Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Två sympatiska män med en fäbless för syntljud och åttiotalsmelodier. Lär känna Pontus Olsson och Daniel Billqvist – alias Cold Connection – som nyligen släppte sitt uppskattade debutalbum, Seconds of Solitude.
God kväll, Daniel och Pontus, och tack för att ni tar er tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om er välgjorda debutplatta, Seconds of Solitude. Hur växte skivan fram?
(Daniel): Det var en lång process. Cold Connection bildades redan 2011 av Pontus, hans kusin Jonas Lindelöf och mig. I början var det bara ett kul tidsfördriv. Tre vänner i en källare, ett par öl, en dator, några syntar och en mikrofon. Jag hade aldrig tidigare sjungit i ett band eller skrivit låttexter, men upptäckte snart att jag hade en viss fallenhet för det. Pontus och Jonas skickade instrumentala skisser till mig, som jag jobbade vidare med. Ibland gick det väldigt fort att skriva en text och ibland tog det – till deras förtret – alldeles för lång tid, haha. Hursomhelst hade Jonas och Pontus lite olika stilar, så vi märkte att det skulle bli svårt att kombinera dem. Därför valde vi att fokusera på Pontus låtar och resultatet blev det atmosfäriska och melankoliska Cold Connection-soundet, som dominerar vårt debutalbum, Seconds Of Solitude. Jonas gör idag egen musik, åt progressive trance-hållet, och är grym på det. Självklart har han alltid en given plats i bandet, om han skulle vara sugen på att komma tillbaka och göra mer traditionell elektropop igen.
(Pontus): De första Cold Connection-låtarna skrev Jonas och Daniel mer eller mindre själva. Bra grejer, som det inte är omöjligt att vi återvänder till och ger ut i ny skepnad i framtiden. Jonas har alltid varit den drivande kraften i vårt gemensamma musikskapande – inte minst i vårt förra band Dual Density – så när jag tog över låtskrivandet blev det en utmaning. Seconds of Solitude är första gången jag stått på egna ben och skapat “mitt eget sound”. Det har varit en lång och snårig väg, men med Daniels hjälp tycker jag att Cold Connection har hittat en intressant och unik identitet.
Hur betraktar ni Cold Connection idag? Är ni nöjda med att bandet är ett hobbyprojekt eller skulle ni vilja vara heltidsmusiker om möjligheten fanns?
(Daniel): Cold Connection är fortfarande en hobby, men Seconds of Solitudes fina mottagande har fått oss att fundera på om det kanske kan bli mer än så. Vår inställning kommer dock alltid vara att göra musik för att det är roligt. Allt som händer därutöver är en bonus. Självklart vill vi också inspirera och glädja så många lyssnare som möjligt. Man får aldrig glömma att det är tack vare deras support som vi kan stå på scen och göra vad vi tycker är allra roligast!
(Pontus): Bara för att man ägnar sig åt något på heltid behöver det inte innebära att resultatet blir bättre. Musik handlar om att förmedla en känsla. Den kommer ofta från stundens ingivelse och är svår att framkalla på beställning. Med det sagt vill vi naturligtvis nå så långt som möjligt!
Ni gör elektronisk pop med tydliga åttiotalsvibbar. Varför blev det just den typen av musik?
(Daniel): Haha, är åttiotalsinfluenserna så tydliga? Jo, det är väl främst från det årtiondet vi hämtar våra inspiration. Vi älskar det analoga hos Kraftwerk, det melankoliska hos Depeche Mode, det blipp-bloppiga hos Erasure och det minimalistiska hos Rational Youth. Men vi är noga med att sätta vår egen prägel på låtarna, så att det låter som Cold Connection och inte som ett hyllningsband.
(Pontus): Jag är ärligt talat inte speciellt intresserad av att göra “modern musik”. Jag är uppvuxen med åttiotalets syntbaserade sound och kommer förmodligen alltid att hålla det närmast hjärtat. Kort sagt vill jag göra musik som jag själv vill höra. Det är smickrande om andra också gillar den, men det är inget jag har som utgångspunkt.
Seconds of Solitude innehåller nio låtar och tickar in på 37 minuter. Satsade ni på minimalism och det klassiska albumformatet från åttiotalet?
(Daniel): Ärligt talat funderade vi inte alls på formatet, men det låter det ju genomtänkt och bra, så vi borde kanske hävda det, haha. Skämt åsido – det blev nio spår, eftersom det var så många låtar som vi var helt nöjda med. Vi har hela tiden jobbat enligt devisen “hellre en riktigt bra låt om året än massproduktion av medelmåttigt material”.
(Pontus): Vårt mål för nästa år är att släppa en ny platta eller åtminstone en EP. Vi får se hur mycket musik vi lyckas klämma ur oss. Det har i alla fall börjat pysa ut en del oljud ur min Prophet. Nu gäller det att övertala Daniel om deras förträfflighet, så att de kan utvecklas till riktiga låtar, haha!
“Burning Love” har en stark refräng. Kändes den som det självklara singelvalet från Seconds of Solitude? Är den förresten inspirerad av Elvis Presleys sjuttiotalsklassiker med samma namn?
