Ismael – Doggerland

Att låta som en annan och dessutom mycket personlig artist kan vara av både godo och ondo. Ismaels sångare David Berjlund kommer nog hinna tröttna på att jämföras med Thåström, men liknelsen är ofrånkomlig. Ismael är dock mer än så. När ni lyssnar på Doggerland kommer ni fatta vad jag menar. 

Ismael albumdebuterar med Doggerland och trion består förutom sångaren och gitarristen David Berjlund också av Bengt Westin på trummor och Ronny Grubb på bas, precis som de gjorde på mini-cd:n ”Som om jag vaknar nu” som kom 2016. Tillsammans tillagar gänget fortfarande en 80-talsdoftande musikalisk häxbrygd som står över tidens tand och platsar lika bra nu som den hade gjort då om den fanns på den tiden. Texterna är på svenska, de är välskrivna, innerliga och besynnerligt poetiska utan att bli tillgjorda eller alltför självklara. Som lyssnare kan man lätt skapa sina egna associationer och inre film av Berjlunds strofer och jag gillar verkligen den sortens lyrik. Här finns en känsla av ödslighet, men också romantisk tragik, magi, realism och skönhet. Lite som att uppleva dansande älvor på en dimmig äng omgiven av mörk, ogenomtränglig skog i sommargryningen. Fans av Thåström och hans gamla band Imperiet är tveklöst hemma från start, men Doggerland låter samtidigt moderna och kommer med all säkerhet att dra även en yngre publik. Det finns således ingen anledning att stämpla ”retro” i pannan på Ismael, trots deras faiblesse för 80-talet. Det vore alldeles för enkelt. Här finns även en stark naturlyrisk ådra som särskiljer Ismael från Thåströms mer storstadssmutsiga sånger och den detaljen ger bandets musik en särprägel och egen personlighet. Det vore således alltför billigt och simpelt att nedmontera den här trion till någon slags kopia. Ismael är mycket mer än så. En utmärkt platta, bortsett från att den är något för lång för sitt eget bästa.