Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
En vacker tolkning av en av Lennart Hellsings klassiska barnvisor. En suggestiv video, som både fångar visans själ och porträtterar ett par starka kvinnor. Detta är vad fantasypop-artisten Josefin Berger och kulturarbetaren Diana Rönnberg bjuder på i det gränsöverskridande konstprojektet Dream Peace. Zero Magazine ville naturligtvis veta mer om “Annabell Olsson” och växlade några ord med den kreativa duon.
Hej, Josefin och Diana! Tack för att ni tagit er tid att svara på några frågor. Låt oss börja med lite bakgrundsinformation. Hur lärde ni känna varandra, är detta första gången ni jobbar ihop och vad var det bästa med samarbetet?
(Diana): – Både Josefin och jag är uppvuxna i en liten by som heter Fjärås, men vi lärde faktiskt inte känna varandra förrän på gymnasiet, då båda gick den estetiska linjen med musikinriktning i Kungsbacka. Vi gjorde en hel del tillsammans under gymnasietiden, som att fotografera varandra och smida galna planer på hur man kunde sätta mer färg på norra Halland. Under årens lopp har vi samarbetat ett par gånger, som när jag gjorde musikvideon till Josefins låt ”Poem of Love” och bjöd in henne att uppträda på festivalen Urban Garden Day, men det var ganska länge sedan nu. Det här är vårt första gemensamma projekt de senaste åren.
(Josefin): – Ja, vi är gamla goda vänner! Det bästa med att samarbeta med Diana är att vi verkligen förstår varandra och litar på varandra, både på ett personligt och ett konstnärligt plan. Hon ger mig helt fria tyglar med musiken och jag vet att hon kommer att göra en fantastisk videotolkning av vad jag skapat!
Kan du berätta lite om konstprojektet Dream Peace, Diana?
(Diana):– Min ambition var att samla ihop vaggvisor från olika kulturer, sjungna på olika modersmål av människor som bor och verkar på västkusten. Sedan skulle respektive låt “matchas ihop” med en kulturakt som fick tolka den fritt via ett utvalt språk. Jag fick stöd från Kungsbacka kommun och Region Halland och till slut hade vi en budget som räckte till fem vaggvisor. I samband med att jag blev mamma, häromåret, började jag sjunga mycket vaggvisor, både på polska, svenska och engelska, till vår dotter. Jag märkte att jag kunde fler vaggvisor på mitt modersmål, polska, än på svenska och började intressera mig för musikformen och hur vi människor sjunger för att trösta våra barn. Även människor som annars inte sjunger i sin vardag får en impuls till att sjunga för små barn. Mitt doktorandsarbete inom intermedialitet handlade till en stor del om sångens magiska och rituella egenskaper. Jag minns ett citat av Steven Mithen, där han säger: “Language is about barriers. Music is about opening up and inviting people.” Språken avgränsar och musiken omfamnar. Inom sången uppstår det ett giftermål mellan båda, då vi inte måste förstå vad någon sjunger om för att rytmen ska rycka tag i våra lemmar och melodin ska slå rot i hjärtat. Med projektet Dream Peace ville jag visa att vi människor är egentligen väldigt lika, trots språkliga barriärer. Om det är något vi alla kan enas kring, så är det kärleken till våra barn! Min roll i projektet har varit både som konstnärlig ledare och som medverkande konstnär.
Hur kommer det sig att du valde Josefin som en av deltagarna i projektet? Vad tilltalar dig mest med hennes röst och uttryckssätt?
(Diana): – Jag valde Josefin för att hon är en helt fantastisk musiker! Både vad gäller sång och musikproduktion, som hon bara blir bättre och bättre på. Josefin har alltid haft en väldigt ljus och kraftfull röst. Det är spännande att följa hennes konstnärliga resa och se hur hon har hittat sitt egna musikaliska språk. Förutom det har hon en drömsk aura, som passar som handen i handsken till just vaggvisor. Jag kan riktigt föreställa mig henne som en älva som sitter högt uppe i ett träd och lugnar skrikande barn med sin ljuva stämma, hihi!
Vad tänkte du om Dream Peace när Diana berättade om projektet, Josefin? Kändes det självklart att vara med?
(Josefin): – Ja, jag tvekade inte en sekund. Det är jättefint att Diana vill samla in vaggvisor från olika kulturer och på olika språk. Redan innan hon frågade hade jag faktiskt funderat på att sjunga in någon gammal visa. Jag har tidigare släppt en version av “Vargsången”, som blivit ganska poppis, och det kommer naturligt för mig att göra lugn musik. Det senaste året har jag ägnat mig mycket åt upbeat elektronisk pop, men det kändes bra att växla tillbaka tempot i den här låten.
Varför valde du att tolka just “Annabell Olsson”? Vad betyder den barnvisan för dig?
