Twice a Man – På andra sidan framtiden

Legendarerna Twice a Man släppte häromveckan en ny, mörk och dramatisk fullängdare. Givetvis kändes detta som ett lämpligt tillfälle att få tala lite närmare med dem om skivan. Eftersom vi lever i förhållandevis mörka och dramatiska tider skulle det dock visa sig att det skulle krävas en del uppfinningsrikedom för att få detta att fungera. Att resa till Göteborg för att göra en regelrätt intervju lät sig inte göras på grund av Folkhälsomyndighetens rekommenderade reserestriktioner och en telefonintervju med tre medlemmar utspridda i landet kändes inte som ett så himla spännande alternativ. Dan Söderqvist funderade en smula innan han föreslog att bandet kunde hålla intervjun med sig själva genom en videokonferens. För mig lät detta som en enormt spännande idé, så jag mejlade mina frågor och lät dem sedan göra vad de ville med dem. Helt utan någon som helst påverkan av utomstående satte sig därför dessa gentlemän ner och tog itu med saken själva. Det vi får ta del av är ett långt och intressant samtal mellan tre gamla vänner och kollegor om vår samtid, om musik, influenser, filosofi och politik. Det blir snart väldigt tydligt att pandemin också blir en viktig del av konversationen, vilket verkligen gör texten till ett tidsdokument på sina egna premisser.

Beroende på hur man räknar släpper ni i dagarna er 21:e fullängdare, gratulerar! Hur upprätthåller ni ett sådant engagemang och intresse och hur i all världen hittar ni något nytt ni vill uttrycka, inte minst med tanke på att det inte finns någon brist på andra projekt ni är inblandade i?

Karl Gasleben: Det pågår hela tiden, vi plockar saker från verkligheten och häller ner i olika filter. Verkligheten är ju ständigt närvarande.
Jocke Söderqvist: Ja, allt förändras ju.
Dan Söderqvist: Det kan vara ganska svårt att upprätthålla engagemanget ibland; att vara tillräckligt engagerad för att ha en vilja att uttrycka sig. Svårare och svårare de senare åren. Passionen att vilja uttrycka sig och förmedla något, den finns inte längre, i alla fall inte på samma sätt som förr. Just det där med att känna ett behov att man måste uttrycka sig. Det finns inte längre. Jag kan väldigt ofta känna mig nöjd med det jag redan gjort. Åtminstone tills jag känner att jag har något adekvat att förmedla. För mig känns det ofta som det räcker att förmedla det till er andra i bandet.
Gasleben: Det steget är ju det roligaste, när vi stöter och blöter och saker mellan oss på bordet, när vi jobbar. För min del pågår dock så mycket i huvudet; till exempel när jag är ute och går i skogen och får en massa idéer som jag måste gå hem och testa och sedan sortera i olika påsar.
Jocke: Det där behovet att uttrycka sig, handlar det inte om att man inte har något annat uttryckssätt för det, någon annan ventil att få ur sig det där man behöver få ur sig? Och då är det ju jobbigt. Inte så att det gör ont, men det kräver ju något av en; att få ur sig det som man inte får ur sig på något annat sätt. Glädje och skratt och sådant, ja, det kommer ju direkt ut av sig själv, medan det man kanske har behov av att uttrycka med musik är just sådant man inte har någon annan kanal för. Och då sitter det ju lite långt inne också. Det handlar ju om att det är lite smärtsamt, det är ju inte jätteglad musik vi gör. Oavsett om det är ett koncept eller en överbryggande tanke eller inte, så är det ju inte jättelätta saker.
Dan: Hur hittar man något nytt då? Ständigt förändrad värld, nya inspirationer, nya författare och musik och inspiration och sådant, men jag kan inte säga att man alltid gör något nytt utan egentligen gör man samma sak om och om igen och förfinar sina uttrycksmedel i bästa fall. Det är ju naturligtvis risk att man återupprepar sig när man gör 21 plattor, men om man rannsakar sig själv så kan man se tillbaka på den eller den plattan och se att den var bra för den var nödvändig just då.

On the Other Side of the Mirror verkar vara en tämligen mörk historia, stämmer det, eller finns det ett ljusinsläpp dolt där i mörkret?

