Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Hon har varit ett uppskattat inslag på den svenska, elektroniska scenen sedan mitten av nittiotalet. Hennes vackra stämma har förgyllt många andras produktioner, men ett eget soloalbum har lyst med sin frånvaro. Fram till nu. Zero Magazine har pratat med Karin My om efterlängtade Silence Amygdala.
Hej, Karin, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss kasta oss rakt ut i hetluften. Vad de flesta gärna vill veta, är varför ditt debutalbum som soloartist kommer först nu, 2021, när du varit med på den elektroniska musikscenen ända sedan 1995?
– Nu, med facit i hand, ställer jag mig samma fråga. Det dröjde kanske onödigt länge. Men jag behövde nog samla tid, erfarenhet och mod för att våga släppa skivan. Jag kände mig inte säker på om det jag skrivit åt mig själv var tillräckligt bra för att publiceras. Men när D. Kaufeldt kom in i bilden lät jag honom ta del av allt, och hans ord gav mig självförtroende: ”Karin, detta är bättre än det du skriver åt andra, du borde satsa på en soloskiva. Jag hjälper dig att producera och få ut den, om du vill”. På sikt blev det både singlar, videor och en fullängdsskiva av samarbetet. Så fantastiskt fint på alla sätt!
Silence Amygdala är en intressant albumtitel. Hur ska den tolkas och har skivan något övergripande tema?
– Titeln kan tolkas på flera olika sätt. Antingen kan det vara en uppmaning till en viss del av hjärnan att vara tyst, eller så är den ett rent subjekt, en “tyst amygdala”, vilket skulle vara en dröm att ha. Att leva i motsatsen dygnet runt kan vara oerhört energikrävande och utmattande. Skivans tema hänger ihop med titeln och berättelserna i de olika låtarna utspelar sig vid tillfällen som antingen ligger långt tillbaka i tillståndets skapande, mitt i det eller efteråt i resultatet som blev. Jag har tänkt på albumet som en dagbok man inte velat öppna, men när man till sist gjort det måste man stå emot impulsen att stänga den igen innan man läst färdigt. Titelspåret är ett direktöversatt avskedsbrev. Den där typen man hittar i ett gulnat kuvert och som råkar trilla ut ur det förflutna när man bläddrar…
Du släppte ”Winter Tree” som singel och aptitretare inför fullängdaren. Varför blev det just den?
– Jag ville ge lite ljus i vintermörkret, på det sätt jag kan. Vi var, och är tyvärr fortfarande, mitt i en pandemi med alla restriktioner det medför. Vintern kändes mörkare än någonsin och själen nästan grät efter solen och lite hopp om en ljusare framtid. ”Winter Tree” är visserligen vemodig, men samtidigt faktiskt ganska ljus och lekfull, om man ser till sång och generell ljudbild. Under denna period fick jag många förfrågningar om när skivan skulle komma. På årets mörkaste dag, mitt i djupaste midvintern, släpptes ”Winter Tree” som en överraskning, helt utan förvarning. Det blev en väldigt uppskattad julklapp!
Har du några andra personliga favoritlåtar på Silence Amygdala?
– Alla är speciella på sitt sätt och betyder mycket för mig, men om jag begränsar mig till två låtar blir det “Coming Up For Air” och ”Homeward”. Den förstnämnda är en låt till mig, om mig, skriven av D. Kaufeldt. Bara det är ju så vackert att det gör ont i hjärtat! Han berättade det inte först, utan jag fick i princip räkna ut det själv innan det sades rakt ut. Jag har alltid tyckt att den är fantastiskt fin, ända sedan vi började jobba med den, och när han berättade om bakgrunden fick den så att säga en dimension till. Den andra är ”Homeward”, som är skriven av Ronan Harris. Det är en låt som lyckas fånga känslan av alltings förgänglighet och hur liten och ensam en människa kan vara mitt i allt detta. Den har varit med mig länge och har en speciell plats i mitt hjärta. Jag gjorde en akustisk version av den för länge sedan och spelade på Göteborgs gator, under en tid när allting handlade om att överleva. Den är med på skivan både som en vemodigt leende tillbakablick och som ett tack och en hyllning till en fantastisk musiker och låtskrivare.
Du har fått hjälp av några namnkunniga kollegor. Hur mycket har Dan Söderqvist, Erik Johnsson, D. Kaufeldt, J. Strauss, Carl Lundgren och Christer Hermodsson tillfört till albumet?
