Lustans Lakejer och Reeperbahn – om konserterna i december

Nu i december ställer sig de båda mytomspunna banden Lustans Lakejer och Reeperbahn på scenen i tre svenska städer. Zero Magazine ville naturligtvis veta mer och ställde ett par frågor till Johan Kinde och Oskar ”Moto Boy” Humlebo.

Oskar ”Moto Boy” Humlebo

Låt oss kasta oss rakt ut i hetluften, Oskar. Vad alla undrar är hur du fick uppdraget att vara vokalist på Reeperbahnkonserterna i december. Hörde bandet bara av sig, lite som en blixt från klar himmel, eller har det varit på gång en längre tid?
– Det kom faktiskt väldigt plötsligt. Jag är bekant med Jan Kyhle, keyboardisten i Reeperbahn, som även är operasångare. Vi jobbade tillsammans för några år sedan och har behållit kontakten lite sedan dess. Efter vad jag har förstått, så tipsade Johan Kinde honom om mig, vilket jag är oerhört tacksam över. Jan hörde i alla fall av sig till mig och jag tackade ”ja” mer eller mindre direkt. Det fanns ingen anledning att vända eller vrida på erbjudandet, utan det kändes som en oerhört smickrande utmaning som jag verkligen ville ge chansen.

Vilken relation hade du till Reeperbahn innan du tackade ”ja” till projektet? Hade du lyssnat mycket på deras musik?
– Ärligt talat knappt alls. Både Reeperbahn och Olle Ljungströms soloplattor var mer eller mindre ny mark för mig, vilket var häftigt, eftersom en ny och enorm värld öppnade upp sig.

Olle Ljungström hade ett speciellt sätt att frasera. Har du försökt närma dig det eller har du snarare tolkat Reeperbahnlåtarna fritt?
– Både och. Jag har undvikit att lyssna in mig för mycket på Olles sätt att sjunga. Om man försöker lägga sig för nära, så finns risken att det blir en karikatyr istället för en hyllning. Av den anledningen vill jag helst göra det på mitt eget sätt, men samtidigt är det naturligtvis Olles texter och speciella frasering som ligger i botten. Våra röster ligger dessutom förhållandevis nära varandra. Just därför tror jag att det funkar med mig som sångare i det här sammanhanget. 

Du har tidigare tolkat både David Bowie och Brian Eno. Hade du någon nytta av det under jobbet med Reeperbahnlåtarna?
– Jo, definitivt. Jag kände till balansgången att inte ligga för nära originalet, utan istället ha en egen touch, samtidigt som man försöker behålla låtens stämning. Det var bra att jag tolkade Brian Eno nu nyligen, så att jag är ”varm i kläderna” inför Reeperbahnkonserterna! 

Reeperbahn gav ut ”Vi som älskade dig så” i somras. En hyllning till Olle Ljungström och tillika den första nya Reeperbahnlåten sedan 1983. Har ni pratat om mer material och då med dig bakom mikrofonen?
– Nej, egentligen inte. Men jag vet att Dan Sundqvist är väldigt glad över att Reeperbahn har fått nytt liv och jag kan tänka mig att han är intresserad av nytt material. Vi har inte riktigt diskuterat om jag skulle kunna vara en del av Reeperbahns framtid än, eftersom vi fortfarande är i en fas där man lär känna varandra, men om erbjudandet skulle komma, så är jag självklart smickrad och intresserad. Oavsett vilket, så är jag väldigt lycklig över att få göra de här konserterna i december och åtminstone ha en liten gästroll i det legendariska bandets historia!

Vad kommer ni att bjuda på i Malmö, Göteborg och Stockholm? 
– Det blir låtar från hela Reeperbahns karriär. Kanske lite fokus på Venuspassagen och den perioden, men överlag ett välbalanserat tvärsnitt från alla skivorna. 

Finns det någon Reeperbahnlåt som du ser extra mycket fram emot att framföra?
– Den första låten Dan skickade över var ”Gröna tapeter”. Jag behövde bara lyssna en minut för att förstå att det skulle funka. Jag kände direkt att ”det här kommer att bli helt magiskt”. Så jag är verkligen laddad och förväntansfull inför konserterna! 

Johan Kinde (Foto: Thron Ullberg)

Var det du, Johan, som initierade idén och föreslog för Dan Sundquist att Lustans Lakejer och Reeperbahn skulle ge sig ut och spela tillsammans igen? 
– Det stämmer. Man skulle kunna säga att fröet såddes redan i våras, när Lustans Lakejer gjorde vår streamade konsert från Nalen. Vi hade då med oss Jan Kyhle, som har ett förflutet som keyboardist i både Lustans och Reeperbahn. Jag hade inte träffat Jan på många år, så det var väldigt trevligt att ta upp tråden igen. När Reeperbahn sedan släppte den nya singeln, ”Vi som älskade dig så”, i somras, så insåg jag att de var tillbaka på allvar. Då föddes en mer konkret idé att åka ut och spela tillsammans igen. Jan tyckte att jag skulle kontakta Dan och föreslå en gemensam turné. Det gjorde jag och här är vi nu!  

