Thursday , November 26 2020

Anna Öberg – Varelser Inuti

Betyg - 8

8

Mer dada än body på legendariska Xenophone International.

User Rating: Be the first one !
Skivbolag: Xenophone International

Anna Öberg är tillbaka med sin tredje skiva. Den första, Härsknar, kom som ett yrväder med ett höganäskrus om halsen från absolut ingenstans och knockade mig fullständigt. Den andra, Vafan har jag gjort, gjorde precis samma sak en gång till. Det är milt uttryckt på det viset att mina förväntningar är skyhöga på Varelser Inuti.

Ibland verkar universum ha en särskild plan och i fallet med Anna Öbergs skivor så återkommer för tredje gången exakt samma förutsättningar för de första genomlyssningarna. Till synes av en ren slump får jag skivan i min hand samma dag som jag hoppar in i bilen för att besöka min bror i Västergötland. Ännu en gång försvinner E6:an genom Skåne och Halland i min backspegel med Annas nya musik som resesällskap. Det kan tyckas vara ovidkommande information men jag känner mig nästan som salig Christer Glenning när jag får motorvägstesta Varelser Inuti och det frestar att ta en omväg till den där hala grusvägen i skogen. Det är oklart vad exakt universums plan ska mynna ut i, men det är kanske inte meningen att man ska förstå allt.

Inledande “Idiot” och “Tystnaden” är som gjorda för motorväg; högt tempo och staccatosång äter mil och fungerar som en farthållare av det där slaget som gör att hastigheten ökar konstant. Tredje spårets tempo är betydligt lägre och inleds med ett försiktigt arpeggio som ackompanjeras av samplade basar och hårda maskinrytmer som hämtade från Stålverk 80 och referenserna till Depeche Mode står som spön i backen. Det låter både Emulator och Hansa, basgången nickar med ett skälmskt leende mot “Everything Counts” och Anna låter nästan som en skånsk Martina Gore vilket kanske kan verka märkligt, men det fungerar och resultatet är lysande!

Det är dock när fjärde spåret, “En kropp”, tar vid som det händer. Det är här agnarna skiljs från vetet, där Anna visar att hon står i en klass helt för sig själv. Det startar med skev loop, ljudet av en hammare mot ett städ och en röst som försiktigt viskar fram ”En kropp av betong, i fosterställning” och sedan smattrar det igång i en surrealistisk galopp som skulle göra sig alldeles utmärkt i den psykedeliska transportscenen i År 2001 – Ett rymdäventyr. “En kropp” är ett mästerverk i sig själv och jag ger upp, händerna över huvudet, ödmjukheten virad som en trasa runt min bleka lekamen. Det här är inte bara ännu en skiva. Det här är Anna Öberg 2020.

Ännu en gång har Anna teamat upp med Charlie Storm och deras produktioner brukar vara stenhårt komprimerade. Musiken på de tidigare skivorna har varit så tätt sammanpackad att väteatomerna kollapsar i heliumatomer, men på Varelser Inuti får jag först intrycket att målet varit ett annat än att fusionera synthatomer. Det är kanske att överdriva att säga att ljudbilden är…luftig, men det känns nästan som att det möjligen finns lite syre att andas mellan taktslagen. Det är en fantastisk illusion som uppstår i hörlurar, men när jag spelar skivan i min CD-spelare i min matsal förstår jag att jag är lurad. Mitt hus är stort och ålderdomligt och har halvmetertjocka stenväggar och när musiken studsar mellan dem upplever jag tätheten som fast materia. Jag vet inte hur ni skulle uppleva det mellan era väggar av madrasser eller gips, men i mitt hus förflyttas jag genast till Östberlin i juni 1977. Någon sade för länge sedan att skillnaden mellan Öst- och Västberlin inte var mer påtaglig än att man hade fulare kläder och saknade neon i den förstnämnda. Kanske är det analogin funktionell även här? Jag tror i alla fall att jag förstår ungefär vad jag menar. Det anas en nästan fetischistisk dragning till gamla elektroniska musikinstrument och den subkultur som tog sitt namn efter dessa, trots att Anna egentligen haft ganska lite med den att göra. Istället har hon berättat om hennes bakgrund i punken och DIY-rörelsen i podden Blå Måndag. Det är därför något av ett mysterium vad denna dragning kommer sig av. Har Anna ”rätt” kläder i Östberlin men saknar neonljuset att dansa i? Eller står hon kanske på en neonupplyst gågata i Västberlin och önskar att hennes kläder var bruna och doftade malkulor?

Trots textrader som skvallrar om betongkroppar så är det dock mer dada än body och det känns väldigt befriande. Det är lite som att utvecklingen tog en helt annan väg efter Fad Gadget utan att passera EBM. Inga omotiverade machogrowl eller någon standardiserad tuffingsymbolik så långt ögat kan nå. Är det tufft så kommer tuffheten inifrån och behöver inte luta sig mot något annat för att visa sin kraft. Det slår mig också att i förhållande till sådant jag vanligen låter mig förledas in i mörkret av så är det en total avsaknad av dekadens av det där härliga självförbrännande slaget. Det finns inga sammetsgardiner, ingen opiumrök, bastuklubbar eller något moraliskt förfall. Mörker finns det dock. Ofta i ett strikt singulärt perspektiv. Vid första anblick kan det verka roligt att berättarjaget i inledningsspåret “Idiot” ser sin egen spegelbild i skyltfönstret och sparkar vildsint spottande och fräsande efter den samma, lite som jag när jag ska raka mig på morgnarna och upptäcker att min fru hängt en bild på en gammal gubbe i spegeln. Men efter ytterligare en runda i tankarna är det nästan omöjligt att inte tänka på boken The Three Faces of Eve av Christine Sizemore och vips är humorn väldigt svart, om den ens är avsiktlig. Om det ens är humor.

