Page – En Ny Våg

Betyg - 7

7

Jag är övertygad om att rätt sätt att lyssna på den här skivan är med konvolutet i handen och vinylen hoppande på tallriken. Illusioner kräver också sin kontext.

User Rating: Be the first one !

Page uppfyller ett antal kriterier för vad man vanligen refererar till när man talar om ett kultband. De håller en stenhård linje mot strömmen, har en relativt liten med hängiven publik och blir naturligtvis ständigt missförstådda.

Att recensera ett kultbands nya skiva kommer sällan att ändra någons uppfattning om samma band. Tvärtom, oavsett vad som skrivs så är det knappt sannolikt att de icke redan invigda skulle ta någon större notis. De ortodoxa skulle kanske läsa, rasa, men egentligen inte bry sig särskilt mycket. Den ointresserade skrollar vidare och den nyfikne noterar betyget, lyssnar på någon låt, ler och tar sig kanske tid att lyssna igen i bilen mellan jobbet och träningen. Jag leker med tanken på att kopiera texten från en bruksanvisning till ett gammalt hifi-system, snurra fram ett betyg och klicka på “Publish”. Jag är nämligen själv ett hängivet fan av många obskyra band och tenderar mest att bli förbannad när jag läser vad okunniga människor skriver om mina hustomt…gudar. Men nej, det är alldeles för lätt. Och kanske finns det fortfarande någon stackars själ därute som vill läsa om ett band de inte redan har en alldeles för klar uppfattning om? Och kanske kan dessa ord påverka samma stackars själ att ge just den här skivan en chans?

Jag räknar lite snabbt på fingrarna och inser att Pages nya skiva En Ny Våg markerar 40-årsjubileet sedan deras första singel “Dansande Man”. Oj tänker du, har du verkligen så många fingrar? Det är en imponerande bedrift att hålla liv i ett projekt under så lång tid. Inte mindre imponerande torde det väl vara att så konsekvent hålla linjen rak som en synål genom alla dessa år. Det är nästan som de styr rakt ut mot någon annan stjärna där ute i mörkret. En syntetisk resa.

I vintras hade jag den stora glädjen att få bevista en särskild högtid och vid det tillfället fick församlingen dessutom höra de första låtarna från det som nu alltså släpps som skivan i fråga, presenterade av kompositören själv. Att recensera samma skiva skulle alltså vara rena barnleken eftersom jag liksom tänkte att jag redan läst facit. Eller i alla fall fått facit föreläst för mig av självaste läromedelsförfattaren. Det skulle visa sig vara en lika dum som naiv slutsats. Att vara ensam med den här musiken skulle bli en betydligt större utmaning än jag förväntat mig. Och den tvingade mig att ifrågasätta en väldig massa förutfattade meningar och idéer som jag trodde mig ha om musik i allmänhet och elektronisk popmusik i synnerhet.

Mitt lyssningsex kommer i ett mejl. Filer som ska packas upp och sedan laddas i datorns mediaspelare för att sedan startas med ett musklick. Sexigt. Faktum är att det här är första gången i mitt liv som jag recenserar någonting alls som jag inte kan vända upp och ner eller ställa kaffekoppen på. Det är en prövning. Jag och Job. Som hämnd kommer jag att skriva recensionen på min mobiltelefon. Bokstav för bokstav. Något som skulle vara omöjligt med Televerkets grå impulsvalstelefon Dialog.

Första spåret knatar igång. Andra spåret tar vid, det tredje fortsätter och efter en stund blir det tyst igen. Hopplöst. Jag förstår ingenting. Tusen och en referenser till den ena låten efter den andra från en snäv tidsrymd som cirklar runt 1980, företrädelsevis låtar jag hört många gånger förr. Vissa till leda. Men vad ska det betyda? Hur ska det här få mig att känna? Vad finns att upptäcka på en skiva där man hört alla elementen så många gånger förr?

Jag börjar om från början. Och ger upp igen. Sedan börjar jag leta fel. Saker att irritera mig på. Och det går betydligt bättre. Herregud vad lätt det blev helt plötsligt! 80-talet var ju ändå den tid då Jantelagen härskade och recensenten tog på sig rollen som bödel och lät huvuden rulla som ren underhållning. Det ligger väl helt i linje att köra en tidstypisk sågning? Ju mer orättvis desto bättre. Men först en lång kvällspromenad med hunden. Det behövs lite rekreation och stjärnljus i själen om man ska orka lyfta bilan.

