albumet ges ut på vinyl av den Båstadbaserade eldsjälen Hannes Gerhard. Varför just vinylformatet och hur mycket har Hannes stöd betytt för er?
– Hannes är min äldsta vän. Vi växte upp tillsammans i Utby, spelade i band, hängde i samma gäng och har till och med hånglat med samma tjej. Han är mer som en bror än en vän. Hans oerhört begåvade dotter Naime har dessutom designat skivan. Jag har den största respekt för Hannes musiköra. Jag känner ingen annan som ser så mycket livemusik och fortfarande än i dag, i vår ålder, åker land och rike för att uppleva både nya och äldre band. Så det vore jävligt dumt att inte lita på vad han säger. Vi kallar honom för “direktören i Dödsriket”. Utan honom hade allt det här tagit mycket längre tid. Att skivan ges ut på vinyl känns bara rätt. Det är något med ljudet, doften och känslan av att hålla musiken i handen som passar Dödsriket.

Det vankas releasefest på Fyrens ölkafé i Göteborg den 7 november. Vad kommer ni att bjuda på?
– Vi kommer försöka få alla att vandra ner i Dödsriket… och förhoppningsvis komma upp igen som lite bättre människor, haha. Vi spelar hela skivan, några extra låtar, och förhoppningsvis håller jag mig från att spy av scenskräck. Men framför allt ska vi ha kul, fira vår musik, vår vänskap och sedan åka hem och ta hand om barnen. Dessutom har vi med oss ett grymt band som heter Svärta, som spelar samma kväll.

Vad händer framöver för Dödsriket?
– Vi har ett fint samarbete med Henryk Lipp och tanken är att jobba vidare på nytt material. Vi vill spela, skapa och fortsätta den här resan. Dödsriket lever och det här är bara början! Helgen efter releasefesten är det förresten premiär för dokumentärfilmen om Anti-Cimex, där Nillen, som var sångare på deras debut-EP från 1982, talar lite om Dödsriket. I filmen visas även hur Nillen och Andrej improviserar med ett malaysiskt kängpunkband. Väl värt att se!

Missa inte Dödsrikets releasefest på Fyrens ölkafé i Göteborg den 7 november. Mer information här.

Ett smakprov från det kommande albumet här: