The Brides of the Black Room – en inblick i kollektivet

Det hemlighetsfulla konstnärskollektivet The Brides of the Black Room släppte nyligen sin nya singel, ”Blood”, med en tillhörande video. Zero Magazine fick en exklusiv intervju med Coyote, Ginger Khan och Lea Alazam. För första gången någonsin uttalar sig “kulten” så här öppet om olika ämnen! 

Foto: Joakim Ström

God kväll, The Brides of the Black Room, och tack för att ni ger oss en inblick i er värld! Ni är ett ganska hemlighetsfullt band. Vilka fördelar ser ni med att jobba som ett mer eller mindre anonymt kollektiv?

Coyote: Vi har valt att jobba som ett kollektiv, där allas egenskaper och kompetenser är det bärande. I det konceptet kan aldrig en spelare bli större än klubben. Vi låter musiken, konsten och tolkningen från betraktaren segra över personlig prestige. The Brides of the Black Room är en sammansättning av begåvade, unika och samtidigt ödmjuka personer. En del syns och en del är mer i kulisserna. Det är så vi valt att ha det och det är något som känns rätt för oss!

Ni presenterar er som ”an artistic collective existing for the sole purpose of serving our eternal Mother”. Kan ni ge oss några ledtrådar om vem eller vad denna ”eviga moder” är? Finns det någon religiös eller esoterisk koppling?

Ginger Khan: Jämte vår musik löper en ganska så omfattande egenvärld i våra musikvideor. Vi ser varje skiva som en säsong i en tv-serie, där låtarna fungerar som “avsnitt”. Varje videos visuella uttryck och storyline speglar vår berättelse, dess karaktärer och bygger på så sätt narrativet. I den världen existerar många olika personligheter, varav en är “Mother”. De som följer oss kommer att få tillfälle att lära känna både henne och andra i sagan mer intimt.

Foto: Joakim Ström

Vad ligger i begreppet ”konstnärskollektiv”? Finns det andra konstformer, förutom musik, som ligger er nära om hjärtat? Finns det möjlighet att ni släpper något i framtiden, där musiken kommer i andra hand?

Ginger Khan: Som sagt, så arbetar vi mycket med det visuella som komplement till musiken. Detta på ett lite annorlunda sätt än vad som kanske brukar anses vara “normalt”. Videor, kläder, flera av våra visuella koncept, samt vår parallella berättelse, som är helt central för bandets existens och identitet – allt görs “inhouse” av våra medlemmar! Så absolut, det utesluts inte att vi kan komma att verka i andra forum, vissa långt separerade från musiken. Vi går dit vi känner för och i de riktningar som gynnar kollektivet.

Er nya singel heter ”Blood”. Kan ni berätta lite om låten och vad den handlar om?

Lea Alazam: ”Blood” är en episk revenge-låt, som handlar om att ta tillbaka makten över sitt liv och välja att ignorera dem som vill en illa. Kort sagt en hyllning till ens egen styrka, ens insikt och mod att möta det destruktiva, samt till viljan att resa sig från avgrunden och flöda fritt i livet – precis som blodet pumpar genom ens vener.

Musikvideon till ”Blood” är mäktig. Hur kom ni i kontakt med regissören Per Norman och hur skulle ni beskriva videons symbolik?

Coyote: Vi har en visuellt kreativ ledare internt, som heter Eroguru, och hen gör för det mesta våra videor med support av kollektivet. Men vad gäller “Blood”, så är det en visuell framställning där vi ville låta en extern kreatör få ge sin vision för låten. Därför kändes det naturligt att ta in Per Norman. Hans uttryck passade perfekt för ”Blood”, då låten handlar om att ta tillbaka sin styrka, sin makt och låta det visualiseras i ett manér som ger låten en fullkomlig helhet.

Er musik går i många riktningar, men är överlag mörk och dramatisk. Finns det några andra artister som inspirerar er?

