Friday , October 22 2021

The Operating Tracks – söker bodymusikens ursprungskälla

2015 släppte The Operating Tracks ”Testify”, som ledde till ett mindre genombrott på den hårda elektroniska scenen, men efter det kom bara EP:n Colliding Bodies innan det åter blev tyst om bandet. Nu är de dock tillbaka med en ny bandmedlem, albumet Once And For All och en spelning på Bodyfest i Stockholm. Zero Magazine ville förstås veta mer och tog ett snack med Carolina Lindahl, Carl Nilsson och Andreas Jismark. Som grädde på moset fick vi dessutom en kommentar från gästsångerskan Emma Anitchka.

Hej, The Operating Tracks, och tack för att ni tar er tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att få ordning på er tidslinje. Vad hände egentligen efter 2016? 

(Calle): Jag hade idéer om att göra mer minimal och avskalad musik. Det var från början inte tänkt att bli ett sidoprojekt, som Lucifer’s Aid i slutändan blev, men låtarna passade inte för The Operating Tracks. Lucifer’s Aid resulterade i fyra album och spelningar på stora tyska festivaler, så det har varit mitt huvudfokus de senaste åren. Men i våras frågade Torny Gottberg på Progress Productions om The Operating Tracks inte kunde släppa en vinylmaxisingel med “Testify”. Jag nappade direkt och hörde av mig till Carolina och Andreas. Trevligt nog blev det en nytändning för bandet. Vi skrev låt efter låt och hade till sist ett helt nytt album.

(Carolina): Efter vår spelning på Subkultfestivalen 2016 uppstod en rätt naturlig paus för The Operating Tracks. Calle hade kommit igång på allvar med sitt soloprojekt, Lucifer’s Aid, och jag hade precis fått ut min universitetsexamen och tog mina första kliv ut på arbetsmarknaden. Så därefter följde några år då vi helt enkelt fokuserade mer på andra saker. Men i våras gjorde coronasituationen och den tillhörande isolationen att vi kände oss understimulerade och redo att skapa igen. 

Du var tidigare manager åt The Operating Tracks, Andreas. När bestämdes det att du skulle få en ny roll som medlem i bandet? 

(Andreas): Tidigare ville jag hålla en låg profil och inte vara med på bild, men egentligen har jag varit med i The Operating Tracks ända från början. Om än som halvt hemlig medlem. Genom alla projekt jag jobbat med de senaste åren – som The Lovers of Valdaro, Rein, Kite och Wulfband – har den kreativa skapandelusten växt och under arbetet med den här skivan kändes det rätt att ta steget fram i strålkastarljuset igen.

När vi ändå har dig på tråden, Andreas. Har du funderat på att återförena ditt gamla band, The April Tears? 

(Andreas): Haha, nej, det är inte aktuellt. För det första la vi av för snart tjugo år sedan, för det andra finns det ingen direkt efterfrågan och för det tredje är det sällan återföreningar blir speciellt lyckade. ABBA undantagna, förstås! Dessutom gör ju Kitte bättre musik med Kite och vi andra har fullt upp på våra håll. Jag trivs bra med att jobba med olika projekt – och det tänker jag fortsätta med – oavsett om det handlar om The Operating Tracks på bodyfestivalen eller The Lovers of Valdaro i melodifestivalen. 

The April Tears

Men stämmer ryktet att Martin Gore gillade The April Tears? 

(Andreas): Nja… delvis. Jag hade lyckan att få träffa Martin efter hans spelning på Nalen i Stockholm. Han krökade fortfarande en del på den tiden och hade ett hov av damer omkring sig. Helt plötsligt sa han “I got over 200 records on the Exciter tour and yours was the only one I listened to”. Helt overkligt. Det blev inte mindre fantastiskt av att vi senare möttes i pianobaren på hans hotell och sjöng Depeche- och Bowieklassiker. Efter det kan jag inte säga med säkerhet vad som hände, men uppenbarligen följde ytterligare en efterfest uppe på ett rum där det proklamerades “everybody get naked or get the fuck out!” Låt mig vara väldigt tydlig med att jag inte var på plats då och inte kan bekräfta om det stämmer…

Låt oss återvända till The Operating Tracks. Vad inspirerar er att skriva låtarna? 

(Calle): Ofta är det ljuden i sig. Det kan vara något så enkelt som en rak bastrumma. Men låtarna kommer inte av sig själva. Det är ett evigt lyssnande och pillande. Jag testar massor med olika varianter innan rytmerna och basgångarna funkar. 

(Andreas): Calles demos sätter tonen och sedan försöker jag ”karva ur låtens svarta hjärta” och bygga vidare utifrån det. Texterna på albumet blev väldigt mörka. De är både samtidsbetraktelser och en djup blick in i oss själva. För mig är Once And For All en uppgörelse, både musikaliskt och textmässigt!

Hur ser arbetsprocessen ut mellan er? 

