Crash Nomada – Innan Mörkret Faller

Crash Nomada är tillbaka med sitt 4:e album och fan vet om det inte är det bästa de har gjort hittills? Innan Mörkret Faller är i alla fall en mångsidig och grymt svängig platta där diverse genres får plats inom de tio låtar skivan består av, utan att det låter krystat eller konstlat en enda gång.

Crash Nomada har aldrig gjort en dålig platta, inte ens ”bara” en hygglig platta. Samtliga har faktiskt varit utmärkta, och Innan Mörkret Faller är inget undantag. Tvärtom. Jag överväger faktiskt att utnämna den här plattan till deras allra bästa hittills. Svänget är grymt, de svenska nutidskildrande texterna skitbra, Ragnar Beys sångröst påminner mycket om Thåströms, basisten Mathilda Sundins kvinnliga stämma ger ännu en dimension till det vokala uttrycket, och oftast brukar ju band inom folkrock- och folkpunk i någon mån bli lite enformiga att lyssna till i längden, men inte Crash Nomada. Definitivt inte på den här plattan i alla fall. Skivomslaget må vara grått och dunkelt, men musikaliskt är det här en färggrann yra med en sjuhelvetes energi, sprakande spel- och livsglädje samt en värme som får mig att tänka på vildsinta fyllefester på piratskepp. Men säg vilket party som aldrig har en lugn och eftertänksam stund? Således finns det en sådan på den här plattan också, och denna ljuvligt romantiska och vackra skapelse heter kort och gott ”Människor”. Ballader riskerar ju ofta att bli lite sliskiga, men det undviks skickligt i den här hymnen. Plattan avslutas med en riktigt repetitiv smällkaramell kallad ”Tusen platåer” som bara växer och växer i över sex minuter innan den dör ut, och det är en storartad stund. Innan dess får vi ska-sväng i inledande ”Oförstörbara”, nästan klezmerpunk i ”Hela vägen ner”, kombon reggae och rock i gripande duetten ”Trasiga” och ”Nattfjärilar” är väl den låt som mest låter som skivkonvolutbilen. Jag älskar även titelspåret och jo, jag har bestämt mig: det här är Crash Nomadas mästerverk.