Tuesday , February 7 2023

Råhypnos – What Is Real?

Betyg - 6

6

Mördarballader och morbida texter till akustiska gitarrer från köksvrån.

User Rating: Be the first one !
Omslag: Råhypnos - What Is Real?
Skivbolag: Heptown Records / Sound Pollution

När Råhypnos albumdebuterade med Do We Want It? 2018 kom plattan som en oväntad käftsmäll av mörker, smuts och romantikt vemod. Nu som först kommer uppföljaren What Is real? och mycket har förändrats sedan sist, även om skelettet är kvar.

Jag har full förståelse för att ett band vill experimentera, prova sig fram, förändra och utmana både sig själva och sin omvärld. Men varför ändra ett så spännande och intressant koncept så fort, redan efter första plattan? Vissa saker kvarstår dock. Man har hållit en rak ren linje via de bägge skivornas omslagsbilder, titlarna ställer bägge frågor, och texterna vars ämnen ofta innehåller bisarra och något morbida inslag existerar även här. Likaså gör de inslag av folkmusik som fanns på förra albumet, men där var de nästan som vaga aningar, medan de här dominerar fullständigt, medan rockkänslan och den småläskiga atmosfären fått krypa tillbaka ner i underjorden. Samtidigt har ljudbilden blivit renare, både Nadja Virgés och Pablo Rautenbergs röster ligger långt fram i ljudbilden, texterna hörs tydliga och medan Do We Want It? var mer elektrisk och elektronisk är What Is real? mer akustisk istället. Jag måste erkänna att jag är aningen besviken. Förra albumet gav mig en seriös kick, musiken där kröp innanför skinnet på mig, och även om Råypnos nya alster också är bra – för det här är en bra platta – så känner jag inte alls lika starkt för den som jag gjorde och gör för debuten. Låtarna till What Is real? spelades in i ett kök för att skapa någon sorts mysig tillvaro runt köksbordet och det har man kanske lyckats med, men är det inte motsägelsefullt att lira in mördarballader och dylikt under mysförhållanden? Jag vet inte. Många av låtarna här är riktigt bra i alla fall och jag slås av hur jäkla bra duon sjunger och vilka fina sångröster de har. Att det vokala framkommer är en stor fördel, men jag kommer inte ifrån att jag hellre hör det här bandet lira elektriskt på en skitig bakgata än akustiskt i ett välstädat kök, trots allt.

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Krom – “Vi måste snacka”

Låt oss titta lite närmare på ett nytt band med två rutinerade män bakom maskinerna.  …