Kunt – Unleashed

Betyg - 8

8

När vare sig stake eller ballar av stål räcker till behöver du Kunt!

User Rating: Be the first one !

Så kom den, Kunts skivdebut. För mig är sådant fortfarande viktigt, därför att det i sig markerar en officiell startpunkt som är svår att göra lika tydlig med de digitala släpp som den moderna publiken vant sig vid. För Kunt innebärKan vara en bild av text Unleashed något handgripligt att lansera sig med på allvar. Trots att de redan varit mitt inne i en intensiv lanseringskampanj i snart ett år, med släppta spår på Bandcamp, konserter, videor, enhörningar och sociala medier så kan det nu ta fart på allvar.

Och som de tog det på allvar! Kunt hyrde en bröllopsanläggning på skånska lansbyggden, ordnade en hel festival med åtta band, food truck och streaming, samt bussade in publiken och slängde sedan ut dem i trädgården för att sova när de inte orkade mer. Så lanserar man en EP! Tillställningen var en rökare som, åtminstone så vitt jag vet, helt saknar motstycke i den lilla subkultur där de nu tar sitt avstamp.

Huvudspåret är den inledande “Jericho Stand” som smattrar på i avslappnat tempo på knappa 90 BPM, komplett med sågtandsbas och Roland Aira-figurer som flimrar som fluglarver i en Casu marzu-ost. En melodi som hämtad från något man kunde vänta sig från Alan Walker bär allt vidare och sedan inleder Paula le Boss sin sång. Försiktigt, nästan återhållet men med en ominös ton, en mörk fyllighet och en enorm underliggande kraft med ett lika underbart som sparsamt vibrato som saknar motstycke i något annat kontemporärt jag kan komma på. Och när hon släpper ut bara aningens mer luft i refrängen och låter rösten spricka en liten smula så tystnar världen helt omkring mig. Det finns ingenting mer än Paulas röst och jag ryser i hela kroppen. Det här är så lysande vackert, farligt och fantastiskt och det tar mig med på en resa tillbaka till mina tonår då musiken fick ta all den plats den någonsin kunde erövra och sätta sina trupper på. Att upptäcka Kunt idag är lika stort som att upptäcka världens bästa band när man är 15 eller 16 år. Det där bandet som förändrade allt. Och här är de alltså nu igen! Vad är det som händer?

Unleashed innehåller sex låtar, tre nya och tre remixer av digitala släpp och det finns ett par anledningar till att uppmärksamma just de där remixerna eftersom de på sätt och vis gör tydligt precis hur speciella Kunt är. Jag kan skriva mig fullständigt trött och utmattad om Paulas röst och uttryck som står så tydligt i förgrunden och tar all uppmärksamhet. Som en mastodont i vägen för en hasselmus. Rickard Rosendahls synthar och arrangemang hamnar följaktligen längre bak och kräver lite mer tid i anspråk innan man inser hur snillrik han egentligen är. Förr oss som hittat Kunt på Bandcamp och laddat ner alla deras släpp har sanningen gradvis gjorts tydlig. För nytillkomna lyssnare är det betydligt enklare. Lyssna på Tukt- och My Love Kills-remixerna och jämför sedan med originalen. Säger jag att remixerna är dåliga? Nej, det gör jag inte. Jag säger att de visar hur fantastiskt fina och intrikata arrangemang Rickard gör i originalversionerna. Medan Paula och Rickard stakat ut en helt egen bana med ett helt eget uttryck så drar remixerna dem tillbaka till en scen jag misstänker att de kom ifrån. En scen som på sätt och vis skapade dem. En scen som de lyfter ifrån som en Artemis-raket. Vad de ska tillbaka där och göra är helt obegripligt för mig.

Förhållandet är det rakt motsatta med vad som visar sig vara skivans absolut största överraskning, nämligen Martin Rudfelts Cryo-remix av “Breathe You.” I original håller jag den för förra årets bästa låt, en av de starkaste debuter jag hört från något band någonsin. Alltså någonsin, inräknat Goldfrapps “Lovely Head”, Håkan Hellströms “Känn ingen sorg för mig Göteborg”, Ladomirs “Inför min dom”, Velvet Underground och Nicos “All Tomorrows Parties”, Radioheads “Creep” och alla andra jag kan komma på. En lika delar lågmäld och storslagen redogörelse av saknad som ger mig vaken-apné varje gång. Att ens få för sig att försöka sig på att remixa den är som upplagt för ett episkt fiasko. Men tusan vad jag är glad att sådana risker tydligen är något som Cryo-Martin antingen inte förstår eller annars bara käkar till frukost! Han gör en väldigt sparsam version med en torr och monoton rytm, en vocoder som fond för Paulas röst samt lägger till lite knarranden mot slutet. Resultatet är så makalöst vackert och för åtminstone mina tankar till ABBA:s melankoliska klassiker “The Day Before You Came”. Ja, om Agnetha Fältskog dubbelbokat sig på glossolali-konferens i Sandhem på inspelningsdagen och Annica Boller fått i uppdrag att lägga sången under en paus i exorcismen som ska driva ut den djävul som tagit sin boning i henne. Det blir en helt ny version som står fullt och fast på egna ben. Imponerande, Martin. Jag visste inte att du hade det i dig! Och förmodligen inte Annica Boller heller.

Och hur sätter man då Kunt i någon sorts kontext? Ska de positioneras någonstans mellan Bestial Mouths och Zanias? Behöver vi kategorisera dem? Kan vi? Alltså, jag gillar inte synthpop, jag får eksem av den tyska Schwarze Szene och tror inte ens att EBM egentligen finns. Jag har till och med problem med begreppet “synth” överhuvudtaget eftersom det inte betyder någonting och mest målar in saker och ting i dammiga hörn som ingen orkar leta i. Sade jag att jag har klaustrofobi också? Allt det där är dock helt oviktigt eftersom Kunt skapar en alldeles egen kontext, med ett helt unikt uttryck. Kunt gör musik som i sig alldeles säkert är full av en massa referenser och nickningar åt en massa håll, men allt det går i så fall mig helt över huvudet för jag hör bara Kunt. Jag hör bara musik jag aldrig hört förr. Och jag älskar den! Jag älskar Kunt!

Om Richard Hansson

Som en fisk i en rymddräkt

Kolla även

Gamma Vortex och TUKT intar Charles Dickens i Helsingborg  

Charles Dickens Bar & Scen i Helsingborg har på senare år gjort en storsatsning på …