bob hund sjunger sant och spelar falskt i BOBHUNDMUSIKAL

Sex spöken i hundskepnad går runt i en komplicerad parallellvärld. Fem katter med popstjärneambitioner försöker att kontrollera det okontrollerbara. Detta är premisserna för ett av årets mest intressanta kulturprojekt. BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat handlar om hur det är att inte passa in, men att desperat försöka passa ihop. När man måste rea ut sin själ för att lyckas, och hur man gör det utan att trampa på varandra. Eller sig själv. Zero Magazine ville veta mer och begav sig – förstärkta med Covenants Joakim Montelius – till Helsingborgs stadsteater för ett spännande samtal.

Bob hund är inte ett popband i mängden. De är snarare en livsstil, en ideologi eller ett konstkollektiv. Med ett unikt sound, karismatiska framträdanden och låttitlar som ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag” intar sextetten en unik ställning på den svenska musikscenen.

De är också en grupp i ständig förändring, som aldrig väljer lätta eller självklara lösningar. Genom åren har de gjort stumfilmsmusik och operaframträdanden, låtit fansen rösta fram deras sämsta låt och auktionerat ut alla sina instrument på en festival.

”Vi har den fåfänga förhoppningen att vi ska ha nybörjartur livet ut, därför ger vi oss också på saker som vi absolut inte hanterar”, förklarar bob hunds sångare, Thomas Öberg. 

Enligt denna devis har de nu kastat sig huvudstupa in i ett nytt projekt. Den 9:e oktober 2021 är det premiär för en nyskriven musikal på Helsingborgs stadsteater. Tillsammans med fem skådespelare fyller bob hund Storans scen i BOBHUNDMUSIKAL – en berättelse om vänskap och framgång – och om viljan att kontrollera det okontrollerbara.

Projektet började som en idé från manusförfattarinnan Hanna Nygren. Den initiala tanken var att det skulle bli en musikal med låtar av bob hund. Men efter att Hanna och Helsingborgs stadsteaters chef, Kajsa Giertz, som också regisserar, träffat bandet utvecklades det hela till ett flerdimensionellt samarbete.

”Skulle vi kunna få använda era låtar i en musikal?”
”Absolut.”
”Skulle ni kanske till och med kunna bidra med någon ny låt?”
”Självklart. Ju fler, desto bättre.”
”Vill någon av er rent utav vara med i musikalen?”
”Ja, gärna alla sex!”

Musikalen utspelar sig i en alternativ verklighet, som ändå ganska mycket liknar vår egen, där bob hund – på grund av att vi inte längre lever i bandens, utan i individualismens tid – har lämnat jordelivet och förvandlats till spöken. De vakar över ett annat band – bob katt, en grupp unga kvinnor med popstjärnedrömmar – och försöker hjälpa dem att få ihop vänskapen, konsten, karriären och framgången.

Det är en historia om drömmar, gruppdynamik och svårigheten med att alltid behöva kompromissa. Självklart innehåller den mängder med bra musik. Bob hund bjuder både på fyra helt nyskrivna låtar och ett par gamla klassiker i nya arrangemang. 

Zero Magazine ville veta mer om detta spännande kulturprojekt och tog tacksamt emot möjligheten att få växla några ord med Conny Nimmersjö (gitarrist i bob hund), Christian Gabel (trummis i bob hund) och Elin Norin (medlem i skådespelarensemblen):

Musikalen innehåller både äldre bob hund-låtar och nyskrivet material. Tänkte ni mycket på de nya låtarnas teatrala kvaliteter när ni skrev dem? Alltså att de skulle fungera som sång- och dansnummer?

(Christian Gabel): Nej, egentligen inte. Istället skrevs scenerna utifrån musiken. Hanna Nygren, som ligger bakom manuset, hade ungefär trettio låtar att välja mellan och valde dem som passade hennes visioner bäst. Både äldre bob hund-låtar, som vi stöpte om, och mer eller mindre nyskrivna låtar. 

(Conny Nimmersjö): En del av det nya materialet bygger på äldre skisser. Thomas citatmaskineri är alltid igång och han skriver kontinuerligt, så vi har ganska mycket att ta av som kan stoppas in där det funkar. Det är alltså en kombination av gammalt och nytt, som har monterats ihop för att funka i det här sammanhanget. Vissa av låtarna, som ”Regnbågsfärgat åskmoln”, har vi stångats med ganska länge. Den blev nästan jättebra när vi testade den till vår förra platta, alltså ungefär det sämsta som finns, så den hamnade i arkivet. Nu fick den nytt liv till bob hund-musikalen! 