Gasleben: Jag kan ju tycka att mörkret kan ge avstamp till någon slags uppror mot samma mörker och där finns ju i så fall ett ljus i alltihop. Om man tänker sig att mörkret vi förmedlar är en reflektion av något som är mörkt i världen.
Jocke: Bara det faktum att man gör något av det är ju någon slags ljus. Jag tycker ändå att vi gör något fint av det, och bara det är ett hopp i sig. Hade det bara varit totalmörker hade man varit som ett svart hål och då hade det inte kommit ut någonting.
Dan: Vad man kan känna är att On the Other Side of the Mirror är lite mer introvert till sin karaktär än tidigare skivor som till exempel Presence. Mindre uppmanande och mer inåtvänd och registrerande kring sig själv på något sätt.

Jocke: Ja, men betyder det nödvändigtvis att skivan är mörkare?
Dan: Nej, jag reflekterar kring det Gasleben och du sa, Jocke. Att man överhuvudtaget gör något av mörkret, att man är kreativ och ljus i sig.

Jocke: Ja, att man har en vilja. Hur ska man annars hantera ett mörker. Jag har inte jätttemånga andra uttryck för det.
Dan: Om man bearbetar saker, menar du?

Jocke: Ja, bearbetar, eller i alla fall hanterar. Allt man har inom sig gör man något av. Men om man inte gör något bra av det så blir det inget vidare. Om man känner mörker och sorg, men inte sörjer så blir man bara geggig. Men kan man låta det bli till någon kreativitet så…ja, det låter som jag talar om något terapeutiskt och det är väl egentligen inte det jag menar….nästa fråga!

“Fireflies” låter lyssnaren nästan ana att detta kan bli er sista skiva genom allegorierna till tid, vittrande och illusioner, vilket späs på av “Naked” som för tankarna till både influencers och Dorian Grays porträtt på samma gång. Är ni medvetet mångtydiga eller försöker ni berätta något specifikt?

Dan: Det var en lite rolig fråga faktiskt. Du läser in en massa saker som jag inte reflekterat alls över. Det måste vara er sista skiva eftersom ni säger det på ett speciellt sätt….att vi är mångtydiga, försöker vi berätta någonting, en massa gömda betydelser i musiken, att det är en rebus?
Jocke: Ska man vara smart då, ja då ska man ju inte svara på den frågan!
Gasleben: Vi passar den frågan till Oscar Wilde!
Dan: Frågan får mig att tänka på kremlologi. Man utläser subtexter från Kreml, i deras tunna uttalanden för att hitta vad de verkligen säger. Twice a manologi, eller vad blir det? Dubbla betydelser..
Jocke: Du kan hålla ett föredrag för oss på vårt 40-årsjubileum i det ämnet, Dan!
Dan: Ja, det blir nog något helt obegripligt.
Jocke: Det är svårt att säga något mer om frågan när man inte känner igen sig i den. Intressanta tankespår, men kanske inte så mycket mer än så.

I normala fall brukar ni ge er ut och spela när ni släppt en ny skiva, men pandemin sätter väl rimligen käppar i hjulet för en sådan plan så hur kommer ni att hantera den här utmaningen? Genom bland annat The Sound of a Goat in a Room, Driftwood-turnén och multimediasidan av Instru Mental är ni ju minst sagt pionjärer när det kommer till utveckling av upplevelseformatet. Kan begränsningar rent av inspirera till nya idéer och koncept?

