Tangerine Dream – elektroniska legender i ny sättning

När Tangerine Dreams grundare och mastermind, Edgar Froese, lämnade jordelivet 2015 verkade det troligt att det elektroniska pionjärbandet skulle somna in. Det visade sig dock att Froese redan hade lagt grunden för en ny upplaga, med den långvarige medlemmen Thorsten Quenschning bakom spakarna. I sin nya sättning har de uppdaterat sitt sound och nått ut till en yngre publik. Edgar Froeses ande vakar dock fortfarande, såväl musikaliskt som konceptuellt, över konstellationen. Zero Magazine ville naturligtvis veta mer och bokade in ett videosamtal med Thorsten.   

Guten Abend, Thorsten, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! De senaste årens upplaga av Tangerine Dream har bestått av dig, Hoshiko Yamane och Ulrich Schnauss. Även Paul Frick fyller en viktig funktion och ses numera som fullvärdig medlem. Hur skulle du beskriva bandkemin?
– Vi kommer från olika bakgrunder och har skilda spetskompetenser, men vill mot ett och samma mål. Paul är rytmiskt begåvad, Hoshiko är klassiskt skolad och Ulrich har fantastiska tekniska kunskaper. Själv har jag experimenterat med många olika musikstilar och uttryckssätt. Vi möts i en gemensam fascination för syntljud och suggestiva stämningar. Dynamisk och meditativ musik, i stil med The Cure, Pink Floyd, Sigur Rós och Fields of the Nephilim, inspirerar oss. Jag skulle säga att styrkan med dagens Tangerine Dream är att vi både utmanar och kompletterar varandra samtidigt.

När folk tänker på Tangerine Dream sammankopplar de flesta bandet med Edgar Froese, som styrde skutan i närmare femtio år, men tyvärr avled 2015. Hur kommer det sig att ni fortsatte efter hans död och hur bemöter ni kritik från folk som säger: ”Tangerine Dream utan Edgar är som Rolling Stones utan Mick Jagger”?
– Tangerine Dream var Edgars livsverk och han hade en plan för varje situation som kunde uppstå. Om han gick bort, så skulle vi andra fortsätta. Det var hans önskan och han var väldigt tydlig på den punkten! Han menade att idén bakom Tangerine Dream var viktigare än de enskilda medlemmarna. Vi betraktade det som ett hedersuppdrag och de senaste åren har vi försökt hålla hans dröm vid liv. I det här sammanhanget bör man komma ihåg att jag faktiskt varit med i bandet i nästan tjugo år. Jag är alltså inte ”den nye killen”, utan den efter Edgar som varit involverad längst, så jag har ganska bra koll på hur saker funkar. Däremot är Tangerine Dream inte samma sak utan Edgar. Han var grundaren och vår läromästare. Men vi gör vad vi kan för att hålla facklan brinnande. Var det då rätt att fortsätta under namnet ”Tangerine Dream”? Vi anser det, eftersom vi följer Edgars vision. Oavsett vilket bandnamn man använder, har man förresten alltid ett ansvar att göra musik som man kan stå för!

Ett flertal av era nya låtar, som släppts efter Edgars frånfälle, bygger på skisser från hans arkiv. Hur mycket osläppt musik lämnade han egentligen efter sig?
– Edgar var den hårdast arbetande personen jag någonsin träffat. Det hände att han skickade över en fil på julafton och skrev ”Trevlig helg! Här är en förresten en ny låtidé, som vi kanske kan jobba vidare på”. Så det finns stora mängder med material. Problemet är bara att vi inte vet exakt var. Edgar var väldigt strukturerad till vardags, men ganska anarkisk vad gällde att spara sina musikaliska utkast. Det finns ett tiotal hårddiskar med hundratals osorterade filer. Det blir inte lättare av att de saknar namn och är skapade i olika musikprogram. Så det har känts som att leta efter nålar i en höstack. Genom ”arkeologiarbete” och genomgångar av en massa ljudspår i Cubase, lyckades vi i alla fall hitta ett antal arrangemang, syntslingor och rytmer som kunde förädlas.

