Elena Somaré – Sacro E Profano

Förra gången jag skrev om Elena Somaré hade hon gett ut albumet Respiro som baserades på coverversioner av poplåtar och ett par melodier hon och Mats Hedberg skrivit tillsammans. Den skivan kom ut i november 2021. På nya albumet Sacro E Profano är det klassisk musik – nyskriven och gammal – som framförs.

Meditativt, ofta stillsamt, alltid vackert – men ingen hissmusik för det – blir det när den italienska visslerskan Elena Somaré skapar sin magi i egensinniga versioner av bl.a. Johann Sebastian Bach, Franz Schubert och Vincenzo Bellinis verk. Albumtiteln kan översättas med “Det heliga och det profana”, vilket kan låta högtravande, men musiken är tämligen lätt att ta till sig om man har lite vana av uttryck som dessa. Inledningsvis skrev jag att här också bjuds på ny klassisk musik och den är oftast skriven tillsammans av Somaré och Mats Hedberg, som spelar elektriska och klassiska gitarrer, EBow m.m. Han har även arrangerat musiken och mixat plattan, medan Elena Somaré illustrerat omslaget, som är lika kärleksfullt rött och varmt som musiken. Men inte nog med det, Georges Bizets ”Tammuriata Bianca” framförs med påtagliga slagverk och är enda låten här med sång, så den står ut rejält, innan tempot dras ner i den uppföljande, väldigt vackra versionen av Bachs ”Aria”. Några av musikanterna på skivan förutom Somaré och Hedberg är bl.a. trummisen Mats Ågren och Lincoln Almada som även spelade paraguayansk harpa på Respiro, Gianluca Massetti på keyboards, Bernhard Wöstheinrich, också han med på Respiro, Filippo De Laura och Aldo Perris. Några av de låtar jag tycker bäst om är den traditionella kinesiska ”Moonlight Blossom”, den känsliga ”Canto” och ”Tarantella Di Trastevere” som Somaré/Hedberg själva har skrivit. Men även inledande, somriga ”Kolibri” komponerat av paret tillsammans med C. Häggner är ett ljuvligt stycke med fint akustiskt gitarrsolo som pricken över i.