Var det dessutom du som föreslog att Oskar ”Moto Boy” Humlebo skulle sjunga i Reeperbahn? Han hade hört ett rykte om det och var mycket tacksam… 
– Ja, den stora frågan var ju vem som skulle ersätta Olle. Jag träffade killarna i Reeperbahn och ett par olika sångare diskuterades. På det mötet föreslog jag Oskar och det föll i mycket god jord. Peter Korhonen, Reeperbahns trummis, hade jobbat med honom tidigare på en skiva där svenska artister tolkade Leonard Cohen. Peter berättade att Oskar gick in i studion och satte sin låt perfekt på en tagning, vilket är väldigt ovanligt. Själv hade jag sett honom live när han var med och tolkade Bowies Berlintriologi. Det var helt fantastiskt bra, så Oskar kändes verkligen som rätt man för den här uppgiften! Via sociala medier har jag förstått att det finns folk som menar att det är helgerån att spela Reeperbahnlåtar utan Olle. Jag kan förstå hur de tänker, men vi får inte glömma att fyra femtedelar av Reeperbahns originalsättning kommer att stå på scen, och att de kommer att kompletteras med en exceptionell sångare. Naturligtvis kommer det att bli nytolkningar av låtarna, men i mina ögon har den här uppställningen potential att bli extraordinärt bra! 

Vilken relation hade du till Reeperbahn på åttiotalet?
– Första gången jag hörde Reeperbahn var på den smått legendariska spelningen från Långholmen, 1978, som sändes live i P3. Jag slog på för att lyssna på Ebba Grön, men efter konserterna var det Reeperbahn som hade gjort det starkaste intrycket. Jag är väldigt förtjust i deras debutalbum. De flesta brukar lyfta fram Venuspassagen eller Peep-Show, men för mig är första skivan starkast. Första gången vi spelade tillsammans var 1981, när rockklubben Ritz öppnade vid Medborgarplatsen. Det var en häftig kväll. Helt utsålt och enorm stämning! Lustans Lakejer och Reeperbahn hade en bra relation och var kompisar, men stundtals fanns det en liten konkurrenskänsla, eftersom båda banden stod inför ett genombrott…

Hur skulle du beskriva Olle Ljungström som person? 
– Under de första åren vi kände varandra var han jättetrevlig. Längre fram kunde han vara lite lynnig. Ibland gullig och charmerande, ibland en smula arrogant. Det berodde på vilket humör han var på och om han hade druckit. Jag tror även att Olle ville att det skulle skava lite. Han ville inte ha det för tillrättalagt, utan behövde friktion i sitt liv. Mot mig var han dock mestadels schysst. Jag kommer speciellt ihåg ett bröllop ute i skärgården på nittiotalet. Olle och jag stod och pratade jättelänge på båten. Jag minns honom gärna som den fina, milda och omtänksamma människan han var i de stunderna. 

Om vi tittar lite mer ingående på spelningarna i december. Vad kommer Lustans Lakejer att bjuda på? 
– Vi tänker oss en kombination av hits och starka albumspår. Publiken kommer att bestå av både stora Lustansfans och folk som främst är där för Reeperbahns skull och bara känner till våra största låtar. Vi siktar mot en balans som tilltalar båda lägren. Det blir ganska mycket från vårt debutalbum, som ju fyller fyrtio i år. Intressant nog fyller även Elixir tio, så vi tänkte köra någon låt från den också, eftersom den har ett par riktigt starka ögonblick och känns lite underskattad i Lustanskatalogen. Med andra ord blir det en genomtänkt mix av gammalt och nytt!  

Ni släppte nyligen den nya singeln ”Den fjärde mannen”, som en hyllning till er sorgligt bortgångne vän och kollega Tom Wolgers. Kan du berätta lite mer om låten? 
– Den är ganska speciell av flera anledningar. Till att börja med är det första gången som någon mer än jag står som textförfattare på en originalkomposition av Lustans Lakejer. En god vän till mig, Fredrik Helander, har nämligen hjälpt till. Han hade gjort en skiss på en låt som han kallade ”Mannen som visste för mycket”, vilket jag tyckte lät som en Goldie Hawn-film, haha. Det visade sig dock vara en Hitchcock-rulle. Hursomhelst hade han skrivit raden ”mannen som kunde haft allt…”, som jag tyckte passade perfekt till Tom. Visst lyckades Tom med mycket, men samtidigt fanns det oförlöst potential och eventuellt kunde han gjort så mycket mer. En annan intressant grej är att ”Den fjärde mannen” är en upptempolåt, istället för en ballad, som minneslåtar annars brukar vara. Vi tänkte att det skulle representera Tom bättre, men ville samtidigt att melodin, i kontrast till rytmen, skulle kännas vemodig. Därför är den uppbyggd enbart av mollackord. Detta får ”Den fjärde mannen” att låta lite udda och originell på ett sätt som jag gillar. Sist, men inte minst, innehåller den en hel del personliga referenser. Alla visste ju inte att Tom rökte John Silver eller drack Zinfandel… 

Hur går det med det kommande Lustans Lakejer-albumet?
– Vi hade tänkt släppa en skiva redan i år, men pandemin kom tyvärr emellan. Nu siktar vi mot mars 2022. Arbetsnamnet är fortfarande ”Mörk Materia” och eftersom vi har tillbringat så mycket tid i studion, när vi inte kunnat spela live, så kommer låtmaterialet vara ännu starkare när skivan väl ges ut!

Lustans Lakejer och Reeperbahn live:
10/12 – Stockholm, Cirkus
15/12 – Göteborg, Pustervik
16/12 – Malmö, Kulturbolaget

Det här vill ingen new wave-fantast missa! Införskaffa biljetter här.