Paperwing – String Fling

Paperwings nya album String Fling skiljer sig markant från vad jag tidigare hört henne skapa. Här är de sedvanliga popinstrumenten borta till stor del, och det förekommer bara trummor på instrumentala ”Drömmar”, den enda låten med svensk titel. Övriga har engelska texter och titlar. 

String Fling är inte bara en lp, utan också en musikföreställning om att känna, som kan avhöras och bevittnas live framöver. Skivan bjuder på åtta låtar, inklusive ett intro och ett outro och musikaliskt sjunger Jenny Soovik – Paperwing är hennes alias – till Sjöströmska Kvartettens stråkar och kontrabas. Således känns skivan mer som en symfonisk skapelse än en traditionell popplatta. Texterna kan säkert tolkas på olika vis, men jag får för mig att de fungerar konceptuellt, som en historia om en romantisk kärleksaffär (”We Were There”) som sakta men säkert spricker i fogarna och upplöses. Om det är så Paperwing tänkt sig att den ska upplevas vet jag inte, och lyssnarna kan nog tolka innehållet på helt andra sätt också. Musiken är emellanåt skör och försiktig, ibland dramatisk och nästan bombastisk, för att så småningom återgå till det drömskt förtrollande. Det finns ett sökande här och Jenny har själv sagt att det handlar om att förkasta det gamla, omfamna mörkret och hitta sitt inre ljus. Mycket känslor alltså. Även Marie-Antoinette har nämnts i samband med plattan, men jag förstår inte riktigt var hon och hennes liv kommer in i bilden, men man behöver inte förstå allt för att invaggas i de musikaliska vågor vars toner målar upp låtarna som Paperwing själv komponerat. Skivomslaget – där Jenny ligger med ena armen utsträckt framför en slottslik bakgrund – förmedlar både det nya och gamla, vilket passar musiken utmärkt. Har man hört och uppskattat hennes Alone We Walk The Land från 2018 bör man dock vara medveten om att String Fling är någonting helt annat. Annars riskerar man att bli mäkta förvånad och kanske också besviken. En modig platta från en modig artist.