Monday , September 20 2021

Un Rodo Cora – Titles And Frames

Betyg - 8

8

Un Rodo Coras nya och bästa cd hittills, med tidlös och utmärkt pop.


User Rating:

Be the first one !



Un Rodo Cora - Titles And Frames
Skivbolag: Belpid Records/CD Baby

Vid det här laget har jag hört tre cd:n och en ep med Un Rodo Cora. Samtliga har varit bra, men surprise, surprise, Titles And Frames är deras absolut bästa av de jag har lyssnat in mig på hittills. Den är varierad, har gott om utmärkta poplåtar och bortser man från det fula omslaget är plattan inget annat än ren njutning.

Un Rodo Cora är egentligen Bo Christo Schagers baby. Det är omkring honom som diverse musiker samlas och skapar popkonst. En del av dessa är närmast fasta medlemmar, andra hoppar in emellanåt, man byter instrument och gästas ibland av helt nytt folk. Tanken är att istället för att skriva låtar för ett band så formas ett band efter vad låtarna kräver. Jag tycker att det verkar rörigt, men med tanke på resultatet fungerar det uppenbarligen. Titles And Frames tar upp livets stora frågor så som vänskap, kärlek, förluster och även döden. Musikaliskt låter det som tidlös popmusik och bör egentligen inte hindra någon från att åtminstone ge albumet en ärlig chans. Un Rodo Cora är ett Stockholmsbaserat band och det är Schager som skrivit materialet. Jag skulle kunna gå igenom skivan låt för låt och överösa dem med superlativ, men lite ska ni väl upptäcka själva också. Således nöjer jag mig med att nämna några få som för tillfället (och som kanske för alltid kommer vara det?) är mina största favoriter: inledande ”Flowers And Gardens” som så läckert, enkelt och ljuvligt bjuder in lyssnaren till denna lilla popresa av färggranna, väldoftande och vänligt sinnade melodier. ”Length Of The Ride” som tar vid direkt och vars lite tuffare gitarrer och sångmelodi får mig att tänka på självaste Robert Zimmerman. Coolt och något överraskande gitarrlir på den låten, inte minst i slutet. Sedan har vi ”Grand Piano” som får mig att associera till det tidiga 70-talets Elton John, Slade och varför inte också Wings eller Beatles? Slutligen måste jag nämna ”The End”, skivans tyngsta, mest psykedeliskt olycksbådande låt på hela skivan, samt funkiga ”Ain´t gonna happen” med Patrik Lindqvists läckra keyboards och ännu en utmärkt refräng.

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Obsession of Time – aktuella med EP och konsertvideo

Sydsvenska Obsession of Time – alias Fredrik Frostengren, Andreas Ohlsson och Jane Jarl – har …