Det sägs att man tänker lite bättre när man rör på benen och i mörkret bland grävlingar och rävar börjar jag fundera på varför det var så svårt att upptäcka det positiva och så lätt att finna det negativa. Det kommer säkert inte som någon större överraskning att jag så småningom inser att felet ligger hos mig, inte Page. Precis som för Donny Darko så är mina känslor och mitt beteende motiverade av rädsla. Tack Patrick Swayze!

Vi som växte upp med den elektroniska musiken i början av 80-talet gjorde det under tiden som den dåvarande, företrädelsevis engelska musikpressen letade efter nästa stora grej. Vi brukar [felaktigt] tänka oss att punken var en revolution och att den samma utgjorde någon slags tabula rasa för den dåvarande populärmusiken. Hur det än var med den saken så var den etablerade pressen väldigt snabb med att fälla sina domar. Punken var först helt förkastlig, upplyftes sedan relativt snabbt till norm och lika snabbt dömdes den ut som omodern igen. Däremot skulle allt därefter förhålla sig till punken på något sätt och pressen blev mer trendspanare än konsumentupplysande kulturjournalister på jakt efter sanningen. Enter new wave. Nästa grej. Eller Ny Våg som P3:s aktuella musikprogram hette.

Tanken var på många sätt att trender sköljde över oss som vågor och att dessa vågor dels drevs av kreativa element som fångade upp det unga människor tänkte och kände; dels att dessa vågor var viktiga att relatera till. De som kunde relatera till dem var inne och de som inte kunde eller ville det var ute. Busenkelt. Men knappast nytt. Det enda som egentligen verkade nytt var att trenderna blev snabbare. Om mode tidigare betraktades som generationsburet så handlade det nu mer om att aktivt söka det som var inne för stunden, att genast anamma det för att sedan blixtsnabbt och utan avbön eller sentimentalitet avfärda det samma när pöbeln hann ikapp. Helt plötsligt började vi ängslas över huruvida vi var inne från den ena veckan till den andra eller inte. Ett snabbt mode. Det var en lysande idé av skivindustrin att låta den fria pressen bli deras PR-byrå.

När man raljerar en smula över det på det här sättet så känner man kanske att man har både kunskap om- och distans till det samma vid det här laget, men faktum är att de här idéerna för många av oss, inte minst mig, skulle slå rot djupare än man kanske förväntat sig. För min egen del har det medfört en slags ängslighet inför upprepningar och nostalgi. Jag intresserar mig hellre för något jag upplever som nytt och ogjort och har betydligt lättare att avfärda något jag tycker mig hört förr. Det kan liknas vid någon som älskar isterband och som plötsligt börja avfärda allt som ens påminner om isterband för att sedan börja avsky den där gryniga korvstackaren. Oskyldig som den är.

Den där ängsligheten är ganska oattraktiv när man tänker efter, så man kan ju fråga sig om det kan vara något fel på kontexten? Vad är kontext och varför är den viktig i sammanhanget? För att inte helt släppa den smådryga utläggning om veckovisa trender eller generationsburna diton riktigt än så utgör just den där detaljen om vad vi tänker och känner inför vår samtid och hur vi uppfattar vår omvärld det vi kan kalla kontexten. De unga reflekterar inte nödvändigtvis över att de befinner sig i en kontext och det är också själva anledningen till att de kan ta sin egen generations förträfflighet som så självklar och samtidigt avfärda alla erfarenheter tidigare generationer har gjort sig och kalla oss boomers (sic). Många vuxna sneglar i sin tur på de unga för att veta vad som är trendigt och inne och hoppas därmed kunna känna sig i samklang med samtiden istället för att behöva riskera höra från en 15-åring att de är hopplöst ute. Hur kommer sig att vi helt plötsligt är så intresserade av vad en 15-åring som inte vet något om livet, räntor och omvärlden tycker och tänker om vad som är inne eller ute? Jo, för att vi missade det där med vår egen kontext när vi var unga och för att vi fortfarande inte insett att vi alla är en del av den samma. Och på samma sätt som vi påverkas av kontexten så har vi även påverkan på den samma. Kontext är allt. Och när vi vet det så kan vi också förhålla oss till den. Och när vi förhåller oss till den så blir det också betydligt enklare att recensera den där Page-skivan utan att ens behöva fundera på att avfärda den.