(Daniel): När Pontus spelade upp demon på “Burning Love” hörde jag direkt hitpotentialen. Pianoslingan och italo disco-flirten hade något speciellt! Låten handlar om villkorslös kärlek – att ge sig hän och bli ett med sin älskade. Jag vågar knappt säga det, men jag kan inte min Elvis tillräckligt bra för att veta att han också gjort en låt som heter så. Skämskudde på den, jag vet…
(Pontus): Haha… när jag klinkade ihop låten kallade jag den “Dance the Night Away” och var grymt nöjd med min Modern Talking-slinga. Men nej, den har knappast något med Elvis Presleys låt att göra. Dock är Elvis min pappas största idol, så jag har hjärntvättats sedan barnsben att dyrka ”kingen”. I alla fall är jag väldigt nöjd med “Burning Love”, men skulle nog inte säga att det är albumets självklara singel. Även “Trocadero” hade funkat bra, eftersom det är en annorlunda låt som sticker ut.
Musikvideon till “Burning Love” har fått mycket uppskattning på YouTube. Fler än 15 000 visningar på bara två veckor. Kan ni berätta lite om vad den handlar om och varför ni valde en så “otypisk” video till en elektronisk poplåt?
(Daniel): Ja, det är helt fantastiskt! Vilken enorm respons. Det hade vi inte ens vågat drömma om. Det var Stig Wintendorff på vårt skivbolag, Town And Towers Group, som föreslog att vi skulle göra en video till “Burning Love”. Han hade en vision om att den skulle vara elegant och ha åttiotalskänsla. Lite i stil med Ultravox “Vienna” eller Adam & The Ants “Stand and Deliver”. Stig har fina kontakter på olika produktionsbolag, så han lyckades få loss klockrent filmmaterial från Ryssland, som han klippte ihop till en passande story. Konkurrensen är stenhård idag med alla digitala plattformar, så vi visste att videon måste vara annorlunda för att kunna nå ut. Den speglar låtens budskap väldigt bra. Hängivenhet – håll kärleken vid liv även när det är tufft och dansa ut i natten. För evigt.
Apropå Stig Wintendorff: vad betyder det för er att samarbeta med denna danska eldsjäl?
(Daniel): Stig är suverän, men i detta sammanhanget vill vi gärna nämna att vi tidigare låg på det ryska skivbolaget Scent Air Records, som drivs av Vladimir Romanov. Han hjälpte oss att få ut debutalbumet. Vi kände dock att vi ville jobba med ett bolag närmare oss, vilket Vladimir visade stor förståelse för. Vi är enormt tacksamma över allt han gjort för oss! För att nu svara på frågan, så känns det nya samarbetet med Town And Towers Group väldigt lovande!
(Pontus): “Eldsjäl” är verkligen en bra beskrivning av Stig. Town And Towers Group brinner för vår musik och det visar Stig på ett föredömligt sätt. Han är ett riktigt proffs på marknadsföring!
Du spelade tidigare i bandet Dual Density, Pontus. Vilka kunskaper och erfarenheter har du tagit med dig från den konstellationen?
(Pontus): Dual Density byggde till stor del på min kusin Jonas låtskrivande och Tess Fries kreativa input i form av text och sång. Mina låtar passade inte alltid i det konceptet, så jag la dem på lager inför framtiden och vissa återanvändes för Seconds of Solitude. Genom samarbetet med Jonas lärde jag mig mycket om låtstrukturer och arrangemang, vilket jag haft stor användning av. En höjdpunkt med Dual Density var när vår vän Steve Nilsson, som drivit klubbar i Helsingborg och Malmö, fixade att vi fick spela på KB tillsammans med Elegant Machinery och Mobile Homes!
Vad har du, å andra sidan, för bakgrund, Daniel? Du känns som en fulländad entertainer på scen och har väldigt cool klädstil. Har du några speciella förebilder?
(Daniel): Oj, tack! Jag har stått på scen i olika sammanhang sedan mitten av nittiotalet. Det började med dans- och modevisningar med Crazy Feet i Lund och Senza Modello i Helsingborg. 2008 blev jag medlem den i Helsingborgsbaserade dragshowgruppen Champagne Safari – under ledning av Stefan Dahl och Jerker Flink – som dansare, showartist och senare även koreograf. Där lärde jag mig mycket om hur man interagerar med en publik. Vad gäller klädstilen, så har jag alltid gillat det lite extravaganta. Gentlemän som David Bowie, Bryan Ferry och Johnny Depp har, på olika sätt, influerat mig och färgat min stil.
Ni är ett Helsingborgsband. Vad tilltalar er mest med att bo i “Sundets Pärla” och vilka är de tre bästa skivorna någonsin från Helsingborgsartister?
(Daniel): Närheten till Danmark är ett plus nu när vi samarbetar med Town And Towers Group, men vi måste naturligtvis även lyfta fram att Helsingborg alltid haft en bra scen för syntbaserad musik. De bästa tre skivorna från Helsingborgsartister? Hm, den var svår, men jag skulle börja med Degraded Faces och Shattered Grounds av Elegant Machinery. Om jag får sticka ut hakan lite, så kör vi Seconds of Solitude med Cold Connection som trea.
(Pontus): Oj, det var inte lätt. Jag gillar ju alla plattor med Elegant Machinery och Covenant. De som jag lyssnat mest på är dock Degraded Faces och Sequencer, så jag väljer dem. På bronsplats givetvis Seconds of Solitude! När vi förresten pratar om Helsingborg, så vill vi ge en stor eloge till Thomas Ingerby på Charles Dickens. Han har gett nytt liv åt livescenen och vi är väldigt glada och tacksamma över att han gav oss chansen att få göra en oförglömlig spelning på hemmaplan!