(Josefin): –Jag har tyckt om den sedan jag var liten. Min pappa, Per, brukade sjunga den tillsammans med mig och min syster. Det finns något hemtrevligt och tryggt med gamla sånger man kan plocka fram och sjunga igen, tycker jag!
Flickan Annabell beskrivs som en “en förtrollad prinsessa från sagan, som råkat gå vilse och bor här hos oss.” Kände du kanske en släktskap till henne, som gjorde att du tilltalades extra mycket av visan?
(Josefin): – Jo, jag hoppades nog att även jag egentligen var en förtrollad prinsessa, som råkat gå vilse hit till den vanliga världen, och att jag kom från en annan värld, där magi var verkligt. Jag tyckte det var lite tråkigt att människor inte kunde flyga, trolla eller göra något annat magiskt. Det tycker jag fortfarande, haha! Men jag har börjat känna att det finns en viss mystik i vår värld också…
Kan du berätta lite om din video, Diana? Vad ville du framställa, var filmade ni och vilka medverkar?
(Diana): – Det tog mig en stund att komma på vad jag ville göra, eftersom jag var så engagerad med organisationen kring projektet. Från början hade jag en idé om en läskig svartvit film, som kontrast mot det ljuvliga i musiken. Jag hittade några småkusliga dockansikten på en loppis i Kungsbacka, men kom inte på någon bra handling. Så istället fastnade jag för några gamla stop-motion-fotografier på en magnolia som slår ut. Till ett annat filmprojekt, som jag aldrig använt mig av eller visat för någon, hade jag kopplat in min kamera till en dator och låtit den ta ett kort varje kvart under en period på 48 timmar. Det inspirerade mig att göra en musikvideo i stop-motion-animering, där olika kvinnor iklädde sig rollen som Annabell Olsson. De som medverkar är min mamma, min lillasyster, Josefin, en nära vän, en transkvinna jag beundrar, en ung tjej som är med i min konstklubb och jag själv. Scenerna där jag medverkar, iklädd en barockinspirerad klänning, kommer från en repetition för stumfilmen Theatrum Magicum, som min make Kordian och jag spelade huvudrollerna i. Vi hade genrep i en polsk stad som heter Bydgoszcz och den fantastiske film- och konsthistorikern Marcin Giżycki var regissör. “Annabell Olsson” är tillägnad honom, då han tyvärr gick bort nyligen. När det kommer till framställningen, så visste jag att filmen skulle visas utomhus på en centralt belägen plats och ville därför skapa en drömsk atmosfär. Bilderna i sig har ingen specifik handling, utan de är lösryckta fantasier och faktumet att jag ramar in huvudmotivet skapar en drömlik känsla av att kika in genom ett titthål.
Vad tycker du om Dianas video, Josefin? Lyckades hon fånga visans känsla på ett sätt som du kan identifiera dig med?
(Josefin): – Jag tycker jättemycket om videon! Diana fångade visans själ på ett nytt sätt som verkligen tilltalar mig. Videon har en väldigt fin ton. Det är en gammeldags känsla i den, som jag tycker passar väldigt bra. Diana är verkligen duktig på att skapa stämningar och sätta igång fantasin!
Du har tecknat det snygga skivomslaget, Josefin. Hur mycket betyder bildkonst för dig? Korsbefruktar ditt musikaliska skapande och ditt tecknande varandra?
(Josefin): – Jag har ett stort intresse för estetik och design överlag: hur kläder, inredning och bokomslag ser ut och får en att känna. Målningar och teckningar kan sätta stämningen för ett rum. På liknande sätt kan ett skivomslag skapa förväntningar på ett album. Jag har faktiskt inte tänkt på om mitt tecknande och musikskapande korsbefruktar varandra, men eftersom jag tycker om sagor, blommor, älvor och djur, så brukar det bli de “motiven” i både mina sånger och bilder. Jag borde verkligen rita några drakar, alver och orcher. Jag har sjungit om dem, men har inte några passande motiv i min webbshop än…
Kommer det att bli fler samarbeten mellan Josefin Berger och Diana Rönnberg i framtiden?
(Diana): – Självklart! “We’ve only just begun”.
(Josefin): – Det tror jag definitivt!
Det lackar mot jul. Vilken är, enligt er, världens bästa jullåt?
(Diana): – Svår fråga… jag måste nog svara “The River” av Joni Mitchell. Även om det inte är en traditionell jullåt, så vill jag alltid gråta floder när jag hör den.
(Josefin): – Det finns så många fina! Om jag ska välja bara en måste det bli “Do They Know It’s Christmas” med Band Aid. Annars kan jag även nämna underbara “Himmel på jord” med Maria Arredondo, “I år är julen min” med Tommy Nilsson, “Härlig är jorden” med The Real Group och “Jul, jul, strålande jul” med närmsta kör!
Följ Josefin Bergers fantasifulla och originella musikskapande här.
