Tegel – Desolation in Forlorn Districts

Elektronisk musiker, författare och en man som ständigt utmanar sig själv. Zero Magazine har pratat med Ola Larsén om både Tegels nya album Desolation in Forlorn Districts och debutromanen Horus öga. 

Hej, Ola, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Under de senaste åren har du ägnat dig åt ett flertal kreativa projekt. Du har gjort förhållandevis popig musik under aliaset Datamaskin, du har gjort mer minimal musik som Tegel och du har skrivit en skönlitterär bok. Hur har du egentligen hunnit allt detta, samtidigt som du förvärvsarbetat och varit familjefar? 
– I hög utsträckning handlar det om att prioritera i vardagen. Att få till en sund mix av arbete, familj och intressen. För min del har det varit bra att vara morgonpigg. På helgmorgnarna har jag förmånen att få ett par timmars egentid innan resten av familjen kommer upp. Då jag kan arbeta fokuserat med musiken och skrivandet. Jag har alltid värderat fritiden och mina olika intressen högt. Dessutom har jag märkt att de kreativa uttrycken stärker mig i det vanliga arbetslivet.

Låt oss börja med att titta närmare på det nya Tegel-albumet, Desolation in Forlorn Districts. Vilka likheter respektive skillnader ser du i jämförelse med föregångaren, Science?  
– Den stora skillnaden är mest märkbar i avsnitt två, där jag har tillåtit mig att frångå det minimalistiska för att utforska kontrastrika ljudbilder. De senaste åren har jag fascinerats av trenden att införliva field recordings i musiken, som bland andra Kyoka och Covenant gjort. Att skruva fram skeva ljud på syntarna eller göra rytmer av kaotiska samplingar ligger mig varmt om hjärtat. Eventuellt fortsätter jag att utveckla det spåret. Det beror lite på hur det här albumet tas emot.

Som du redan nämnt, så är Desolation in Forlorn Districts uppdelad i två avsnitt. Den första delen är minimal och dansant. Den andra mer experimentell. Hur kommer det sig att du valde det här upplägget? 
– Egentligen borde kanske materialet släppts som två fristående album, men det kan vara svårt att hitta nya lyssnare till experimentell musik. Genom en lättillgänglig väg in, i form av den dansanta technon på första halvan av Desolation in Forlorn Districts, så kan man kanske få folk att hitta guldkorn även i det mer svårsmälta? Dessutom är ju en hel del technorytmer insprängda även i andra halvan. Beats är trots allt grunden i all musik jag gör.

Låttitlarna på albumet associerar till exotiska och ödsliga geografiska platser. Från Villa Las Estrellas i Antarktis via Iqaluit i Kanada till Teufelsberg utanför Berlin. Avspeglas varje orts speciella atmosfär i låten? 
– Låtarna återspeglar åtminstone de känslor jag får när jag drömmer mig bort till dessa fascinerande ställen. Många av platserna är som tagna ur dystopiska framtidsskildringar av orter där folk en gång levt lyckliga, men där tidens tand sopat igen alla spår av mänsklig närvaro. Min ljudbild kan därför stundom vara skev, obehaglig eller trasig. Lite som de ljud som kanske lever kvar där eller som föregick de skeenden som orsakade platsernas förfall…

Betraktar du rentutav Desolation in Forlorn Districts som en temaskiva och hur skulle du i så fall beskriva temat?
– Jag har alltid fascinerats av temaskivor och betraktat Kraftwerk som mästarna på området. Tanken att det finns en röd tråd tilltalar mig. Mitt förra album, Science, hade en form av yttre koncept. Här handlar det mer om en inre nyfikenhet. Jag uppmuntrar verkligen alla att googla de olika titelnamnen och få reda på mer om de här tretton väldigt spännande platserna på vår blå planet! 

I ditt pressutskick nämner du Ellen Allien, Plastikman och Nina Kraviz som inspirationskällor. På vilka sätt har de påverkat dig? 
– Ska man hålla på med techno, vara relevant och ha en liten chans att bryta igenom det enorma mediabruset som råder på den elektroniska musikscenen, så är det viktigt att vara “contemporary”. Technon må låta monoton och likartad för den oinvigde, men den utvecklas ständigt och jag inspireras av artister som Ellen Allien och Nina Kraviz både i deras kapaciteter som DJ:s och i deras roller som låtskrivare och skivbolagsproducenter. Ellen Allien går mot att få in fler vokala inslag i technon och Nina Kraviz ligger i bräschen vad gäller experimentella ljud. Jag har tagit intryck av båda,  men även av Pryda, som var en stor anledning till att jag gjorde ”Villa Las Estrellas”.

Det finns en märkbar Detroit-influens i din musik. Hur mycket har den i technosammanhang mytomspunna staden i Michigan färgat din produktion?
– Självklart har jag mina favoriter inom Detroit-technon, som jag ständigt återkommer till. Som Jeff Mills. Men samtidigt är det farligt att blicka tillbaka för mycket. Det är inte nödvändigtvis de gamla hjältarna som definierar vad som går hem på musikscenen. Varje generation vill känna att de är med och formar det nya. Så även om Detroits skugga vilar tungt över rytmerna, så är jag noga med att det inte ska kännas daterat. 

Den ursprungliga Detroit-technon hade ett sound som byggde på kultmaskiner som ARP Odyssey, Sequential Circuits Pro One och Roland TR-909. Vilka instrument har spelat förstafiolen på Desolation in Forlorn Districts och hur viktiga har de varit för att skapa rätt atmosfär?
– Generellt kan man säga att jag aldrig varit någon purist. Om det är ett ljud som jag gillar, så bryr jag mig inte så mycket om varifrån det kommer. Det spelar ingen roll om det är en hårdvarusynt eller något jag laddat in i min DAW på datorn. Men visst har jag några ”go-to-maskiner”, som min Moog SUB-37:a och min Roland TR-8S. Men å andra sidan har jag även lyckats skruva fram riktigt obehagliga ljud ur min ganska nya KORG Volca Modular…

Vid sidan av musiken gav du nyligen ut din debutroman, Horus öga. Kan du berätta lite om boken och hur den blivit mottagen?
– Horus öga kom till som resultatet av att jag kände att jag behövde en ny utmaning, att testa något jag aldrig gjort förut. Det som låg längst bort från min personliga komfortzon var att skriva en roman… och dessutom en bok med en kvinnlig huvudperson. Att få bygga upp ett helt nytt universum med alla karaktärer och handlingar var extremt lärorikt. Inte minst lärdomen att själva historien bara är ett litet steg på vägen mot en färdig roman. Mitt intryck så här långt är att de som läst Horus öga verkar uppskatta den, men det är lite för tidigt att dra några större slutsatser än. Oavsett vilket har det varit en lärorik resa. Inte minst inblicken i själva skrivarprocessen. Jag kunde aldrig tro att det var huvudkaraktären Tilde som skulle berätta sin historia för mig istället för det omvända…

Vad händer framöver för Ola Larsén? Mer Tegel, ett återupplivande av Datamaskin, ytterligare en bok eller kanske något helt nytt projekt? 
– Så länge helgrutinerna och inspirationen håller i sig tänker jag fortsätta med olika projekt. Vad gäller Tegel, så föreställer jag mig ett par remixer och singelsläpp i framtiden. Ovanpå det växer en ny roman, med matematiska förtecken, sakta fram på datorn och visst hade det varit kul om Datamaskin hade dykt upp som en jack-in-the-box under hösten…