Så jag börjar om. Från början. Äntligen. Filerna går på repeat några gånger och det känns mycket bättre. “Korridoren” har några fina ögonblick där nutiden och dåtiden smälter samman på ett väldigt snyggt sätt, vilket blir min väg till en meningsfull relation med “En Ny Våg“. Om jag alieneras av det stabbiga riffet i “High As I” eller förnimmelsen av att “Början På Något” kanske egentligen framförs av ett gäng blonderade tonåringar från Gustavsberg och att “Frusen” påminner om en duo från Gävle som sätter jublande barn i Sockiplast i brand, så dras jag tillbaka in av de resonanta plonken i nämnda “Korridoren”. Och sakta men säkert börjar några veckors lyssnande ge utdelning. Crescendot mot slutet av “För Du ÄR Rädd”, de tysta ögonblicken i “Förloraren” och Chris Paynes violin i titelspåret. Här finns höjdpunkter som är värda att ta fasta på. Vad som växer fram är en väl sammanhållen låtsamling och ett väldigt tydligt koncept. Det är enhetligt, pricksäkert, konsekvent och lägsta nivån väldigt hög. Page levererar en skiva som knappast kommer att göra fansen besvikna, tvärtom, det är bifall till både höger och vänster. Och med rätt exponering kan även nya lyssnare lockas in i berget. Kan P3 spela “Where Did You Go?” med Nicole Saboune så borde de väl kunna spela Page också, eller?

Ljudbilden är vare sig modern eller särskilt nyskapande, något bandet heller aldrig försökt få någon att tro. Återblickarna är handfasta och upprepande, nästan som om framtiden aldrig hände. Det är som om vi ser dem sittandes i en rymdraket ljusår härifrån och sålunda ser vi ju dem också i presens. Då slår det mig att det finns en särskild attityd i att inte erkänna nutiden och var vi hamnade. Greppet blir både en metod och en besvärjelse. Det är inte så konservativt som det är en total rejektion av samtiden som bara blev en besvikelse. “Mm, nä. Vi spolar tillbaka. Stopp, vänta. Nu.”

Och när vi ser att framtiden blev en besvikelse, trots alla härliga löften om motsatsen så ryms en särskild logik däri: för en generation uppvuxen under Kalla kriget med Bomben, 1984 och No future, som ändå spjärnar emot och finner framtidstron ett ögonblick, som tar körkort, ser Muren falla, får en mobiltelefon i handen och en dator med hela världen i, som vaknar upp till en morgondag där våra framsteg ledde till övervakning, selfies, nya krig, eskalerande kriminalitet och ett jordklot med rökhosta som på sin dödsbädd förbannar den där bilen jag köpte, ja då kan det väl närmast vara en sund och frisk reaktion att dra den klocka man kan tillbaka och börja om på nytt från en plats man väljer själv, någonstans där hoppet fortfarande trots allt fanns. Stopp, vänta. Nu.

Så om det vare sig är retroromatik eller en ny skön värld, hur är det egentligen med Ultravox (med eller utan utropstecken) och Gary Numan. Låter det verkligen likadant? På min vinylspelare jämför jag “Hiroshima Mon Amour”, “Dislocation”, “Astradyne”, “Passing Strangers” och “Mr. X” med “En Ny Våg”, “Förloraren” och “Genomskinlig”; noterar flera tydliga skillnader som alla härrör till dynamik, instrumentering, placering av sång, trummor och bas i ljudbilden. Jag tänker lite för högt “Aha!” i mitt huvud och spelar sedan Gary Numans “Cars” på samma vinylspelare och byter sedan till “För Du Är Rädd” och faller på eget grepp. “Cars” är nästan lika hårt komprimerad som låtarna på “En Ny Våg“, basen får lite mer utrymme 2023 och är kanske rent av lite otyglad på grund av en överentusiastisk komprimering ibland, men tendenserna är tydliga. Även om den tänkta instrumenteringen har större likheter med Ultravox (utan utropstecken) så är produktionen väldigt nära “The Pleasure Principle“. Visst, vi saknar helt och fullt alt-funkiga elbasfigurer, David Bowies spöke, utropstecknet, Jacques Brel, Conny Planck, akustiska trummor och mycket av den skevhet som människor med gamla synthar och handspelade instrument tillför, men jag förlåter Page för deras samplade stråkmaskiner och för att kompositionerna nästan helt saknar föregångarnas experimentlusta. Page har ju faktiskt precis som jag fått föreläsningen och därmed exponerats för facit och därefter haft över 40 år på sig att komma hit. Jag måste helt enkelt förlåta dem för mina egna missförstånd. De utnyttjar sin frihet att plocka sina egna russin ur den gemensamma kakan och lämnar oss ifred att dra vilka slutsatser vi önskar, rätt eller fel, misstag eller femettor. Vill du inte lyssna på Gary Numan i år så rekommenderar jag Page.

 

Om Richard Hansson

Som en fisk i en rymddräkt

Kolla även

Ny singel från Indochine – “Le chant des cygnes”

Senast vi hörde ifrån Frankrikes storheter, Indochine, var häromåret när de släppte sina båda samlingsskivor …