Martin Gore – Mandrill

Det här är nog det bästa Martin Gore någonsin gjort, oavsett under vilket namn. Som ljudsnickare är jag helt mållös av beundran. ALLA ljud är perfekt designade. Som beatmakare likaså, det här är sjukt svängigt på ett mästerligt avskalat och närmast symboliskt vis. Inte ett slag för mycket och hela nervsystemet dansar medan det fyller i rytmen som bara antyds utan att höras.

Otroligt, faktiskt. Min redan skyhöga respekt för Martin Gore, även om DM i sig inte på länge har känts relevant nog för mig att lyssna mer än lite pliktskyldigt på, har tagit ett kliv ut i stratosfären. Om resten av EP:n är lika bra kommer jag att köpa min första skiva med musik skriven av honom sedan 1984.

Betyg 2, 3 och 11 av 10. Samtidigt.

För att betygsätta Mandrill måste man mäta på olika skalor.

Om man tänker hitfaktor så är det lågt: kanske 2/10. Det är i min värld helt ointressant. Martin Gore har gjort fler superhits än de flesta och har inget att bevisa på den fronten.

Om man skulle försöka betygsätta innovativitet då? Mnjae. Detta är inget nytt. Faktiskt ganska gammaldags. Där blir det kanske 3/10.

Men som musikalisk och teknisk bedrift, i kombination med mod att skita i vad som möjligen förväntas av en nyinvald medlem i rock’n’roll hall of fame, då kan det bara bli 11/10. Så 10+ helt subjektivt ur mitt perspektiv.