Thursday , June 24 2021

Yelle – “Vi var redo att visa upp något mer intimt”

Mitt under pandemin släppte franska electroduon Yelle sitt fjärde album, L’Ère du Verseau. För Zero berättar sångerskan Julie Budet om nya singeln “Noir”, om drömmen att få spela live igen och om att vara tonåring i en 38-årings kropp.

YELLE

Det är soligt men lite kallt i Saint-Brieuc vid Bretagne-kusten i Frankrike. Genom fönstret faller solljuset in över Julie Budet, där hon sitter framför sin dator. Via en Zoom-länk säger hon med en suck att ”saker är lite konstiga och komplicerade”.
– Vi skjuter upp och ställer in shower. Det är tredje gången nu och det känns irriterande. Vi släppte ett album i september och såg fram emot att få åka på turné och få träffa människor. Visst är vi lyckligt lottade, jag bor på landet och i Frankrike får konstnärer ekonomiskt stöd, men vi vet inte om vi någonsin kommer att få turnera med den här skivan, så det är lite frustrerande, säger hon.

Skivan hon pratar om heter L’Ère du Verseau och släpptes i början av september förra året. Det är det fjärde albumet som hon och hennes musikaliske partner GrandMarnier (som egentligen heter Jean-François Perrier) ger ut under namnet Yelle.

Att den planerade turnén inte har kunnat genomföras betyder verkligen inte att Yelle har nöjt sig med att sitta och titta ut över havet under de åtta månader som gått sedan skivan utkom. Nyligen släpptes en video och en remix-EP till låten “Noir” från albumet.
– Vi gillar att få remixer gjorda åt oss. Det är intressant att höra hur människor kan stöpa om vår musik, vad de kan ändra och göra annorlunda och skapa en ny bild av låten. Det kändes naturligt att fråga Tepr och Mason, för de var del av produktionen på albumet och vi gillar ju vad de gör. Och det var en bra låt för dem att leka med. “Noir” är full av starka partier, som är lätta att göra något roligt med, menar Julie.

Det visuella uttryckssättet har alltid varit viktigt för Yelle.
– När jag var tonåring fascinerades jag av artisternas videor, av kläderna de bar och av atmosfären som bilderna förmedlade. Det visuella hjälper oss att förstå en låt och att försätta oss i en viss stämning. Jag tror att GrandMarnier känner likadant, så när vi började arbeta tillsammans insåg vi hur viktigt allt som byggdes runt musiken var. Det är ett sätt att uttrycka sig, som kan ge mycket förklaring till det du vill berätta. Det är ett tillfälle för oss att utveckla det vi gör, men också att få arbeta med människor vi gillar. Regissörer, stylister… ja, det är roligt att tillsammans få bygga vidare bilden runt musiken, poängterar Julie.

Det gick sex år mellan L’ère du Verseau och ert tidigare album Complètement Fou. Under den tiden släppte ni flera fristående singlar. Vad fick er att vilja gå tillbaka till albumformatet?
– Efter Complètement Fou ville vi testa att släppa saker när de var färdiga, att inte behöva färdigställa ett helt album, men att ändå ha länkar mellan låtarna. Det var ett nytt sätt för oss att arbeta på. Vi kände oss verkligen fria. Det var roligt att få göra något utanför de vanliga ramarna som ett album innebär. Det är en hel bild som ska skapas med en fullängdare. Du vet att när du går in i den processen kommer det att ta ett bra tag innan allt är klart. Och efteråt vet du att du kommer att turnera i månad efter månad med albumet…

Nu blev det en turné ändå. De tog med sig det fria förhållningssättet ut på klubbturnén Yelle Club Party, som bland annat gjorde en mellanlandning i Stockholm. De tog med sig energin från turnén in i skapandeprocessen och inledde ett samarbete med sin vän, producenten Billboard, i Kanada. Ljudfiler skickades fram och tillbaka över havet och till slut åkte duon till Montreal för att tillbringa en vecka i studion.

Väl tillbaka i Frankrike kände de ”ok, det är kanske dags att dra igång en ny kreativ process på allvar”.
– Så vi började jobba med idéer som vi hade liggande och även skriva nya låtar. Vid någon tidpunkt insåg vi att vad vi höll på att göra var att spela in en ny skiva. Det var helt enkelt rätt tillfälle.