Hur ser det ut på hårdvarusidan? Har ni tillgång till en massa klassiska analogsyntar från början av Tangerine Dreams karriär?
– Nja, vi har en Minimoog och en Jupiter-8, som båda låter fantastiskt, men det mesta är tyvärr sålt. Edgar hade brottats så mycket med bångstyrig tidig elektronik att han inte romantiserade de gamla maskinerna, utan snarare fascinerades av modern teknik. Vad man däremot kan konstatera är att de analoga syntljuden har en nästan tidlös klang. Många av presetljuden från åttiotalet låter för lättsmälta och många av beatsen från nittiotalet känns föråldrade, men sjuttiotalet håller! Vi är hursomhelst öppna för alla typer av instrument. Dogmer, som skapar begränsningar, brukar sällan gynna kreativt arbete.

Era båda senaste album, Quantum Gate och Raum, som getts ut efter Edgars bortgång, leder i viss utsträckning tankarna till Tangerine Dreams klassiska produktion på sjuttio- och åttiotalet. Var det något ni siktade mot eller utvecklades musiken spontant i den riktningen?
– Ambitionen var att gå tillbaka till Tangerine Dreams kärnkoncept med sequencerslingor, arpeggion och ljudlandskap som växer sig större. Men det handlade inte om nostalgi, utan vi ville att det skulle låta uppdaterat och tvåtusental. På Quantum Gate använde vi ett par av Edgars halvfärdiga låtar, som vi kompletterade och slutförde. På Raum handlade det mer om att hans idéer färgade våra egna kompositioner. I båda fallen blev resultatet harmonier med viss släktskap till Tangerine Dreams sena sjuttiotal.

Tangerine Dreams sequencerbaserade och ”kosmiska” musik ses som en del av den så kallade ”Berlinskolan”, dit även Klaus Schulze och Manuel Göttsching räknas. Hur mycket har den tyska huvudstaden betytt för dig?
– Jag är uppvuxen i Berlin och bor fortfarande kvar i metropolen. Det var väldigt speciellt att vara barn i en stad omringad av en mur. Den politiska laddningen och den lätt apokalyptiska stämningen påverkade helt klart vardagen. Naturligtvis färgades jag också av Berlins elektroniska musikhistoria, från Edgars experiment under det sena sextiotalet till technorevolutionen på nittiotalet. Många fantastiska artister, som David Bowie, Depeche Mode och U2, sökte sig hit och man hade ofta känslan av att befinna sig i händelsernas centrum. Staden har alltså många goda sidor. Men ibland har jag funderat på om det oändliga utbudet även kan vara kontraproduktivt. Oavsett om man är intresserad av gammal kabarémusik eller en speciell typ av minimal techno, så finns det en scen i Berlin. Vilket naturligtvis är jättebra. Men problemet är att man kanske fastnar i ett litet mikrouniversum, där alla tänker likadant. Om fyra personer med samma preferenser bildar ett band, så kan det lätt bli lite enkelspårigt. I mindre städer verkar musikälskare istället hitta varandra i en gemensam kärlek till själva konstformen. Trummisen kanske gillar Metallica, basisten är inne på Red Hot Chili Peppers och keyboardisten är Alphavillefan. Då får projektet en annan dynamik och bredd, som jag tror gör det intressantare i längden. Missförstå mig inte. Jag är väldigt tacksam över allt Berlin gett mig. Men oändliga möjligheter behöver inte alltid gynna kreativiteten.

