The Mobile Homes – Tristesse

The Mobile Homes är en populär synthgrupp och det är lätt att förstå varför. De håller sig inom traditionens ramar, ägnar sig inte åt konstigheter, utan skriver och levererar utmärkt melankolisk och melodiös popmusik med ett visst djup. Så också på nykomlingen Tristesse.

The Mobile Homes återuppstod efter en mångårig tystnad med sitt uppmärksammade och utmärkta album Trigger. Nu har det gått två år sedan den skivan kom ut och resultatet har döpts till Tristesse, ett franskt ord för dysterhet, bedrövelse, melankoli eller olycka och inte det svenska ordet tristess som har en helt annan innebörd. Tristesse är således en bra titel på det här höstmurrigt mysiga albumet, vars innehåll är lika mörkt som skivomslaget, medan skivans vita vinyl står i total kontrast till stämningen i låtarna. Sångtexterna är tryckta på det inre konvolutet och The Mobile Homes har återigen levererat, så fansen kan vara lugna. Det finns ingen anledning att misströsta över vad Patrik och Andreas Brun, Hans Erkendal, Sami Sirviö och Markus Mustonen (de två sistnämnda från Kent) har åstadkommit. Tvärtom. Popmagin finns här mest hela tiden och resan startar med instrumentala ”Wedding Night” och slutar med väldigt vackra ”Inferior”. Däremellan får vi åtta syntdrivna låtar varav väldigt många är små självlysande stjärnor av skönhet på de långa novemberkvällarnas kalla, svarta och något deppiga himlavalv. Allting på Tristesse består dock inte av själslig bedrövelse och smärtsam romantik. Ta dansant intensiva ”Throne” som exempel, där bandet gästas av ingen mindre än Nitzer Ebbs Bon Harris. Den ljusglimten av energi behövs på ett album som Tristesse. Andra höjdpunkter som gärna tilltalar hjärnans septum är ”Some Days”, ”In Memoriam No One (nothing To Say)”, ”Centuries” och ”Conclusion”. Så, är Tristesse bättre än Trigger? Just nu är den det för mig, men det vara nyhetens behag. Det känns som att dessa två album är väldigt likvärdiga.