Coyote: The Brides of the Black Rooms musik och uttryck kommer från en massa olika inspirationskällor. Det kan vara låtar eller sound, men också storytelling, mystik och filmiska stämningar. The KLF och Banksy. TV-serier, böcker och filmer. “It´s not about the story, it´s about how you tell the story”. Vi har lagt ut en lång följetong, där vi ger betraktaren möjlighet att gräva djupare och själv tolka historien. Eller bara kunna njuta av låtar som enskilda verk. Vi har närmat oss musiken och dess olika riktningar från ett annat håll än normen. Det har känts befriande. Vi vill att alla ska känna att de kan vara del av The Brides of the Black Rooms musik. Det är en gemenskap, såväl som ett utanförskap, oavsett demografi och geografi. Jag, hen och kanske även du är en del?

Foto: Joakim Ström

Det finns samtidigt en viss Depeche Mode-fascination hos er, eller?

Coyote: Ja, Martin Gores närmast unika tonspråk i kombination med Alan Wilders och Floods produktion under de gyllene åren har självfallet varit en stor inspiration. Vi är stora fans av Depeche Mode och är nog överens med de flesta att det har varit få höjdpunkter de senaste… tja …25 åren. Vi ska inte ta i, men om man väntat på det som aldrig kommit från världens bästa band, så kan man kanske hitta en fackla i The Brides of the Black Room. Vårt album är så fullt av kärleksfulla referenser till Depeche att det bara är att börja räkna. Vi gör inte anspråk på att vara unika eller originella, utan är blott ett arv av det som mästare före oss skapat musikaliskt och visuellt.

På ”Blood” kliver du fram till micken, Lea, efter att tidigare ha figurerat i bakgrunden. Hur skulle du beskriva din musikaliska bakgrund?

Lea Alazam: Jag kommer väl ursprungligen från punk– och metal-scenen, men har alltid varit en musikalisk allätare. I The Brides of the Black Room får jag leva ut en ny sida, både estetiskt och musikaliskt, som jag velat utforska länge. Men som alltid ”med Satan on my side”. Annars så älskar jag mycket av Kate Bush, Karin Dreijer, Björk och Beth Gibbons. Men också souligt mörker à la Nina Simone.

Kan du berätta mer om din roll i bandet, Lea? Vad menas egentligen med ”cursecrafter”?

Lea Alazam: Jag är häxan. Syndaren. Besvärjelsen. Gumman i skogen. En kvinna utanför ledet. 

Foto: Joakim Ström

Låt oss prata lite om ert fullängdsalbum, som ska släppas efter sommaren. Är det en konceptuell skiva? 

Coyote: Det är ingen hemlighet att allt vi gör hänger samman. Albumet Blood and Fire är vår säsong 1, som föregåtts av en prolog i form av en EP. Allt kommer klarna med tiden, men alla tolkningar av vad vi gör är mottagarens betraktelse och den vill vi ska få vara fri och något vi uppmuntrar. Det är absolut en konceptuell skiva från A till Ö. Innan albumet kommer, framåt oktober, så blir det fler episoder. Vi har ingen brådska att forcera vår story.

Vad har The Brides of the Black Room för ambitioner och drömmar framöver?

Coyote: Vi vill i första hand ha en gemenskap som främjar samarbetet och den kreativa passionen. På sikt tror vi att det vi gör tillsammans kan skapa ett växande intresse för det vi påbörjat. Vi vill att de som gillar det vi gör ska känna sig delaktiga. En dröm i framtiden vore att kunna ha stora träffar, där bandet spelar live och alla som uppskattar det kan mötas i musik, samtal, god dryck och umgänge. Vi försöker göra saker lite annorlunda, ha så kul som möjligt och alla som vill haka på resan är varmt välkomna. Vi tror vi har en liten alternativ värld att erbjuda. Vi lägger ut nycklarna, så får vi se vilka dörrar som öppnas…

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Gothmetal-eliten tolkar Depeche Mode!

Låt oss titta närmare på ett gränsöverskridande och mycket intressant projekt!  Den brasilianske gothrockaren Libra …