Men Without Hats – dansar vidare mot nya framgångar

De har toppat listorna med sina melodiösa popkarameller och gett oss en av åttiotalets tokroligaste musikvideor. Nu är trion från Montreal tillbaka med sin första fullängdsskiva på ett årtionde. Vi talar förstås om Kanadas främsta new wave-band, Men Without Hats. Zero Magazine fick en exklusiv och intressant intervju, där både det nya albumet och deras drygt fyrtioåriga karriär avhandlades. 

När Zero Magazine når Men Without Hats sångare och låtskrivare, Ivan Doroschuk, via Zoomlänk sitter han i sin studio, omgiven av klassiska analoga syntar. Han motsvarar dock inte själv bilden av en ”typisk elektropopmusiker”, utan leder snarare tankarna till en vis guru med sitt långa gråvita hår och sin varma utstrålning. 

Anledningen till vårt samtal är att Men Without Hats släppt sitt första fullängdsalbum på drygt tio år. Med avslappnad prestigelöshet berättar Ivan hur albumet växte fram genom en serie lyckliga omständigheter. 
– Men Without Hats hade egentligen inga planer på att spela in något nytt, men våra fans tjatade, så vi bestämde oss för att göra en coverskiva med ett par av våra favoritlåtar. ”Satellite of Love”, ”All the Young Dudes” och ”2000 Light Years From Home” gjorde alla ett massivt intryck på oss på sjuttiotalet. Vi ville tolka dem i Men Without Hats-stil, vilket i princip innebär ett högt BPM-tal, drivande basgångar och melodiska syntslingor. Cover-ep:n Again (Part 1) kan ses som vår hyllning till artister som David Bowie, Lou Reed och Mick Jagger. Om det inte hade varit för deras inspiration, hade vi inte varit där vi är idag! 

Again (Part 1) var emellertid inte bara en smakfull bugning till förebilderna. Sist på ep:n bjöds det även på ett stycke självreflektion. Ivan och hans mannar gjorde nämligen sin egen superhit, ”The Safety Dance”, i en stillsam pianoversion under namnet ”No Friends of Mine”.
– Mycket har hänt sedan åttiotalet och vi har alla blivit äldre. ”No Friends of Mine” slöt en cirkel, men tände faktiskt samtidigt en ny gnista och ledde oss framåt.

Detta då Ivan började gräva i arkiven och hittade mängder av Men Without Hats-material som kunde förädlas. Allt från halvfärdiga demos till låtar de kört live, men av någon anledning aldrig spelat in. Successivt växte ett nytt album, som passande nog döptes till Again (Part 2), fram.    
– Skivan innehåller både gamla åttiotalsskisser, som putsats upp, och helt nyskrivet material, men jag tycker ändå att den håller ihop bra som helhet. Folk har sagt att de inte kan höra vilka låtar som är från vilken tidsperiod. Jag tror att det beror på att jag använder klassiska popstrukturer och skriver om ständigt aktuella ämnen, som kärlek och mänskliga rättigheter. Även om samhället förändrats mycket de senaste fyrtio åren, så brottas folk fortfarande med ungefär samma frågor.  

Ivan beskriver inspelningarna som väldigt harmoniska. Han och hans bandkollegor hyrde ett litet hus på en ö utanför Vancouver, där de varvade musikskapandet med naturupplevelser.
– Vi befann oss mer eller mindre i vildmarken. En familj nyfikna påfåglar blev de första som fick höra det nya albumet, haha. Skämt åsido var det väldigt inspirerande att slippa omvärldens stress och kunna jobba som på den gamla goda tiden. Istället för att bara skicka filer till varandra, så gjorde vi verkligen musik tillsammans! Vi hade till och med plockat med ett par av våra favoritsyntar, som en Prophet 5 från början av åttiotalet, för att förstärka känslan av att vara i en skön tidsbubbla. 

