Vasas Flora Och Fauna – Man Blåser Bort

Österbottens pärlor är tillbaka och Man Blåser Bort är gruppens femte fullängdare, om man räknar med Strandgut. Vasas Flora Och Fauna består fortfarande av Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus och plattan kunde inte komma mer lägligt, det är ju snart höst.

Nog känner man igen indiepoptrion från Vasa alltid, det räcker med att lyssna på skivans första låt så har man återigen dragits ner och in i de musikaliska virvlar av vemod, textmässiga vardagshändelser fulla av detaljer, kärnfull humor, fina melodier och den där varma, innerliga känslan som bandet är experter på att producera. Allting låter väldigt enkelt och självklart på något vis, självupplevt, men att på skiva efter skiva lyckas göra så många träffsäkra texter och sorgsna melodier är närmast storartat. Dessutom har många av texterna en knorr, ibland flera, som överraskar. För mig är Vasas Flora Och Faunas musik den perfekta höstmusiken, en sprakande liten brasa av skönhet när kylan lägger sig, luften är krispig, när vindarna blåser elakt och mörkret lägger sig tidigare och tidigare tills dygnen är tämligen svarta oavsett om det är eftermiddag eller kväll. Låtar som ”Jag o Daniela”, ”Ett torg där man blåser bort”, ”Jerusalems förstörelse”, ”Roland” och ”Misty” står ut lite extra, men övriga spår är inte mycket sämre, så efter ett flertal lyssningar har man tio låtar som är nästan lika starka allihop. Har du uppskattat bandets tidigare album som Veneziansk Afton och Släkt Med Lotta Svärd lär du inte bli besviken på Man Blåser Bort. Snarare tvärtom. Plattan låter väldigt familjär samtidigt som innehållet är nytt och fräscht. Möjligtvis är den här skivan mer direkt än de tidigare, lättare att snabbt ta till sig fler spår av än förut, men det är nog tämligen individuellt. Mina höst- och vinterkvällar är i alla fall räddade.