Vlad..förlåt, Anna Öberg

Ända sedan jag var ett liten har musiken jag fastnat för innehållit element som vi senare har förknippat med den där gotiken som tydligt skulle komma att formuleras i början av 80-talet. Musiken på Varelser inuti verkar inte ha några band till den sortens referenser. Det är istället sprakande kollage av färger, nya upptäckter, musikalisk arkeologi och anarki jag associerar till. Elektronisk musik som lockar och luras med synthpop men som egentligen har mer gemensamt med folkmusik, socialistiska kampsånger och The Stranglers än med John Foxx och stilsäker nyromantik. Jag tänker mig en fullständigt vansinnig Klaus Kinski som barfota struttar omkring i Arshile Gorkys målarrock och svär och sparkar sand på Werner Herzog på en strand vid Amazonfloden medan Dario Argento desperat försöker få dem att agera enligt manus; komplett med ett alldeles för högt soundtrack av Goblin. Det är naturligtvis också en sorts dekadens, men med helt andra ideal. Så låter Varelser Inuti för mig. Och då får man helt enkelt acceptera att Amazonfloden rinner genom DDR.

Jag är egentligen helt ointresserad av att betygsätta Annas nya skiva. Jag tycker inte att den behöver något betyg. Betyg är banalt. Skivan är lika spretig som livet i sig själv och vissa saker är helt självklara medan andra saker förblir obegripliga och jag älskar att det faktiskt till och med finns en låt på skivan som jag inte ens orkar lyssna på. Jag sätter därför ett betyg mot min vilja och böjer mig för kutymen som en viljelös lakej utan ryggrad eller kurage.

Jag känner mig dock tvungen att förklara hur jag resonerar. Annas första skiva kom som en vårflod från ingenstans och skar en djup klyfta i marken. Andra skivan bildade en flodvåg och drog med sig slam, grejs och bråte som svämmade över bredder och vidder. När tredje skivan nu kommer så har de båda första redan gröpt ur så mycket mark att det nästan är lögn att kunna nå upp till samma vattenmärken de tidigare lämnat efter sig. Det betyder inte att Varelser Inuti är sämre än de tidigare, det betyder bara att den har enormt mycket att leva upp till. Annas uttryck och artisteri är helt unikt i Sverige och hon kan därför inte jämföras med någon annan än sig själv. På samma sätt som Stina Nordenstam, Anna von Hauswolff och Kite är helt unika och skapar sina egna nischer gör Anna Öberg det samma. När jag recenserade Härsknar drog jag någon metafor om Björn Borg…så varför inte återvända till den? 1976 vann Björn Borg Wimbledon och uppnådde sina drömmars mål. Plötsligt stod han på toppen av sin karriär och vad fanns då kvar att vinna? Björn Borg vann därefter Wimbledon ytterligare fyra år på rad och så småningom var den ena segern den andra lik och segern i sig hade inte längre samma betydelse. Anna spelar naturligtvis inte tennis, det är mer som att hon är ensam utövare i sin alldeles egna gren. Och hon vinner varje gång. Vinsten i sig är lika stor, bravuren den samma, men värdet och förväntningarna förflyttas i takt med utvecklingen. Det låter kanske som jag ber om ursäkt för att jag satt ett lägre betyg än tidigare, men det gör jag inte. Jag tackar för ännu en otrolig upplevelse, men belönar den sämre än förr av just de där trötta anledningarna jag givit. Anna Öberg är en unik artist, men hennes nya skiva är inte längre lika unik mot bakgrund av de båda tidigare. Det är en sällsynt bedrift att leverera tre skivor på raken av en sådan enorm kaliber, så kanske borde jag be om förlåtelse i alla fall. Det är både otacksamt och ensamt på toppen.

Så hur gick det nu med Glennings skogsvägstest? Tja, det var inte så himla halt i skogarna runt Kinna så det blev helt enkelt inte några större mängder sladdspår i gruset. Istället delegerades den uppgiften till vår man i Mora; det hemliga sällskapet Svenska Spökens ständige sektretare [sic!] Niclas Sjöström. Han sladdade sig runt hela Siljan med Varelser Inuti i högtalarna och sammanfattar att ”..hela albumet är en storm av starka känslor. Anna och Charlie har skapat ett sant mästerverk som sitter som en öronlappsmössa.” Niclas mejlar Nobelstiftelsen och delar ut en rattmuff, fyra vinterdäck, två tumvantar och en fönsterskrapa, vilket innebär maximalt betyg.

 

 

Om Richard Hansson

Som en fisk i en rymddräkt

Kolla även

Publik

Får vi höra NHL spelarnas favoritlåtar kommande säsong?

NHL säsongen 2020 var speciell på många sätt. Likt de flesta andra ligor i världen …