Som aptitretare inför albumet släpptes singeln ”If The World Should End Today”, som inte bara bjöd på ett klassiskt Men Without Hats-sound, utan även en titel som låg helt rätt i tiden.  
– Låten har faktiskt ingen koppling till Ukrainaproblematiken eller covid-19-pandemin, utan skrevs redan för fem år sedan, avslöjar Ivan. Den handlar om att träffa sin blivande livspartner och direkt känna att hon eller han är den rätta. Eller om att få se sitt nyfödda barn för första gången. Det är en kärlekssång, som beskriver när livet förändras för alltid. När folk ser låttiteln tror de att det är en sorglig historia, men i själva verket handlar det om ömhet och framtidstro. In times like these, the world needs more love songs! 

En annan låt som sticker ut på albumet är majestätiska ”Heaven”, som både rockar hårt och syntblippar nostalgiskt. Ivan skrev den redan i början av Men Without Hats karriär och under åren har den framförts live på ett flertal turnéer.
– ”Heaven” är en gammal publikfavorit, som fansen bett oss spela in ända sedan åttiotalet. Nu gjorde vi äntligen slag i saken. När jag skrev låten anspelade den på kalla kriget och nyliberalismen, men tyvärr finns exakt samma problem kvar än idag…

Men Without Hats har varit minst sagt produktiva det senaste året. Imponerande nog har Ivan ytterligare ett ess i skjortärmen. Efter ep:n Again (Part 1) och fullängdaren Again (Part 2) kommer… just det: Again (Part 3).   
– Vi spelade in mycket material under månaderna på landsbygden, så det kommer en tredje skiva framåt vintern, berättar han. Sista delen i trilogin blir lite som en kombination av de båda första, med både covers och egna låtar, och kan ses som kulmen på hela projektet!   

Foto: Petter Duvander

Ivan Doroschuk kan titta tillbaka på en nästan fyrtiofemårig musikkarriär. I början var det Sex Pistols-inspirerad punkrock som gällde. Intresset för elektronisk pop väcktes efter att han hört Kraftwerk på en lokal radiostation.
– Jag satt och lyssnade på radio mitt i natten och de spelade hela 23-minutersversionen av ”Autobahn”. Jag trodde knappt mina öron. Vad var det här? Det lät så trippigt, vackert och unikt. Jag hade hört framtiden!  

Övertygad av synthesizerns potential började Ivan köpa plattor med Gary Numan och Ultravox. Han startade även ett nytt band som tog det skämtsamma namnet Men Without Hats, eftersom de enligt new romantic-devisen “style before comfort” vägrade bära mössor under Montreals kalla vintrar. Musiken de gjorde var medryckande pop med starka melodier och lättnynnade refränger. 
– ABBA och The Beatles har varit mina stora läromästare vad gäller låtskrivande. Visst gillar jag syntljud, men en bra låt ska kunna framföras på alla instrument. Även på akustisk gitarr framför lägerleden. Våra låtar består inte bara av loopar och effekter, utan är traditionellt uppbyggda med vers, brygga och refräng!  

När folk tänker på Men Without Hats, tänker många direkt på deras exceptionellt framgångsrika åttiotalshit ”The Safety Dance”. 
– Vi tyckte att det var en bra låt, men egentligen inte mycket mer än så, avslöjar Ivan. Lustigt nog släppte vi inte ens den som förstasingel från Rhythm of Youth, utan valde ”I’ve Got The Message” istället. Många har spekulerat om texten, om den har något djupare budskap, men det var bara en reaktion på att jag blev utkastad från en klubb efter att ha röjt på dansgolvet. De spelade The B-52’s “Rock Lobster” och jag drog igång en punkig pogodans, där man hoppar upp och ner och knuffar på andra. Det blev inte speciellt uppskattat av personalen, som skickade hem mig. Så låten var en lättsam protestsång: ”It’s OK, you can slam dance if you want to.” 