Låt oss för ett ögonblick jämföra Berlin med Düsseldorf. Tangerine Dream betraktas som ett viktigt pionjärband, men ni har aldrig fått samma kommersiella genomslag som Kraftwerk. Har du en teori varför?
– Ämnet är intressant, men vad jag säger nu ska bara ses som spekulationer. Jag är ju inte en neutral forskare, utan personligt involverad, haha. Man kan hursomhelst konstatera att Kraftwerk varit ganska poporienterade medan Tangerine Dream gått mer åt det abstrakta och experimentella hållet. Opera, sagouppläsningar, trancetechno, ljudkollage… Edgar ville utforska allt! Vi gjorde inget dubstepalbum, vilket kanske var lika bra med facit i hand, men överlag har Tangerine Dream alltid stått för gränslöshet. Kraftwerk var mer försiktiga och följde en inarbetad formel, som gav dem en annan form av kvalitetsstämpel. Hur många album har de gett ut? Ett knappt dussin? Det kan jämföras med Tangerine Dreams produktion, som ligger på närmare tvåhundra skivor…

Ifjol gjorde ni en remix på ”Hearts Burn Slow” med svenska Moist, alias David Elfström Lilja. Kan du berätta lite om det samarbetet?
– Det var väldigt kul och inspirerande! David är inte bara en duktig musiker, utan även expert på snygga presentationer, så han skickade över ett perfekt kit, där det förutom ljudfiler även ingick nedskrivna tonarter och annat vi kunde ha nytta av. Det kändes lyxigt när man är van vid kreativt kaos i konstnärsvärlden, haha. Vi jobbar vanligtvis inte med vokala låtar, men jag tycker ändå att vi lyckades tillföra något intressant till ”Hearts Burn Slow”.

Ni har begett er ut på turné igen, efter ett längre pandemiuppehåll, och fått mycket uppskattning för er snygga liveshow. Tangerine Dream har en fantastisk låtskatt att välja ur. Har det varit svårt att hitta en balans mellan äldre och nyare material?
– Setlisten är mer eller mindre unik för varje kväll utifrån variabler som ”kommer publiken att stå eller sitta”, ”är det en teater- eller klubblokal” och ”vilka Tangerine Dream-skivor var speciellt populära i det här landet”. Men i stora drag ser vi Phaedra som en bra kronologisk startpunkt, eftersom de första sjuttiotalsskivorna aldrig var tänkta att framföras live. Så vi brukar varva de populära milstolparna från sjuttiotalet, som Phaedra, Rubicon, Stratosfear och Tangram, med väl utvalt åttiotalsmaterial, som White Eagle, Exit eller den underskattade Underwater Sunlight. Alla är överens om att nittiotalslåtarna är ganska ointressanta, så därefter hoppar vi till tvåtusentalet och våra båda senaste album, Qaantum Gate och Raum. Att hitta ett bra och naturligt flyt mellan låtar med femtio års spännvidd är inte lätt, men jag tycker att vi blivit bättre och bättre på det.

Många Tangerine Dream-fans har följt bandet ända sedan sjuttiotalet. Men ni har även vunnit nya lyssnare de senaste åren. Är era konserter generationsöverskridande tillställningar?
– Det skulle man kunna säga. Medelåldern på våra konserter varierar från land till land, men det är inte ovanligt att det kommer både tjugoåringar och sjuttioåringar. Många av våra lyssnare har följt oss ända sedan Phaedra, men Tangerine Dream har även nått ut till en ny generation. Vi gjorde ett par låtar till Grand Theft Auto V, som är ett av de mest storsäljande datorspelen någonsin, och vi har fått nya fans genom att ”Exit” spelades i Stranger Things. Så det brukar vara en skön människomix!

När får vi skandinaver möjlighet att avnjuta Tangerine Dream live igen?
– Det var tråkigt att konserterna i maj inte kunde genomföras, men vi hoppas kunna komma tillbaka inom kort. Vi har trevliga minnen från både Way Out West i Göteborg och Nalen i Stockholm, så Sverige står högt på prioriteringslistan!

Vill ni veta mer om Tangerine Dreams långa historia och bekanta er med bandets grundare, Edgar Froese? Läs då gärna Zero Magazines stora och exklusiva intervju från 2005.