Det sker vid sällsynta tillfällen att ett band dyker upp och kompletterar sin genre med en bit som saknats. Åtminstone just i denna tid och på denna plats.
Det senaste året har bjudit på ett sånt tillfälle i form av Linköpingsbandet The Killing Tapes och deras EP-trilogi som under årets sista månader avslutats med släpp av ”Falling Down (Red)” och påföljande releasespelning.
Så sent som 2020 startade Peter Svensson och Marcus Crede bandet The Killing Tapes som ett samarbetsprojekt, med syftet att hitta nya infallsvinklar i musikskapandet. Till råge på allt hade ingen av dem gjort musik med synthar tidigare.
– Jag har läst allt jag kan på biblioteket om analoga och digitala instrument, jag har köpt begagnade maskiner, bytt upp mig och samlat på mig en arsenal instrument som jag nördar ned mig i tills jag kan “allt” om hur jag kan få de att låta som jag vill. Detsamma gör Peter, berättar Marcus Crede.
”Gräver ner mig”
Två år senare släpptes fullängdaren ”Black” som fick ett varmt mottagande, bland annat av Zero Magazine. Och med den insikten börjar man ana hur herrarna går till väga när de ger sig in i ett nytt projekt och en ny genre.
– Jag gräver ner mig, rejält. Det började med synthar – jag rensade patchar, öppnade och försökte se hur hårdvaran fungerar, läste, testade. Jag fick lära mig att svetsa eftersom det inte fanns några bra stativ. Jag köpte scenljus och började programmera DMX. Köpte en digital livemixer. Jag lånade en Blackmagic-kamera och pluggade filmning och ljussättning, säger Marcus Crede.
Under projektet med Falling Down-trilogin sågs de ett par gånger i veckan och tog fram ljud och melodier, och improviserade fram text från känslan som för tillfället infann sig.
– Många av texterna är ganska mörka ur ett existentiellt perspektiv och även om man vid första anblicken kan tycka att de är direkt fientliga mot mänskligheten, så handlar det mest om vårt eget mående och känsla av utanförskap. Man kan säga att vi levde Falling Down och skrev om det, berättar Marcus Crede.
Genomarbetad synthpop
Sommaren 2023 anslöt sig Martin Berry till bandet, och i slutet av oktober släpptes som sagt den sista EP:n i Falling Down-projektet. De två första har omskrivits som ambitiösa och välproducerade och den tredje är inget undantag – snarare har man växlat upp ytterligare ett steg.
Det handlar om snygg och genomarbetad synthpop med inslag av alternativrock med analoga trummor och gitarr – och mycket känslor. Där tidigare delar kan ha tyckts domineras av mörkt vemod och tungsinne finns känslan av att något nu har lossnat. En ny energi har formats som inte fanns där tidigare, både i kompositionen och i sången. Kanske är raden i ”Lost in Logic” talande för helheten: ”This is a foundation, of a new beginning…”
Visst hör man att inspirationen, som de själva uppger, kommer från band som The Cure, Joy Division och Experimental Audio Research. I undertecknads öron hörs också tydliga inslag av Gary Numan, Howard Jones och Ultravox, både i soundet och i Marcus Credes utmärkta röst.
Grym liveakt
Bandets releasefest hölls på Palatset i Linköping och det låg en spänd förväntan i luften när publiken samlades framför scenen. För egen del berodde den helt enkelt på att man aldrig vet vad som finns att förvänta live av ett nytt band som låter så bra i studion.
Kort sammanfattat gjorde The Killing Tapes en lysande spelning och gav intrycket att de spelat tillsammans i åratal. Felfri tajming, välformad setlist och att Credes röst låter minst lika fantastisk live gjorde att man kände sig bortskämd med att få uppleva en grym liveakt inom denna genre, något som är sällsynt idag.
Lyckligtvis kommer vi få se och höra mer framöver, lovar Marcus Crede.
– Nu bygger vi för framtiden och skriver nytt material för fullt. Vi har massor demos som vi arbetar med, samtidigt som vi försöker lära känna varandra. Att vi skulle hitta en sådan duktig musiker i Martin och som dessutom passar in i vårt extremt introverta musikskapande trodde vi aldrig. Men nu är vi tre och det känns fantastiskt!