Gasleben: Inte så himla pionjärartat, kanske, men tanken var att vi skulle spela live här hemma på tomten och streama ut det på internet i kombination med någon sorts interaktivt möte mellan oss och publiken.
Jocke: Vilket kändes superfräscht i februari!
Gasleben: Det gick ju dock inflation i den idén, vilket gjorde att det inte längre kändes roligt att fortsätta utveckla den tanken.
Jocke: Folkhälsomyndighetens reserekommendationer gjorde det dessutom omöjligt för oss i bandet att samlas i Gaslebens trädgård.
Dan: Begränsningar kan ju annars absolut inspirera till idéer och koncept. Kan man inte göra på ett visst sätt får man ju tänka ut ett annat sätt att göra det på, att pröva olika former. Och det här med att utveckla det här över nätet-spelningar, det skulle ju kunna bli ett annat formspråk. Det man ser annars är ju egentligen ganska enkla lösningar med envägskommunikation, men för många att kunna koppla upp sig från olika ställen och interagera under tiden, det finns ju någonting spännande i det.
Gasleben. Ja, vi var ju inne på att diskutera hur någon sorts interaktivitet skulle kunna komma till stånd; att de som tittar ska kunna bidra på ett eller annat sätt. Alltså på något annat sätt än publiken normalt sett brukar kunna göra. Vid vanliga konserter applåderar de ju bara, men här hade de kunnat göra mer.
Jocke: Bua! Samtidigt har ju den här begränsningen fallit ner från skyn som en bomb liksom. Det är inte så att vi kunnat utnyttja den begränsningen på den här plattan. Det har gått lite för fort.
Gasleben: Du menar att det kommer till nästa platta?
Jocke: Ja….kanske?
Dan: Det där med digitalisera sin musik och sprida den via nätet, vi var ju inne på det redan när vi jobbade på CD-ROM:en A Line of Moments. Den hade man ju kunnat utveckla till vad vi idag tänker på som ett online-spel i princip. De formerna för online-spel med en konstnärlig ambition finns ju inte idag. Alla de idéerna är ju borta på något sätt. Och där finns ju hur mycket som helst att göra, egentligen. Fast det är ingen som gör det, för att det inte är kommersiellt gångbart, naturligtvis. De tankarna var vi inne på redan för 25 år sedan och det är ju jättelång tid tillbaka! Om man ska kunna fortsätta det här med att bara kunna jobba över nätet, så måste man ju utveckla nya digitala plattformar för att det ska kunna fungera på ett smidigt sätt, om man bara inte ska fortsätta och släppa någon konsert ungefär som gammel-TV, fast på nätet.
Jocke: Och så kommer det nog att bli. Jag menar, det här kommer att kunna hålla i sig; man kommer ju inte kunna ha normala konserter på ett bra tag. Hur utvecklar man det? För det är ju sämre!
Gasleben: Ja, för det är ju det med att bygga in någon slags interaktivitet, som Dan var inne på, alltså spelkoncept där folk kan interagera med varandra. Där man använder den typen av teknologi och gör något konstnärligt av den.
Jocke: Men då är man ju ändå ett steg bort ifrån livespelande, eller hur?
Gasleben: Ja det beror väl på om man interagerar eller inte. Jag har bara funderat på vad man s k u l l e kunna göra, utan att för den skull ha några käcka, konkreta idéer för exakt vad man ska göra. Jag tänker på sådana spelvärldar där folk går omkring med sina avatarer och gör en massa saker, jag tänker att man kanske kan kombinera sådant med livestreaming, men det kräver ju en väldig massa programmering för att få ordning på det.
Dan: Det är väl det att antingen finns det inga pengar att tjäna på det, annars hade ju folk gjort det för länge sedan. Internet ser ju ut på ett helt annat sätt än vi föreställde oss att det kunde ha blivit. Jag tänker på Facebook, Instagram och tidigare grejer som MySpace och sådant. Vi hade nog helt andra förväntningar. Betydligt högre förväntningar.
Gasleben: Spelplattformarna är utvecklade av enormt många människor och på så sätt ligger det ju många års kodknackande nedlagt i plattformen. Ska man försöka konkurrera med det, så blir man automatiskt en underdog. Jag har till exempel varit inne och tittat på den här Unreal-motorn och undersökt vad man kan göra med den, men man kommer ju aldrig komma upp till den nivån som folk förväntar sig om de suttit och spelat i de kommersiella spelen, om man inte har väldigt mycket kapital i botten.
Dan: Nej, oavsett hur bra idé man än har är man ju hur som helst beroende av att ha en teknik, programmering, personal, en avdelning som jobbar åt en för att det ska bli verklighet.
Gasleben: Ja och ingen av oss tre är väl egentligen så intresserade av att sätta sig och knacka kod från scratch, eller?
Dan: Nja…eller, Jocke kanske vill?!
Jocke: Hallå? Nu hör jag nog er inte riktigt. Någon av oss måste vara på väg in i en tunnel…

Karin My, kvinnan med den änglalika rösten, har varit med och körat sedan Clouds, en återkommande och välkommen gäst som verkar få mer och mer utrymme. Är det något ni kan berätta om henne, hur upptäckte ni henne och hur går samarbetet till?

