Kaizersgitarristen sätter nytt segel som Winterstø

Terje Winterstø Røthing är knappast ett okänt namn i nordisk rock. Som gitarrist i Kaizers Orchestra och frontfigur i Skambankt har han i över två decennier levererat svett, oljefat och riff som skakat både rockklubbar och festivalscener.
Men nu står han ensam i strålkastarljuset – under namnet Winterstø.

Sedan solodebuten i våras har han ritat upp ett nytt musikaliskt territorium. Råa gitarrmattor har skalats ned, och i stället hör vi en ljudbild där det akustiska möter det storslagna. Det är fortfarande rock, men filtrerat genom ett mer personligt prisma. Mindre attityd för att imponera – mer nerv för att berätta.

“Anker” – en hyllning

Den nya singeln “Anker” är Winterstøs tredje släpp, och kanske det mest avklädda hittills. Texten är ett naket porträtt av kärlek som håller över tid – en hyllning till de band som inte brister, även när livet gör det.

– Låten är en midtempo poprocker med rötter i heartland-traditionen, säger Terje Winterstø Røthing.

En svensk publik skulle nog placera Winterstøs sound i sällskap med musiker som Ludwig Hart och Nicholai Dunger, kanske med inslag av Lars Winnerbäck och Mikael Rickfors. Det är långt ifrån Kaizers teatrala dramatik eller Skambankts råa energi – men harmonierna bär samma känsla av tyngd, den sortens låtar som inte behöver skrikas för att höras.

Mot nya horisonter

När Skambankt närmade sig slutet drogs musiken allt längre bort från sitt hårdslående ursprung.

– Vi hamnade i en slags musikalsk spagat, har Røthing själv sagt. Bandnamnet lovade en sak, men musiken var på väg mot något annat.

Winterstø är svaret på den splittringen. Ett projekt med en tydligare identitet, byggt på flera års arbete och samarbeten med nya musiker. Här får Røthing fritt spelrum – och resultatet låter som en fortsättning snarare än ett avslut.

Med tre singlar på plats och en video till “Anker” ute nu, är det tydligt att Winterstø inte är en tillfällig avstickare. Det här är ett kapitel som tänker skrivas fullt ut.

För fans av Kaizers Orchestra innebär det en chans att återknyta bekantskapen med en av bandets mest tongivande gitarrister – men i en mer avskalad och introspektiv form. Där oljefatet en gång stod, hörs nu hjärtat slå.