Har ni haft mycket utbyte med manusförfattarinnan Hanna Nygren och diskuterat olika scener? 

(Elin Norin): Vi har fått läsa utkast och ha synpunkter på innehållet. Sedan har Hanna varit med mycket på repetitionerna och vi har gemensamt kommit överens om vissa justeringar. Så sent som förra veckan ändrade vi faktiskt i vissa dialoger. Kort sagt har det varit ett väldigt konstruktivt utbyte om vad som kan läggas till eller tas bort. 

(Conny Nimmersjö): Det handlar ju mycket om rytmik och flöde. Att scenerna inte blir för korta eller långa. Thomas och Hanna har hela tiden haft en bra dialog om hur historien ska utvecklas. 

Hur har det känts för er att stå på scen som skådespelare, Christian och Conny?

(Christian Gabel): När jag hörde vi skulle vara spöken trodde jag först att det handlade om någon form av stumfilmsroll. Att vi bara skulle smyga runt i bakgrunden och vara vitsminkade ungefär. Men när jag förstod att vi skulle ha en aktiv del i handlingen kändes det jätteroligt, om än otroligt läskigt. Ingen av oss kan skådespela, men det är nyttigt med utmaningar och att tvingas bort från sin comfort zone. Dessutom är det ju en mjukstart att få spela sig själv, haha! 

(Conny Nimmersjö): Först var det inte tänkt att vi i bob hund skulle ha speciellt många repliker, men efter en workshop så märkte vi hur kul det var. ”Jo, men jag skulle kunna tänka mig att prata lite mer…” De insatser jag spelar live i föreställningen är inte så bärande för musiken. Så med facit i hand är skådespeleriet den stora utmaningen och det som är roligast att jobba med här i teatersammanhanget.

(Elin Norin): Även för oss i ensemblen känns det jättebra att ni fått så stora roller. Det hade varit mycket tråkigare om ni bara tittat förbi för att sjunga ibland… 

(Conny Nimmersjö): Något som underlättat för oss är att Hanna verkligen satt sig in i bob hunds universum. Delar av koreografin är till exempel tagen från våra liveshower.

Hur har det, å andra sidan, varit för dig att spela musiker i det fiktiva bandet bob katt, Elin?

(Elin Norin): Jag har alltid ägnat mig åt musik på olika sätt, men faktiskt aldrig varit med i ett band. Däremot har jag varit involverad i flera fria teatergrupper. Där brottades man med samma saker som vi porträtterar i bob katt. Maktkamper, diskussioner… alla vill bestämma, allas viljor ställs mot varandra, man måste kompromissa och i slutändan kanske ingen blir nöjd…

(Conny Nimmersjö): Jag tycker att Elin och de andra i bob katt gör en fantastisk tolkning av ett ungt band! Intressant nog finns det rätt många likheter mellan teater och livekonserter. Timingen, det instinktiva utbytet med de andra och hur man drar nytta av energin man får i mötet med publiken. Musik är fysiskt. Låtarna sätter sig i kroppen. Som skådespelare är, i sin tur, kroppen ditt viktigaste instrument. Och man använder till och med liknande begrepp. Som att något “svänger”. En låt svänger när alla gör allt rätt, men det är väldigt svårt att sätta fingret på exakt vad det är som händer. Precis samma grej sker när skådespelarna interagerar med varandra på rätt sätt. När timing, kroppsspråk, röstläge och allt annat stämmer – då svänger det! 

Hur mycket av bob hund finns det i bob katt? 

(Christian Gabel): Mycket! Men vi är inte avspeglingar av varandra. Bob hund har sex medlemmar, bob katt bara fem. Man kan alltså inte överföra karaktärerna direkt. Men problemen är väldigt lika. Hur håller man ihop en grupp människor? Hur lyckas man vara nöjd med att alltid vara lite besviken? Varför ska man vara del av en grupp? Är det värt det? Det är ju enklare att vara ensam… men naturligtvis tråkigare också.