– Utan dessa gentlemän hade skivan inte blivit vad den blivit och varit vad den nu är. Att få väva in text, musik eller sång från så duktiga musiker i sitt eget verk är en ynnest och jag är djupt tacksam för deras medverkan!
Även rent grafiskt är Silence Amygdala en tilltalande skiva. Kan du berätta lite om dina målningar och vad den sidan av skapandet betyder för dig?
– Tack! Vi jobbade mycket med detta, precis som med musiken. Tomas Z Westberg fick sedan ta hand om det rent grafiska designsteget till färdigt albumomslag, och det gjorde han verkligen med den äran. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en strukturerad målare, att jag har ordning och reda på mina saker och skapar ”perfekt” konst på angivna tider. I verkligheten händer det bara, gärna när det är som mest kaos. Då sitter jag mitt i allihop med noll uppstyrning och målar på vad som helst. Jag glömmer tiden och det som finns runtom mig, på samma sätt som när jag sitter i studion och jobbar. Bakgrundsbilderna i albumet är just sådana bilder, som uppstod i ögonblick av kreativt vansinne. Singelomslaget till ”Winter Tree” är dock traditionellt målat, efter en nattlig dröm jag hade. Detta motiv var även det jag målade på en sex gånger tre meter stor duk i videon till samma låt. Redan som ung kunde jag inte välja inriktning mellan musik och bild, så det blev båda och är så än idag.
Fredrik Strage hajpade dig på tv. Hur mycket har det betytt för dig?
– Det har betytt en massa, både privat och musikaliskt. De två efterföljande dygnen på det TV4-inslaget var riktigt galna. Jag hann knappt sova, eftersom jag försökte hinna svara ikapp på alla fina samtal, meddelanden och delningar. Till och med människor jag inte träffat sedan tonårstiden hörde av sig och gratulerade! Förutom detta var det såklart fantastiskt i sig att låten uppmärksammades av Fredrik Strage. Det finns så mycket bra musik därute, men den dagen lyfte han fram just ”Winter Tree” och det värmer verkligen!
Du har en imponerande stämma. Vilka förebilder har du bland andra sångerskor och hur tränar du din röst för att hålla den i form?
– Tack så mycket! Det finns flera sångerskor från olika musikaliska genrer och sammanhang som inspirerar mig och deras gemensamma nämnare är att de har tryck i rösten, kan ta i mer eller mindre och alltid hålla ren ton, samtidigt som deras egen röstkaraktär skiner igenom. Sharon den Adel är ett sådant exempel, Loreena McKennitt ett annat. För mig handlar det både om att våga ha tillit till sin egen röst och att ha övat upp en bra grundteknik. Jag gör röstövningar från mitt lägsta till högsta register ungefär varannan dag och har några favoriter jag ofta återkommer till. För den nyfikne låter de ungefär ”muuu, prrr, badabappadooo, hey och yeah” genom hela skalan på olika sätt. Ska jag iväg någonstans är bilen ett utmärkt rum “där ingen kan höra dig skrika”, så där brukar jag passa på att göra de gapigaste grejerna.
Under en period var du gatumusikant. Vad lärde du dig under de åren, som du kunnat ta med dig till resten av din musikkarriär? Vilka låtar funkade förresten bäst och hur mycket brukade du dra in en genomsnittlig dag?
– Jag lärde mig mycket, men lustigt nog var den viktigaste erfarenheten jag fick med mig något som jag inte ens tänkte på då. Nämligen vikten av att traggla låtar om och om igen tills de sitter inpräntade i ryggmärgen och går att framföra under nästan vilka omständigheter som helst. I regel blev det många timmars spelande varje dag och både rösten och muskelminnet i gitarrfingrarna utvecklades mycket av detta. De flesta låtarna i den tidens repertoar kom från band som Apoptygma Berzerk, VNV Nation, DeVision, Depeche Mode och Elegant Machinery. Deras låtar blev jättefina på gitarr! Speciellt låtar som “Unicorn”, “Judas” och ”Beloved” fick människor att stanna till och börja prata, eftersom de tyckte om vad de hörde, men kunde inte riktigt placera det. Ibland körde jag även önskelåtar som “The Rose” och “Always On My Mind” och då hände det att folk sjöng med. Bra dagar fick jag in tillräckligt för att kunna äta mig mätt och fylla på min mobil. Men att vara gatumusikant innebar också sämre dagar, då jag knappt tjänade något alls. Det visste man aldrig i förväg. Jag träffade dock många trevliga och stöttande människor under denna period. Gentemot dem kommer jag alltid känna stor tacksamhet!
