Sunday , December 4 2022

Simple Minds – elektronisk feel good-rock i mörka tider

Trots att bandets popularitet har gått upp och ner, har Simple Minds aldrig slagit av på takten. Kanske är det, fyrtiofem år in i karriären, dags för ett nytt erkännande? Sångaren Jim Kerr kopplade upp sig och berättade för Zero Magazine om det nya albumet Direction of the Heart.

Foto: Dean Chalkley

Pressassistenten har sagt att han inte kommer att ha kameran på, men plötsligt sitter Jim Kerr där i egen hög person, med solglasögon på, på min skärm.

Han bor vanligtvis i Taormina på Sicilien, där han driver ett hotell, men befinner sig just nu i södra Frankrike, där han hälsar på vänner och familj. Snart ska han åka till Storbritannien för att på allvar påbörja promotionarbetet med Simple Minds nya album Direction of the Heart. 

”Tyvärr har jag kameran på”, säger Jim Kerr när jag uttrycker min förvåning.
”Oh, you look great”, säger jag och ljuger bara lite.

Direction of the Heart, Simple Minds nittonde album, möts dåtid och nutid. Singeln ”Act Of Love”, som släpptes i början av året, är en bearbetning och uppfräschning av en låt som skrevs redan 1978. Även ”Human Traffic” och “Planet Zero” har det talats om i Simple Minds-lägret i närmare tio års tid. Den förstnämnda trilskades nämligen med Jim Kerr under lång tid.
– Alla som har hört ”Human Traffic” har sagt ”den är färdig, ni måste släppa den”, men jag har känt att det saknats något. ”Den måste få något serietidningsaktigt över sig”, menade jag. ”Vad betyder det?”, undrade folk. Jag visste inte exakt, berättar Jim.

Men så stod han hemma i köket i Taormina och lagade mat när låten spelades upp i rummet intill. Plötsligt insåg han vad som saknades: Russel Mael från den amerikanska brödraduon Sparks.
– Genom väggen hörde jag låten på ett helt nytt sätt och plötsligt föreställde jag mig Russels röst. ”Det är han! Det är han som är den tecknade figuren!”. Och det stämmer ju, han påminner ju nästan om en seriefigur. Lyckligtvis ville han vara med, vilket vi är oerhört tacksamma för!

Jim Kerr och Charlie Burchill lyssnade på Sparks långt innan de som tonåringar blev medlemmar i punkbandet Johnny & The Self-Abusers, ur vars spillror Simple Minds skulle uppstå 1977 i hemstaden Glasgow.
– Vi har varit fans länge. Och jag har börjat lyssna på dem igen på senare tid, tack vare min partner och mina barnbarn, som älskar Sparks. När vi turnerade i USA träffade jag Russel efter en spelning. Jag undviker oftast folk efter våra spelningar, men jag ville verkligen träffa honom. Han var underbar, säger Jim Kerr och rättar till solglasögonen.

När vi talas vid har det nästan på dagen gått fyra decennier sedan New Gold Dream (81–82–83–84) släpptes. Förutom att vara bandets första större kommersiella framgång banade den också väg för det sound som i stort sett har präglat Simple Minds sedan dess, där storslagna syntriff, Jim Kerrs stämma och Charlie Burchills gitarrslingor står i centrum. Hur får siffran fyrtio honom att känna sig?
– Well, vad kan jag säga? Att vi får hålla på med det vi gör förbluffade mig för fyrtio år sedan och det förbluffar mig fortfarande!

New Gold Dream var ert sjätte album på tre och ett halvt år. Sådan produktivitet framstår nästan som ofattbar idag.
– Ja, idag är det sensationellt, men då var det ju sättet man jobbade på. Man förväntades göra åtminstone ett album om året. Bowie släppte ett album var nionde månad under sina glansdagar. Han kanske inte turnerade lika mycket som oss, men ändå! Dessutom var vi tonåringar. Vi hade inget annat och det fanns inte heller något annat vi ville göra med våra liv. Alla var fulla av idéer. Och det var inte bara två låtskrivare i bandet, även Mick McNeal och Derek Forbes bidrog med mycket.