”The Safety Dance” är känd för sin tokroliga musikvideo, där Ivan, en kortvuxen gycklare och en skogstokig piga dansar runt i en medeltida by.
– Den är inspelad strax utanför Bath i England. Vi jobbade med Tim Pope, som gjort flera videor till The Cure, och han tyckte att det fanns något säckpipeliknande över syntljuden i ”The Safety Dance”. Så vi bestämde oss för att sikta mot en medeltida marknadskänsla. Roligt nog slöt en massa bybor upp, klädde ut sig och dansade med. Alla visste inte ens att vi spelade in en musikvideo, utan trodde att det var någon form av karneval, haha. Jag gillar hur originell videon blev. Vi stack ut i jämförelse med många andra new wave-band, som hade en åtskilligt allvarligare framtoning…

Under årens lopp har ”The Safety Dance” blivit en del av populärkulturhistorien. Den har omtolkats av Weird Al Yankovic och figurerat i kultserierna Family Guy, Futurama och The Simpsons. På nittiotalet fick den till och med äran att bli sågad av de båda headbangande tonårsligisterna Beavis and Butthead. 
– Det var fantastiskt stort att Weird Al gjorde om ”The Safety Dance”, skrattar Ivan. På åttiotalet var det jämförbart med en inofficiell Grammy Award. En annan rolig grej var när Crazy Frog gjorde en cover på den. Min son, som var i åttaårsåldern då, blev en en hjälte på sin skola, eftersom hans pappa skrivit ”den där superbra grodlåten”. Min personliga favorit är dock Beavis and Butthead. De tar en snabb titt på mig och muttrar ”Uhhhhhh… is that Michael Jackson”. Haha, då vet man att man har lyckats! 

”The Safety Dance” är inte Men Without Hats enda storsäljare. På deras meritlista hittar vi även en charmig historia om ett band på uppgång: ”Johnny played guitar, Jenny played bass, the name of the band is The Human Race… Pop goes the world!”
– Rolling Stone Magazine har kallat oss ”the best two-hit wonder band of all time” och visst är det en skön lyx att kunna plocka fram två allsångsfavoriter om en publik skulle vara svårflirtad. ”Pop Goes The World” har förresten blivit en stor fotbollslåt, som sjungits på arenor över hela världen. Vem hade kunnat tro det?    

Den låt som emellertid ligger Ivan närmast om hjärtat är vackra ”On Tuesday”, där Jethro Tulls excentriske och geniale frontman, Ian Anderson, gör ett gästspel på tvärflöjt.  
– Jag har alltid älskat spelskickligheten och komplexiteten hos Jethro Tull, så när jag fick möjlighet att samarbeta med Ian var jag i sjunde himlen. Han förstod direkt vad jag ville göra med ”On Tuesday” och tillförde egna små finesser. Dessutom var han oerhört intressant att prata med och ville bara ha några öl som ersättning. Utan tvekan en av de bästa dagarna i hela mitt musikerliv! 

Om priset ”världens vänligaste och mest ödmjuka popstjärna” skulle delas ut, skulle Ivan Doroschuk definitivt förtjäna utmärkelsen. Under intervjuns gång påpekar han vid ett flertal tillfällen hur tacksam han är över att intresset för Men Without Hats fortfarande är så stort.
– När vi tog en paus på nittiotalet trodde jag att bandet skulle somna in för gott och att det inte fanns någon väg tillbaka. Men så kom en åttiotalsrevival runt sekelskiftet och de senaste tjugo åren har det varit non-stop turnéer. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Jag har rest över hela världen, delat scen med några av mina favoritband, träffat flera av mina barndomsidoler och fått en massa människor att dansa och vara lyckliga. Vad som händer i framtiden står skrivet i stjärnorna, men resan hittills har verkligen varit fantastisk!

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Simple Minds: Walk Between Worlds

Simple Minds – Walk Between Worlds

Simple Minds har gått från rätt anonym och glammig new wave på debuten Life in …