Tuesday , September 29 2020

Portion Control – skapar nya ljudvärldar med Head Buried

Häromveckan släppte Portion Control sitt nya album, Head Buried. Vi ville naturligtvis veta mer och bokade därför in ett samtal med John Whybrew, där inte bara den nya fullängdaren, utan hela de brittiska industrilegendernas karriär diskuterades.

Hej, John, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om Portion Controls nya album, Head Buried. Kan du berätta lite om hur skivan vuxit fram?
Head Buried var egentligen inte ett planerat släpp. Vi hade inga direkta tankar på en ny skiva nu. Men efter vårt förra album, Pure Form, fortsatte vi att skriva låtar för att bygga ut vårt liveset. Musiken som växte fram rörde sig i ett mörkt ljudlandskap och tilltalade oss. Till sist satt vi med så mycket starkt material att vi bestämde oss för att ge ut en ny fullängdare, trots allt. Rent praktiskt jobbade Dean och jag genom att skicka filer till varandra. Vi trivs med att skapa på varsitt håll, men är samtidigt helt i fas och känner instinktivt när en låt är klar och verkligen låter Portion Control.

Vad har ni för ambitioner med Head Buried?
– Vad som alltid varit viktigast för Portion Control är att utveckla vår musik framåt. Att fortsätta experimentera och skapa nya ljudvärldar. Tekniken utvecklas snabbt och idag kan man göra saker som praktiskt taget var omöjliga bara för fem år sedan. För oss är Head Buried en vidareutveckling av vårt sound! 

Ser ni fram emot att komma ut och framföra materialet på Head Buried live när pandemin är över?
– Ja, absolut. Vi tänker alltid på livesituationen när vi skriver musik och låtarna på Head Buried är gjorda för att fungera bra på scen. Ett par av dem, som ”Telekinesis” och ”Claw and Scrape”, har redan varit del av vår liveshow de senaste åren, om än i avskalade protoversioner. 

Låt oss gå tillbaka i tiden och titta på er långa karriär. Vad fick er att starta Portion Control under slutet av sjuttiotalet?
– Vi lyssnade på tidig brittisk postpunk, som Wire och The Pop Group, och ville kombinera den typen av mörk energi med en elektronisk ljudbild. I början ansågs vi vara väldigt avantgardistiska när vi stod på scen med bara en ARP AXXE-synt och en CR78-trummaskin, men efter ett par år, ungefär samtidigt som vi släppte vårt första riktiga studioalbum, I Staggered Mentally, började en liten scen med likasinnade artister växa fram… 

Londonstadsdelen Kennington, där ni bodde, lär ha varit väldigt kreativ i början av åttiotalet. Hämtade ni mycket inspiration från era hemkvarter?
– Ja, vi bodde på Kennington Road och band som SPK, Chris & Cosey och Lustmord huserade bara ett par hundra meter bort. Vi hade alla våra egna agendor, men det fanns samtidigt en känsla av gemenskap, eftersom vi delade samma inställning till musik och kultur i allmänhet. Så vi brukade träffas för att uppdatera varandra om allt som var på gång i Londonregionen.     

Ni räknas som stora pionjärer vad gäller att använda samplers i musikskapandet. Kan du berätta lite om hur det började?  
– Någon gång runt 1980 köpte vi en tidig Greengate-sampler direkt från killarna i Mainframe, som utvecklat den. Men ungefär samtidigt köpte vi även rollspelet Ultima till vår Appledator och jag är rädd att det nästan fick större uppmärksamhet. Efter hand fascinerades vi dock mer av samplerns potential och bytte uppe oss till Akai S950 och senare S1000HD. Ganska snart blev samplingarna en viktig del av vår skapandeprocess…

Det florerar en historia att Eskil Simonsson från Covenant besökte er studio i London någon gång runt 1985. Stämmer detta och vad kan du i så fall berätta om mötet?
– Jo, det stämmer. Adressen till vår studio var ganska lätt att få tag på, så det hände att folk knackade på för att prata musik. Jag minns ärligt talat inte speciellt mycket från just Eskils besök, men häromåret träffade jag honom igen och då berättade han att jag ”hade varit trevlig och bjudit på en kopp te”. Historien låter inte osannolik och det gläder mig att vi kanske var med och sådde ett frö till vad som skulle bli Covenant! 

Ni var förband åt Depeche Mode under deras Some Great Reward-turné. Vad kommer du ihåg från de konserterna?
– Daniel Miller bjöd in oss till turnén och det var en ganska konstig upplevelse, eftersom Depeche Mode-fansen var mycket yngre än vår vanliga publik. Många förstod sig inte alls på vårt hårda sound, men glädjande nog lyckades vi i slutändan ändå nå ut till en del människor med intresse för smalare och mer experimentell musik.

Det händer att folk betraktar er som gudfäder till band som Skinny Puppy, Front Line Assembly och Nitzer Ebb. Känner ni själva samhörighet till någon viss genre eller scen? 
– Det är en svår fråga. Vi har i princip alltid har gått vår egen väg och vägrat påverkas av trender eller hur folk vill kategorisera oss. Portion Control började som en reaktion mot ”normala musikaliska idéer”, så vi är väl färgade av punkidealen och Do-It-Yourself-rörelsen. Att hålla sig på sin egen kant har, som jag betraktar det, gjort att vi kunnat behålla en viss konstnärlig frihet.

Vad är viktigt för Portion Control nuförtiden och hur behåller ni motivationen och hungern efter alla framgångar? 
– Vi har en ganska avslappnad inställning till musikskapandet numera, men känner fortfarande samma driv att utvecklas framåt. Något som gör oss lite deprimerade är retrofascinationen på den elektroniska scenen. Modern teknik öppnar nämligen nya dörrar. Det är otroligt vad man kan göra med smarttelefoner, laptops, molnbaserade tjänster, mjukvara och DAW:er. Portion Control är, och har alltid varit, fixerade vid framtiden! 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!