Samtalet avbryts av att någon försöker ringa till Jim, som råkar trycka bort mig, men efter en stund är han tillbaka igen.
– Vad var det du frågade om? Om det är möjligt att hitta samma sorts kreativitet idag? Well, vi arbetar åtminstone hela tiden. Vi går till studion varje dag, måndag till fredag, om vi inte har semester eller är på turné. Men vad ska man göra med allt material? Det var ju grejen med Prince. Han gjorde en massa musik nonstop som han ville släppa, men skivbolaget sa ”nej”. Vårt skivbolag skulle nog inte heller vilja att vi gav ut en skiva var sjätte månad. Då skulle de vara tvungna att betala ett förskott en gång i halvåret. Och du skulle inte vilja prata med mig var sjätte månad, säger Jim Kerr utan att låtsas om att jag opponerar mig.

Fast egentligen är det lättare att vara kreativ idag än när Simple Minds började, påpekar han.
– Charlie går upp på morgonen, tar en kopp kaffe och sätter sig med sin gitarr. Det är som meditation för honom. När han får ihop något han gillar, slår han på sin iPhone, spelar in och skickar över till mig. Så var det ju inte förr. Då behövde man fixa en replokal, få bandet att komma dit och sedan spela tillsammans.

Låtskrivandet är, efter fyrtiofem år, fortfarande lika lustfyllt som det är jobbigt.
– Jag tror att det handlar om energi och på vad som pågår i ens liv. Ibland har du mer energi än annars. Den energin, blandad med lust, fokus och engagemang, blir till låtar. Ett annat sätt att uttrycka det är att det är ett pussel. På många sätt ett pussel som vi verkligen uppskattar att jobba med, men ibland driver det oss till vansinne. Precis som det ibland tycks lägga sig själv utan större ansträngning. Man vet aldrig varför det blir på det ena eller andra sättet…

Foto: Dean Chalkley

Direction of the Heart var egentligen redo att möta världen redan för två år sedan, men pandemin ställde sig i vägen. 2022 har ägnats åt den av nämnda anledning avbrutna turnén ”40 Years Of Hits” som, precis som namnet antyder, har varit en kavalkad av publikfavoriter som ”Love Song”, “Glittering Prize”, ”Someone Somewhere in Summertime”, ”Alive and Kicking”, ”Sanctify Yourself” och såklart “Don’t You (Forget About Me)”. Turnén avslutades med en välgörenhetskonsert i Edinburgh, där albumet New Gold Dream (81–82–83–84) framfördes i sin helhet.

Ni tittar tillbaka och hyllar det förflutna samtidigt som ni släpper ny musik. Går det att vara nostalgisk och blicka framåt på samma gång?
– Oh, that’s the sweet spot. Det är ju det optimala om du kan hitta dit. Men det kan nog bli rörigt om du medvetet försöker vara nostalgisk eller gå tillbaka. För hur kan du gå tillbaka i tiden? Du är inte där längre, du är inte samma person längre, inte ens på cellulär nivå. Men ibland går det att framkalla det förflutna och matcha det med den visdom och erfarenhet som du har samlat på dig under åren. Då uppstår något fint, säger Jim Kerr och börjar prata om öppningsspåret på Direction of the Heart, singeln “Vision Thing”.
– När jag lyssnar på den kan jag känna att den rymmer hela Simple Minds resa. Jag hör de tidiga dagarna, samtidigt som den är här och nu. Den handlar om min far som gick bort för några år sedan. Men i det inledande ackordet är jag arton år gammal igen. Så den låten innehåller både vår ungdom och livets höst, säger Jim Kerr.

När jag påtalar att det är en väldigt bra låt, en av de bättre Simple Minds har gjort på många år, blir sångaren väldigt entusiastisk.
– Ja, det är en jättebra låt! Det är som att vi har lyckats hitta en juvel. Och lyssna på Charlies gitarrslinga! Det är sorg och saknad på samma gång.

Direction of the Heart har kallats för ett ”feelgood electro rock album”, en positiv kraft i de mörka tider som omgärdade inspelningen. Men förutom att isoleringen försvårade umgänge med familj och vänner (”det kändes som att leva i en roman av Philip K. Dick”, menar Jim) samt avbröt en turné innebar inte pandemin några större förändringar för radarparet Kerr och Burchill.
– Vi brukar ju ändå låsa in oss och jobba i en bubbla. Vi låter inte någon komma in i studion. Om du inte är en del av vårt projekt, kom inte i närheten! På det sättet har vi arbetat i fyrtio år. Under pandemin fanns ingen distraktion, inga förväntningar och inget annat att göra. Till och med fotbollen var inställd. Vi kunde bara jobba, Charlie och jag. Det gav oss ett fokus, som vi kanske inte haft sedan vi var i artonårsåldern, då det inte heller fanns något annat i livet. Det gav oss tid att testa saker och det gör det här albumet så bra, summerar han.

