Saturday , April 13 2024

Walking in Their Shoes – Simon Helm dokumenterar Depeche Modes London

London är en stad fylld med musikhistoria. Ett enastående band som upplevde sina formativa år i den engelska metropolen är Depeche Mode. Journalisten och eldsjälen Simon Helm har skrivit en bok som ger läsaren möjlighet att vandra i Daves, Martins, Alans och Andys fotspår. Med säker hand och imponerande detaljkunskaper guidar han oss till inspelningsstudior, klubbar och andra Depeche-relaterade adresser. Zero Magazine var självklart nyfikna på verket och växlade några ord med gentlemannen.  

Simon Helm (till vänster) och Depeche Mode-producenten John Fryer

Good evening, Simon, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Det finns redan ett par bra böcker om Depeche Mode, som “Stripped” av Jonathan Miller och “Depeche Mode: A Biography” av Steve Malins. Hur föddes idén att skriva “Walking in Their Shoes: A Depeche Mode Fan’s Inofficial Guide to London” och vilka är dina ambitioner med boken?
– Inspirationen till boken kommer från Deb Danahays rundturer i Basildon. Många Depeche Mode-fans har följt med på dem för att få se var bandmedlemmarna växte upp och tog sina första musikaliska steg. Även London är fullt av platser som är viktiga för bandets historia, men de är spridda över hela staden. Då här inte finns rundturer av Debs modell beslöt jag mig för att göra en skriven guide istället. Jonathan Millers och Steve Malins böcker är utmärkta, men de presenterar Depeche Modes historia på ett konventionellt sätt. Jag var mer intresserad av att visa platser där de skapade och använda psykogeografi, det vill säga hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt. 

Vad betyder Depeche Mode för dig och vilket album är, enligt dig, deras finaste ögonblick? 
– Första gången jag såg Depeche Mode var 1981, när de framförde ”New Life” på tv-programmet Top of the Pops. Den sommaren var varm och det var upplopp i London, men det här bandet utstrålade en helt annan typ av energi som fångade mig direkt. De har gjort ett flertal bra album, men om jag ska välja bara ett, så blir det A Broken Frame, för de experimentella ljuden och Brian Griffins fantastiska skivomslag.

Är du själv uppvuxen i London? 
– Nej, jag växte upp i Kanada och andra delar av Storbritannien, men London är den stad där jag bott längst. I mitt tycke är det, tillsammans med New York, världens främsta kulturmetropol. Förra året besökte jag ett litet evenemang, där Mute Records grundare Daniel Miller berättade om sitt samarbete med avantgardemusikern Robert Rental. I publiken satt John Foxx från ursprungssättningen av Ultravox, den legendariska fotografen Brian Griffin och Stephen Mallinder från Cabaret Voltaire. Den typen av upplevelse och sällskap kan man inte avnjuta på många ställen…

Depeche Mode framställs i regel som en grupp från Basildon i Essex. Hur viktigt var egentligen London för deras musikaliska utveckling?
– Naturligtvis har Depeche Mode formats av ett flertal miljöer. De började sin resa i Basildon och inspirerades även av Berlin, men jag tycker absolut att man kan säga att London var nyckeln till deras utveckling. Deras klassiska ljudbild skapades i i studior som Blackwing, The Garden och Konk. Det var också på Londonarenor, som Bridge House i Canning Town, som de började göra sig ett namn som populärt liveband. Periodvis har dessutom alla fyra bandmedlemmarna bott här.

Hur gjorde du research till boken och upptäckte du något som överraskande eller fascinerande dig?
– Den största utmaningen var bristen på detaljer i vad som tidigare skrivits om bandet. Jag pratade med vänner till bandmedlemmarna och med personer i deras gamla produktionsteam för att försöka fylla i luckorna, men det var inte alltid de hade svar på alla mina frågor. Då kunde gamla musiktidningar, kommunala register eller Mute Records första anställda, Hilde Swendgaard, hjälpa mig vidare. Det mest intressanta med den här delen av projektet var att återupptäcka bortglömda platser, som stället nära Brick Lane där de samplade metalskrot till “Pipeline”. Vissa av studiorna de använde har förvandlats till bostadshus eller biografer, men det var ändå fascinerande att besöka adresserna och koppla dem till de legendariska inspelningarna. Sammanlagt tillbringade jag hundratals timmar med att köra runt i hela London och dokumentera platser med Depeche-anknytning. Jag passade även på att ta rikligt med foton, som visar byggnaderna, så att fansen ska kunna känna igen dem utan svårigheter. 

Gamla Blackwing Studios, där både Depeche Mode och Yazoo gjorde inspelningar under det tidiga åttiotalet. Foto: Simon Helm

För vem är “Walking in Their Shoes: A Depeche Mode Fan’s Inofficial Guide to London” skriven?
– Det är en bok för hängivna fans som vill gå i Depeche Modes fotspår i London. Den gör det enklare att hitta till studior och arenor där bandet skapade elektronisk musikhistoria och gjorde avtryck på hela den alternativa scenen.

I vilka format släpps din bok? 
– Primärt som e-bok, eftersom det är det mest praktiska formatet för Depeche-fans som besöker London. Den är gjord för kunna läsas smidigt på telefoner och andra enheter med mindre skärmar. Om intresset skulle visa sig vara tillräckligt stort är det dock inte omöjligt att jag även gör en tryckt upplaga.

Det finns ett stort antal alternativa artister med koppling till den engelska huvudstaden, som David Bowie, The Clash, Gary Numan, Suede, Saint Etienne, Madness och Killing Joke. Har du funderat på att skriva fler böcker av den här modellen? 
– Många av de banden och artisterna omnämns faktiskt i min bok, eftersom de använde samma studior eller jobbade med samma producenter som Depeche Mode. Jag uppmuntrar gärna andra författare att dokumentera deras karriärer i London, men personligen har jag tänkt att fortsätta på den inslagna vägen med ytterligare ett Depeche Mode-relaterat projekt framöver! 

Läs mer om “Walking in Their Shoes: A Depeche Mode Fan’s Inofficial Guide to London” och inhandla e-boken här.

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

David Josephson – “Misslyckandets estetik (Diamond Heist Remix)”

David Josephson, bekant från ambitiösa Nervous City, Nervous Self, brukar referera till Leonard Cohen och …