Dan: Jag såg Karin första gången för drygt 12 år sedan framföra covers på kända synthlåtar på akustisk gitarr och sång. Jag blev väldigt charmad av detta, kan jag säga, av Karin som person, och därför tog jag kontakt med henne när vi började jobba med Clouds och bjöd in henne för att sjunga på ett par låtar i vår dåvarande studio i Göteborg. Samarbetet fungerade väldigt bra och därför fortsätter hon att dyka upp med jämna mellanrum. Och hur går det till? Ja, det har sett lite olika ut olika tider. På Presence jobbade vi tillsammans i studion. Då var både Karin och vår producent, mixare och inspelningstekniker Kaufeldt där på plats, men på On the Other Side of the Mirror gjorde Karin sina inspelningar från sitt hem i Skåne och skickade dem till oss.

Jocke: Det är väl fortfarande så att hon kommer in ganska sent och liksom ”lyfter det” ett snäpp till, eller? Jag ställer frågan retoriskt för att precisera svaret på frågan om hur samarbetet går till och hur hon är med i processen.
Dan: Ah, ja, det är ju vi som har idéer om hur det ska läggas en backingvocal. Men hon har ju både fått fria händer och själv tagit initiativ, som till exempel på “Fireflies” där hon lägger på grejer efter sitt eget huvud och det är ju bara att konstatera att det funkar bra!

Ett nytt inslag på On the Other Side of the Mirror är en elbas som ligger och mullrar och skapar en botten av kokande lera och lava. Personligen är jag överraskad över hur mycket den tillför och utvecklar ljudbilden. Hur växte den idén fram?

Jocke: Det är väl Kaufeldts idé?
Dan: Ja, det är det ju. Delvis. Han har ju lagt basarna. Men när vi höll på med Presence så pratade vi om hur vi skulle utveckla ljudbilden i botten. Och jag är rätt så säker på att jag tog upp hur Chelsea Wolfe hade utvecklat sin ljudbild mellan skivorna 2013 och 2015 genom att använda sig av en elbas som var nästan som en hårdrocksgrej ungefär.
Jocke: Du tänker på skivan Abyss, eller?
Dan: Ja, precis. Och jag tog den som exempel på en råare känsla i ljudbilden och det är ju mycket det vi har snackat om runt den här skivan där vi ville ha ett råare, mer analogt uttryck. Samma diskussion hade vi rörande trummorna. Jag pratade om bandet Heilung, där trummorna är en så stor del av ljudbilden jag gillar. Båda de elementen, basen och trummorna bidrar till att utveckla och förnya ljudbilden. 

Era skivor utgör guldgruvor av belönande detaljer, det fantastiska tofsvipecrescendot som utgör bryggan till de sista refrängerna på “Backward Mode” håller jag som ett av skivhistoriens absolut bästa ögonblick, när trummaskinen startar om i sista versen på “Decay”, hylsnyckeln i “Observations from a Borderland”, humlan på “Africa”, mantelrörelsen i “High in the Clouds” är några få andra exempel. Vad får man absolut inte missa på On the other side of the mirror?