Även om det är ett feelgood-album, så har det mörka världsläget tillåtits sippra in i texterna. Precis som i nämnda ”Vision Thing” tilltalas Jim Kerr av att krydda en allsångsvänlig refräng med en rapport om världens elände och kaos. Han refererar till ”Sign o’ the Times” med Prince, en av hans favoritlåtar, som Simple Minds gjorde en egen tolkning av 1989.
– Det var genialt att skriva en så groovy låt och fylla den med alla de svåra frågorna i hans samtid, som aids, heroin och gängbråk. Trots allvaret och mörkret lyckades han skapa en känsla av optimism. Vi har ett par låtar på nya skivan, där vi försöker arbeta med tidsandan på samma sätt.

En annan låt på skivan som blivit kusligt aktuell är covern ”The Walls Came Down”, som The Call ursprungligen gav ut som singel 1983. Då den skrevs handlade den om kalla kriget och spänningarna mellan USA och Sovjetunionen. I och med Rysslands invasion av Ukraina har den fått en ny innebörd.
– För två år sedan tänkte jag att jag kanske borde utlämna den del av texten som handlar om ryssarna, eftersom den inte kändes relevant längre. Men se vad som hände! Så det är feelgood-låtar i de värsta av tider…

Vad blir nästa steg för Simple Minds? Finns det, förutom ”Human Traffic” och ”Planet Zero”, mer musik som ligger och väntar på att få se dagens ljus?
– Massor, poängterar Jim Kerr. En del är färdig, en del inte. Men det är så vi jobbar. Vi skapar något, tröttnar och så går det ett par år. En dag återvänder vi till idéerna och känner att ”hm, vänta lite, det här var ju bra, nu vet jag vad vi ska göra”. Dessutom känns det som att det finns ett intresse för oss igen. Så har det inte alltid varit under de senaste tjugo åren. Kanske blir det som för Sparks? Att vi kan få ett nytt erkännande? 

Jämfört med Russel Mael, som i höstas fyllde 74 år, är du ju fortfarande en ung spoling på bara 63. Är han en förebild?
– Jag brukar alltid få höra ”titta på Mick Jagger, han är nästan 80 och håller fortfarande på”. Ja, men Jagger gör en show i veckan, flyger i eget plan och har egna kockar! Men visst, väldigt få band är lika kreativa som Sparks. De förtjänar verkligen sin nyvunna popularitet. Och visst inspirerar Russel mig. Låtskrivandet fortsätter och det finns inga planer på att sluta! 

Precis innan pandemin, i mars 2020, genomförde Simple Minds tre utsålda spelningar i Sverige. Jim Kerr skulle gärna komma tillbaka.
– Sverige var ett av de första länderna som verkligen uppmuntrade och omfamnade oss. Att svenskarna fortfarande är intresserade av vår musik är något som vi är glada över, men inget vi tar för givet. Inget skulle göra mig gladare än att få spela hos er igen, säger han och minns ett roligt minne från inspelningen av New Gold Dream, som drog ut på tiden eftersom han inte fick ordning på den sista texten till albumet.

Året var 1982 och Simple Minds tog en paus från studioarbetet för att resa till Karlshamn, där de var inbokade på festivalen Rockslaget.
– Det var en big deal för oss, eftersom vi inte hade spelat på så många festivaler då, poängterar Jim. 

Han ägnade tiden mellan soundcheck och konserten med att lyssna på den bångstyriga sista låten i en walkman-bandspelare. I badkaret på hotellet i Blekinge fick han en uppenbarelse: den ska heta ”New Gold Dream”. Därefter gick texten lätt att skriva och resten är, som man brukar säga, historia. Jim Kerr skrattar gott framför sin dator.
– En av mina vänner brukar driva med mig och påpeka att Arkimedes kom på sin princip i badkaret. Men tyvärr har jag inte fått några andra låtidéer i badet. Dessutom badar jag sällan numera. Jag föredrar att duscha!

Om Fredrik Emdén

Glad visbybo som gillar all musik som är bra. Har skrivit om pop sedan tidigt 1990-tal och för Zero sedan 2015.

Kolla även

Men Without Hats – dansar vidare mot nya framgångar

De har toppat listorna med sina melodiösa popkarameller och gett oss en av åttiotalets tokroligaste …