(Elin Norin): Det är väldigt intressanta frågor, som inte bara gäller popband utan livet i stort. Är det kanske så att vi ibland bestämmer oss för att svåra saker ska vara värda besväret, eftersom vi vill att de ska vara det? ”Nu ska vi verkligen göra detta, trots att det egentligen inte funkar”…

(Conny Nimmersjö): Precis! Under jobbet med BOBHUNDMUSIKAL har jag funderat på hur vi lyckats hålla ihop bandet under alla år. Delvis är det nog för att vi inte har någon uttalad ledare. Thomas står för en stor del av uttrycket, men i slutändan har alla lika mycket att säga till om. En enklare förklaring är helt enkelt att vi gillar varandra… trots att det finns tillfällen när vi knappt orkar med varandra. Ett band är som ett äktenskap. 

Vissa pop- och rockmusikaler, som Hair, Rocky Horror Show och Starlight Express, har mer eller mindre kultstatus. Har ni haft några inspirationskällor under arbetet med det här projektet? 

(Christian Gabel): Ärligt talat har jag aldrig gillat musikaler speciellt mycket. Just därför är det jättekul att vi gör en. Ibland måste man dra undan mattan för sig själv och nollställa saker… 

(Conny Nimmersjö): Det här är inte heller en typisk eller renodlad musikal. Vi använder mest ordet eftersom det är så fjärran från vad bob hund brukar syssla med. Lite för att få folk att reagera och bli nyfikna. Jag tänker mer på projektet som en form av allkonstverk, där teater, musik och rörelse ingår…

(Christian Gabel): Vi sitter inte heller hemma på kammaren och säger ”nu ska vi göra opera eller musikal”, utan i regel kommer sakerna till oss. Vi öppnade dörrarna för nya utmaningar och sedan dess har det kommit en strid ström med förfrågningar. Vi tackar “nej” till saker också såklart, men kastar oss ofta in i nya projekt utan att veta riktigt vad vi gör. Just osäkerheten är en del av charmen. 

Musikalen handlar delvis om att kontrollera det okontrollerbara. Man skulle här kunna dra paralleller till bob hunds musik, som ofta håller på att explodera åt alla håll. Det känns nästan som att det funkar bara för att ni vill det tillräckligt mycket. Är det med flit?

(Christian Gabel): Det där är fascinerande. Jag har märkt att jag inte kan sätta mig och spela trumkompet till vissa bob hund-låtar själv. Det går liksom inte att dela upp de låtarna i beståndsdelar, utan de funkar bara när hela bandet är i resonans. Vi skapar något som är lika skört som kraftfullt. Jonas Jonasson uttryckte det väldigt elegant under arbetet med musikalen: ”Kom inte och blås på vårt korthus”.

(Conny Nimmersjö): Det är helt klart nära kollapsen, men det beror lite på att alla har olika musiksmak. Jag vill att det ska låta så här, någon annan vill att det ska låta på ett helt annat sätt. Vi försöker bara hålla ihop det… 

Vill ni vara där på stupets kant och hålla balansen? 

(Conny Nimmersjö): Det är inte så att vi medvetet försöker göra musik som håller på att falla samman, men det brukar bli så av sig självt.… 

(Christian Gabel): Vi är inte skolade musiker som har lärt oss vad som är ”rätt” eller ”fel”, utan har istället skapat vår egen lilla värld. Jag betraktar mig själv som konstant nybörjare och allt vi gör är i princip att leka med ord och stämningar. 

(Elin Norin): Ert förhållningssätt till musiken har gjort det lätt för oss i bob katt att våga vara modiga. Vi har bara plockat upp instrumenten och testat grejer. Det är ju så bob hund själva gjort under sin karriär. Vi har experimenterat vilt och ni har varit positiva till i stort sett alla ljud vi fått ur oss.

(Conny Nimmersjö): Just ”mod” är ett viktigt ord här. Jag tror att det måste finnas någon fara inblandad. Underhållning blir inte spännande om den är för säker. Ingen imponeras av en lindansare som lägger sin lina på golvet. Man måste riskera något. Bob hund riskerar sin värdighet med den här musikalen och det ska bli jättekul! 

Mer information om BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat på Helsingborgs stadsteaters hemsida och bob hunds hemsida.

Text: Johan Arenbo & Joakim Montelius