Roger Johnson & The Rialto Valley Regulators – Mod Americana

Roger Johnson mår påminna om Zeb från 70-talets TV-serie Familjen Macahan och det vore enkelt att gissa att han skulle låta ruffig och grov med mörk, hes whiskeyröst, men man ska aldrig döma hunden efter håret. Mod Americana är en lysande poplatta och Johnson sjunger med en ung mans röst, melodiöst, egensinnigt och alldeles utmärkt.

Okay, den här plattan är något för lång för sitt eget bästa, det kan lika gärna konstateras direkt. Den innehåller nämligen hela 16 låtar och en speltid på 72 minuter vilket är vansinne. Samtidigt är de flesta låtarna lysande popmusik, både vackra och drömska, med fina sångtexter och melodier, samt en skön atmosfär. Roger Johnsons sångröst påminner mig om hur svenska Harpo lät under sin storhetstid på 70-talet. Varenda låt blir till en liten färggrann film där Kalifornien, Los Angeles och andra amerikanska samhällen i solen kommer till liv när man blundar och lyssnar. Roger Johnson & The Rialto Valley Regulators bjuder på en oerhört behaglig och skön resa genom landskapet och jag älskar de små historier som berättas. Tjockt texthäfte i färg och med bilder ingår. Vissa spår ligger nära countrymusiken, men det sker rätt subtilt, så jag tror inte att det skulle störa något renodlat popsnöre. Mod Americana är uppföljaren till hyllade Stag Cotillion: Volume 1 & 2 där ungefär samma utmärkta band kompar Johnson som här. Jag har inte hört förra cd:n, men efter att blivit kär i sånger som ”This Summer Feeling”, ”Waiting For the Rain”, latinsvängiga ”Jackpot Party Surprise”, ”On the Road (Tammy´s Song)”, oerhört sorgset vackra ”Lucky” och titelspåret ”Mod Americana” kan jag ge mig jäveln på att den också måste vara en höjdarplatta. Johnsons berättelser tar upp ämnen som kärlek, glädje, sorg, mänskliga öden, vänskap, svek och annat allmänmänskligt, så här finns garanterat en sång för alla. Förmodligen många fler än så för de flesta.