När “Je t’aime encore”, första singeln från L’Ère du Verseau, släpptes förra våren möttes den av entusiasm, men samtidigt av förvåning. Även om det definitivt fortfarande lät som Yelle, inte minst tack vare Julie Budets röst, presenterade den en ny ton, som var lite mer melankolisk och återhållen.
– Jag tror att vi verkligen överraskade människor med “Je t’aime encore”, eftersom den skiljer sig från vad vi gjort förut. Känslan, betydelsen och rytmen, allt var nytt. Det gjorde att förväntningarna på albumet blev höga.

På albumet fortsatte utvecklingen. Den pastellfärgade, elektroniska popen hade fått aningen mörkare färgtoner, men detta utan att experimentlustan och de lekfulla inslagen hade tonats ned.
– Det är vårt fjärde album. Vi har vuxit upp, vi testar nya saker och vi utvecklas. Det melankoliska har funnits med sedan tidigare, men bara som små stänk. Det har inte varit något som vi har varit intresserade av att utforska. Kanske har vi varit för blyga för att visa upp något större djup? Kanske har vi helt enkelt inte varit redo? Men nu var det dags att utforska den här delen, att visa upp något mer intimt. Eftersom vi har blivit äldre har vi fått en annan bild av världen och den situation vi befinner oss i, berättar Julie.

“Jag har levt som om jag vore en tonåring. Även om jag är 38 år så har jag länge tänkt som en tonåring.”

Dyrköpta personliga erfarenheter har bidragit till ett nytt förhållningssätt till skapandet.
– Jag är generellt sett en positiv person, men jag har blivit mindre optimistisk under de senaste två-tre åren. Jag förlorade min far, det placerade mig i… hur ska jag uttrycka det? Jag har levt som om jag vore en tonåring. Även om jag är 38 år, så har jag länge tänkt som en tonåring. Jag har trott att jag alltid kommer att vara en ung flicka i en åldrande kvinnas kropp. Men erfarenheten att förlora någon nära placerar dig i en annan dimension. Jag är vuxen nu, jag har ansvar, jag har saker att ta i tu med. Jag upplever att det har öppnat sig något nytt i livet, som jag inte varit med om tidigare. Och jag tror att det känns likadant för GrandMarnier. Vi ville uttrycka något som vi aldrig uttryckt tidigare. Men det kom naturligt. Det var inte förrän efteråt som vi reflekterade över det. Det var först när vi närmade oss slutet av inspelningen som vi insåg att det var lite mer melankoliskt och mörkare än vanligt.

Publiken har varit med på noterna. Mottagandet av albumet har varit starkt och återigen har Yelle fått inse hur starkt bandet mellan duon och dess lyssnare är.
– Det är grymt att få se deras reaktion, för vi har vuxit upp tillsammans. Vi håller på att bli gamla tillsammans nu. Det är verkligen roligt att förstå kopplingen mellan oss och publiken, säger Julie och berättar att de som hörde bandet för första gången som tioåringar och nu är i tjugoårsåldern fortfarande finns med, de återvänder till de gamla låtarna och lyssnar på ett nytt sätt.

I sommar har det gått femton år sedan Yelle släppte sin första singel, “Je veux te voir”. Även om bandet ljud- och produktionsmässigt har utvecklats, så känns det som att det som kännetecknar Yelle, det lekfulla och nästan naiva, men samtidigt effektfulla, fanns på plats redan från början. Julie berättar om starten av Yelle:
– Vi ville göra kraftfull musik som det går att dansa till, men även leka med ord och fokusera på texterna. Vi gillade verkligen soundet från 1980-talet och gillar fortfarande ljudens egenart från den tiden, att man direkt kan känna igen en synt från 1980- eller 1990-talet. Jag tror att melodierna och min röst är karakteristiska för Yelle. Även om rösten är lite annorlunda nu, eftersom jag blivit äldre och sjunger lägre, så tror jag att den gör att människor känner igen oss. Och vi har fortfarande samma energi, även om vi experimenterar och det sker en ständig utveckling.