(Calle): Vi jobbar på ett lite annorlunda sätt. Vi sitter väldigt sällan i studion tillsammans, utan skickar istället låtar fram och tillbaka. Ändringar görs successivt och till sist träffas vi för en gemensam slutlyssning och lägger sista handen.

(Carolina): Vi jobbar ganska isolerat, från varsitt hörn. Vi skickar små bitar till varandra och låter de andra tycka till och justera tills fullständiga låtar vuxit fram. 

Ert bandnamn anspelar på en låt med Front 242.  Hur mycket betyder EBM-pionjärerna för er? 

(Calle): Jag är uppvuxen med hjältarna från åttiotalet och Front 242 är en av mina största inspirationskällor. Därför kändes bandnamnet The Operating Tracks helt rätt!

(Carolina): Jag var inte ens född på åttiotalet, men betraktar ändå det tidiga EBM-soundet som min ”hemvist”. Det är ursprungskällan vi hela tiden söker! 

(Andreas): Musiken man lyssnade på som tonåring växer man aldrig ifrån. Det vore som att växa bort från sig själv. För min del handlade det både om den hårda belgiska scenen, med band som Front 242, Klinik och The Neon Judgement, och klubbindien i England. Primal Screams Screamadelica och ”120 minutes” med Paul King på MTV. Fantastiskt!  

Ni har valt att jobba med Emma Anitchka på Once And For All. Hur kommer det sig? 

(Andreas): Jag såg Emma spela med sitt band The Guilt och blev helt knockad av hennes scennärvaro, röj och röst. Jag har försökt få till ett samarbete under flera år och äntligen var tiden mogen. Emma ger The Operating Tracks en extra dimension och en extra växel! 

(Emma): Jag är född arg och de senaste åren har det inte blivit bättre. Musiken har varit min output. För att inte skrämma livet ur andra har jag försökt att inte ta mig själv på för stort allvar, men efter ett extra ”rövigt” år – med cirka noll i output – klickade det till i huvudet när jag hörde vad Andreas, Carolina och Calle höll på med. Jag kunde koppla på mitt flöde av dyster skit och vi förstod varandra instinktivt. Det har varit väldigt inspirerande att se hur det här gänget jobbar: opretentiöst, snabbt… no limits! 

Just samarbeten verkar ligga The Operating Tracks varmt om hjärtat. Är det något ni planerar att fortsätta med? 

(Andreas): Det kan mycket väl bli så. Jag är generellt glad i samarbeten, speciellt överraskande och kittlande sådana. För tio år sedan körde jag en liten festival i Visby, som hette ”Gothland”. Egentligen var hela idén vanvettig. För det första var det ingen gothfestival, för det andra var det under Medeltidsveckan, där besökarna inte vill bryta sin roll, och för det tredje ägde konserterna rum på vardagar. Men där inträffade faktiskt en del magi. Som när Simon Ohlsson från Silverbullit sjöng Kraftwerks “Radioland” och när Niclas Stenemo från Kite sjöng Bowies “Heroes”. Simon hade det varit sjukt kul att engagera i The Operating Tracks. Det hade kunnat bli hur bra som helst. I mitt tycke är Silverbullits Arclight den bästa svenska plattan någonsin! 

(Carolina): Gärna fler samarbeten! Det vore intressant med både etablerade profiler inom EBM-genren och folk från helt andra håll. Om jag får önska helt fritt är Gesaffelstein något av en drömproducent, men det hade även varit kul att jobba med mer oväntade aktörer som Stephen Paul Taylor, Grant MacDonald eller Bo Burnham. De hade kunnat tillföra något helt nytt! 

Ni har en spelning på Bodyfest i början av oktober. Hur blir det att stå på scen med The Operating Tracks igen? 

(Carolina): Det känns nervöst, men efterlängtat. Jag ser verkligen fram emot den kvällen och att äntligen få spela body igen!

(Calle): Det ska bli jättekul! När jag spelar med Lucifer’s Aid är det bara jag och en mikrofon på scen. The Operating Tracks är en helt annan grej. Vi har den där speciella bandkänslan tillsammans! 

(Andreas): Efter att ha stått vid sidan eller bakom mixerbordet med så många artister jag samarbetat med de senaste åren, så känns det väldigt roligt att få vara med i händelsernas centrum igen. Jag ska försöka slappna av och bara ha kul på Bodyfest. Det har varit tungt under pandemin och därför känns det underbart att livemusiken kan börja få en plats i våra liv igen! 

Läs mer om The Operating Tracks och det kommande albumet på deras Facebooksida.

Läs mer om Bodyfest på festivalens hemsida

Se The Operating Tracks nya musikvideo, “Poison ID”, här:

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Daniel B. från Front 242 nytolkar låtar och släpper album

Daniel Bressanutti från Front 242 fyller 66 år och firar jubileet med en skiva där …