Har du ”blivit varm i kläderna” nu och redan börjat fundera på fler skivsläpp? Eller har du kanske helt andra projekt på gång?
– Ja, det blir absolut fler skivsläpp! Jag är redan igång och skriver på en uppföljare, samtidigt som jag planerar en ny musikvideo i samarbete med Millfield, som hjälpt mig tidigare. Många har gett mig det välmenta rådet ”ta det lugnt ett tag nu när skivan är släppt”, men jag är alldeles för spattig. Apropå andra projekt har det trillat in en hel del förfrågningar, små som stora. De två största av dem är för mig som ett vilt exploderande fyrverkeri mot en natthimmel och jag vill bara skrika rakt ut, men jag får verkligen inte säga någonting än! Jag skulle behöva en biktstol just nu, för detta glädjetryck är inte helt lätt att hålla inombords. Men jag är väldigt lycklig att både min röst och mina nordiskt folkliga rötter lyckats väcka intresse i större sammanhang.
Vad har du för musikaliska drömmar framöver?
– Detta svar skulle kunna bli ett varv runt jorden långt med tanke på allt jag vill och har idéer om, men jag försöker hålla tillbaka lite och plockar bara några russin ur Karins drömkaka: släppa en uppföljare till Silence Amygdala, spela live igen och gärna göra en konsert i en kyrka med Silence Amygdala-låtarna framförda på orgel, flygel samt stråksektion. Ovanpå det hoppas jag att mina tilltänkta samarbeten och andra projekt snart kan dra igång, för jag är mer än redo! Avslutningsvis vill jag väldigt gärna fortsätta jobba med att publicera ljudverk åt kommuners olika sevärdheter och fornminnesplatser runt om i Sverige. Det var en högst oväntad väg jag slog in på, men fantastisk och kreativ på ett helt annorlunda sätt gentemot hur det är att arbeta rent musikaliskt.
Vi bad, avslutningsvis, Karin My ge oss några tips inför våren:
Vilken skiva, förutom din, borde folk kolla upp?
– Den frågan får olika svar olika dagar. Idag blir svaret Noire med VNV Nation. Hade jag fått frågan för någon vecka sedan, hade svaret blivit Double-Crosser med Seabound. Båda är fina och tänkvärda, vad gäller både text, arrangemang och musik.
Vilken bok rekommenderar du folk att läsa i vårsolen?
– Är man sugen på att läsa om ett tungt öde för en ung flicka i gamla tiders Norge, skriven på varsam prosa, rekommenderar jag Herbjørg Wassmos trilogi Huset med den blinda glasverandan. Vill man hellre drömma sig bort i det vackra från förr, som jag gör just nu, rekommenderas volymen av Roddy Llewellyn’s “Elegance & Eccentricity” som handlar om historiska engelska trädgårdar med tillhörande slott från olika epoker. Sida efter sida med ögongodis i form av inspirerande skapelser i det “gröna rummet”.
Vilken film borde alla se?
– Det är så svårt att bara välja en! Men för glädjen och äktheten, humorn, den egentligen “omaka” vänskapen och för att den är baserad på en sann historia, säger jag den franska filmen En oväntad vänskap av Eric Toleando och Olivier Nakache. Det är befriande skönt att få njuta av, och ibland även skratta högt åt, en riktigt fin berättelse som varken är tillrättalagd, korrekt eller fin i kanten. Det är en film man blir både rörd och glad av!
Vilket svenskt resmål borde alla besöka?
– Jag tycker alla borde åka till fornminnesplatsen Töllsjö grottor utanför Borås. Förutom att naturen är oerhört vacker, med stup och raserade klippformationer, så är det även platsen för uppförandet av mitt senaste ljudverk, “Procidens Scopuli”. Detta illustrerar på ett dramatiskt sätt, med sång och egna foley-inspelade ljudeffekter, hur det kanske lät en gång i tiden när klipporna föll av berget i stora sjok, rullade nerför och intog sina nya positioner. Det har blivit lite förseningar, beroende på pandemin, men så snart verket är uppe kommer det mer information. Detta utflyktsmål ligger, passande nog i dessa tider, utomhus och det finns även en liten plats med bord och bänkar i nära anslutning, om man vill ta en fika samtidigt.