YELLE

Finns det några särskilda regler som ni förhåller er till när ni skapar musik?
– Nej, det beror snarare på vilken stämning vi är ute efter. Ibland bygger vi en låt runt en textrad, ibland runt ett ackord på pianot eller en gitarr. Men oftast är det ett beat från GrandMarniers dator. Men vi har inget recept. Vi har inte bara ett sätt att jobba på. Ibland kan ett samarbete med en annan musiker, som skickar över något, färga musiken eller att vi experimenterar fram något i studion tillsammans.

Det här med att ni har en stor publik som inte har en aning om vad ni sjunger om, stör det dig eller ger det dig artistisk frihet?
– Jag tycker att det är fantastiskt. Att många inte har en aning om vad låtarna handlar om är inte speciellt viktigt. Det finns olika nivåer av förståelse. Känslor och glädje kan komma genom musiken, inte bara genom orden. Om jag kan beröra människor på olika nivåer gör det mig jätteglad. Även om de inte förstår, så känner de stämningen och energin, det är det viktigaste. De märker att det är ärligt och på riktigt!

Datorn hänger sig för ett ögonblick och samtalet störs. Julie börjar om:
– Om människor bara lyssnar till musiken och gillar känslan är det okej, om de vill förstå lite mer och försöker hitta en översättning funkar det också för mig. När jag var tonåring var jag verkligen inne på Madonna och Blur. Jag förstod inte vad låtarna handlade om, men det gjorde inget, eftersom jag kunde föreställa mig vad de sjöng om. Och musikvideorna gjorde att jag kunde förstå ytterligare.

Julie Budet betraktar det som en fantastisk möjlighet att sjunga på franska och ändå kunna uppträda utanför hemlandet.
– När vi startade kändes det självklart att skriva texter på franska, även om jag trodde att det skulle få oss att bli fast i Frankrike. Vi gjorde våra första konserter på hemmaplan, men spelade därefter även i Sverige, Australien och USA. Det var så allt började. Det har varit en underbar resa!

Den svenska publiken tog omedelbart Yelle till sitt hjärta. Kärleken är ömsesidig.
– Ni ligger steget före när det gäller musik och har en känsla för vad som kommer att bli coolt. Jag antar att det handlar om att ha ett öppet sinne och att vara medveten om vad som är på gång. Ni är nyfikna och förmodligen finns det en bra klubb- och DJ-tradition hos er. Det är alltid trevligt att komma till Sverige. Jag är mer attraherad av länder norröver än i södern och gillar sinnesstämningen i Skandinavien. Vi får så bra feedback från publiken. Ni gillar att ha roligt!

Ökad vaccinering och minskade restriktioner gör att Julie, precis som många andra, känner hopp inför framtiden. Hon tror att saker är på väg åt rätt håll.
– Vi bokar spelningar och håller tummarna för att de kan bli av. Vi planerar även fler videor. Vi kommer förmodligen att göra ytterligare två. De kanske inte blir så påkostade, men det viktiga är att vi fortsätter skapa och tänker positivt.

Streamade livespelningar via digitala kanaler har inte lockat bandet. Däremot gjordes en frågestund via YouTube i samband med att videon till “Noir” släpptes, vilket gav mersmak.
– Det var trevligt att få reaktioner och kunna interagera, så vi kommer förmodligen göra mer i samma stil. Men ska vi göra något, så ska det vara något där vi kan bygga in interaktion med publiken, poängterar Julie.

Ny musik är på väg. Kanske.
– Vi är på väg in i studion tillsammans med en god vän. Vi känner ingen press, men har lösa planer på att kunna få ut något nytt till hösten. Men jag vill egentligen inte säga något, för då kanske det inte kommer att hända…

Om Fredrik Emdén

Glad visbybo som gillar all musik som är bra. Har skrivit om pop sedan tidigt 1990-tal och för Zero sedan 2015.

Kolla även

Roya – cover på den klassiska punklåten ”Sonic Reducer”

Stockholmsbaserade Roya, ursprungligen från Olympia i nordvästra USA, har de senaste åren fått mycket positiv …