Gasleben: Che Guevara!
Jocke: Eftersom vi missat allt som rabblas upp i frågan så kan vi inte svara. Vi vet inte vad du menar! Men det låter som att man kan hitta ganska mycket i vår musik att göra till sina egna favoritgrejor och det är väl lite det som är en våra styrkor.
Dan: Ett tag jobbade vi mycket med att skapa en finish i vissa saker, vi har ju alltid jobbat med någon slags wall of sound, en vägg av ljud, och i den väggen finns ett detaljarbete som kanske inte är så väldigt viktigt för någon annan, utan mest för oss själva för att det är kul att göra det. Att lägga till ett ljud, som en referens eller blinkning, eller bara för att man kan; biljardstöten i “Russian Tractors” eller skrivmaskinen i “Divided Light”. Ibland blir det otroligt bra och saker man kommer ihåg och uppenbarligen har lyssnarna hittat sina grejer i den väven och skapat sina egna referenser och blinkningar, utan att vi för vår del nödvändigtvis behöver känna igen oss i det. Men på den här plattan finns faktiskt inget sådant. I alla fall inte på det där uttänkta sättet som vi ofta gjort förr.
Gasleben: Nja, Che Guevara-grejen är ju uttänkt från min sida, som en sådan ljudillustration.
Jocke: Det du tänker på, Dan, är väl mer konkreta ljud som varit en slags ledtråd som varit avsiktlig, medan det för lyssnaren finns massor att hänga upp sig på. Det har både varit en styrka och en svaghet hos oss; det blir snarare för mycket än för lite. Att få den mängden information att funka ihop är en utmaning. Får man det att funka så finns det också mycket att hämta och skapa sina egna associationer av i ljudväggen. Che Guevara är ju en typisk sådan grej och jag tycker att det är häftigt när rösten kommer in, oavsett om man vet att det är just Che Guevara eller inte. Kommer ni förresten ihåg den där låten vi aldrig gav ut, X15? Jag fick rysningar av ljudet av racerbilar i ljudbilden när vi spelade! Det var obegripligt, att racerbilar kunde låta vackert. Vi spelade alla någon fin melodi och så låg de där racerbilarna i bakgrunden och det blev både obegripligt och absurt, men så vackert!
Dan: Men vi har ju delvis lämnat det där samplingstänket som förr var en betydande del i Twice a Mans sound och ljudbibliotek. Detaljarbetet idag bygger mycket mer på hur Kaufeldt jobbar med arrangemang, hans sätt att jobba, fixa och dona med sång, stämmor, vocoders och detaljer i det avseendet istället.
Jocke: De där detaljerna finns nog kvar ändå, men jag tror inte man ska hänga upp sig så mycket på vad det är och hur det är gjort. Det finns fortfarande en djungel av ljud och toner som pågår som är viktigare som helhet än i detalj.
Gasleben: Samplingen för mig har utvecklats ner på granulärnivå idag. Cocoon är ju full av samplingar, liksom On the Other Side of the Mirror. Men samplingarna manipuleras i en granulärsynth, vilket betyder att humlan eller vad det nu kan vara är nedskivad till oigenkännlighet idag.
Dan: Istället för samplingar i vanlig mening, som till exempel humlan i “Africa” som går i takt med rytmen och basarna i “Across the Ocean” som är gjorda av ljudet av valar, så blir resultatet av manipulationen av samplingarna i granulärsynthen mer som ett eget instrument i sig själv som man inte nödvändigtvis kan känna igen. Det finns något spektakulärt i bara tanken att man kan göra så, men det kanske bara är så att vi blivit så vana vid att vända och vrida på ljuden att vi inte ens tänker på samma sätt längre. Jag bara känner att vi var så mycket mer medvetna om att vi arbetade med igenkännbara ljud förr i tiden och att vi befinner oss i en annan situation idag.
Jocke: Men det kanske var mer spännande förr? Att man nyligen fått möjligheten att använda valar som bas kanske också gav mer i det läget? Det är ju ingen nyhet längre och således är det inte lika viktigt på samma sätt längre.
Gasleben: Förr gick vi ju ut för att spela in ljud som vi sedan stoppade in i våra samplers. Det gör vi ju mycket mer sällan nu, på den här plattan är det nog bara något enstaka ljud jag utgått ifrån en sampling som jag spelat in själv. Men sedan har jag ju stoppat in ljudet i granulärsynthen och då hamnar vi en lång väg ifrån det ursprungliga ljudet ganska snabbt.
Jocke: Men för att svara på frågan som ställs rent konkret. så känns det ju som något lyssnaren borde upptäcka själv, så det momentet vill jag nog helst lämna över till publiken. Annars hamnar vi nästan i ett läge där vi säger ungefär ”lyssna inte på det, lyssna på detta istället.”
Gasleben: Vi utlyser en pristävling!
Jocke: Ja, precis, hitta det enda vettiga på plattan och vinn ett pris!

Er musik har alltid blandat politik och filosofi, inte minst genom ert intresse för ekologi. På de senaste åren sker till slut ett långsamt uppvaknande bland många människor debatten tidigare inte nått och viktiga anledningar för detta är Greta Thunberg och den väldigt varma sommaren 2018. Borde det inte vara Twice a Man som reser världen runt och ställer krav på både makthavare och medborgare? Var skulle ni i så fall vilja lägga debattens fokus?

Dan: Jag tycker att det är jätteintressant fråga, om det nu är så att man vill förändra världen och befann sig i Greta Thunberg-bruset och om man verkligen kunde påverka folk; vad skulle man säga, vad är det viktiga?
Gasleben: Vi försöker ju säga det på det sättet vi brukar göra. Skulle vi bli politiker istället? Vi har försökt uttrycka det i texter och musik under lång tid.
Jocke: Ska man uttrycka det enkelt så är det ju den här bluffen om att det går att kombinera klimatfrågan och tillväxtsamhället. Det är ju en kompromiss som inte kommer att funka. Det är den enkla och konkreta vägen utan att nödvändigtvis ge lösningen till hur det skulle göras. Det kan ju formuleras på en väldiga massa olika sätt om man nu vill hålla på och baka in lösningar, men som sagt, tillväxttanken måste totalt göras om, om man ser det som ett rent politiskt budskap.
Dan: Ja, det är ju grundbulten för hela situationen just nu; överkonsumtionen, ett alldeles för högt råvaruuttag.
Jocke: Samhället bygger på överkonsumtion och om man inte överkonsumerar så brakar det ihop, hur ska man få det och lira, liksom?
Dan: Nej, det går ju inte, det måste ske en förändring. Diskussionen går ju just nu om en möjlig omstart efter coronapandemin. Vad kommer att hända, hur kan man ta in klimatkrisen i förhållande till att göra en omstart?
Jocke: Jag hoppas ju att det blir så, men det stora problemet är ju att de stora ekonomierna som Kina och USA kommer göra allt för att få hjulen att snurra igen för att komma ikapp och risken är ju då att det blir ännu värre. En backlash på de positiva effekter vi hittills möjligen har sett. Men visst, man kan ju hoppas, men Kina tror jag kommer att vara omöjliga att ha att göra med och så länge Trump sitter kvar är det nog samma sak med USA.
Dan: Debattens fokus bör ju ligga där du började, Jocke; klimatfrågan kontra tillväxtsamhället. Och vi ser nog att fokus också ligger där, det är många som tänker att vårt mönster inte håller och att vi måste lägga om systemet. Det blir ju också en fråga rörande socialism kontra kapitalism, -ismernas vara eller icke-vara. Man kan ju alltid hoppas, även om jag kanske inte är så hoppfull.
Jocke: Det är ju en så stor omvälvning som krävs och man kan åtminstone hoppas att debatten och ifrågasättandena sår nya frön; frön till nya tankesätt som kan skördas längre fram. Kanske måste tillväxtfixeringen få dö ut först innan vi är beredda att starta om.
Gasleben: Alltså, jag förstod inte frågan, var den relaterad till oss som musikgrupp eller om vi skulle sadla om och bli politiker? Ska man diskutera politik, så håller jag ju helt med om vad ni säger, men hur vi som band skulle göra det, det är ju egentligen ingen fråga för det är ju precis det vi gör och alltid har gjort. Det är ju inte så att våra texter handlar om hjärta och smärta…eller, jo, smärta kanske, men vi skriver ju texter om det här, fast kanske mer med en poetisk inriktning. Sedan är det ju öppet för tolkning mer än att vi skulle gå in i politiken och agitera.

På Fungus & Sponge utforskar ni informationsteknikens framtid utifrån William Gibsons cybervärld. Idag lever vi i den, men ser den inte helt annorlunda ut idag än vi tänkte oss den då? Fascism är helt plötsligt en del av verkligheten och presidenter använder Twitter för att offentligt peka ut enskilda medborgare, sprida konspirationsteorier och desinformation och smutskasta pressen, vars uppgift det är att granska dem. Samtidigt blir cyberspace genom AI och enorm datalagringskapacitet en gigantisk övervakningsapparatur vi accepterar eftersom vi som har rent mjöl i påsen tydligen inte behöver oroa oss utan istället kan ägna oss åt att konsumera reklam genom att följa vår nya tids rockstjärnor, influencers, på sociala medier. William Gibson lät oss lämna George Orwell för ett ögonblick, men blir inte verkligheten bara mer och mer lik 1984? Hur funderar ni kring detta utifrån ett personligt plan samt genom era intressen för politik, konst och filosofi?

Jocke: Vad brukar man säga? ”Tänk om samhället kunde läsa de sovandes tankar.”
Dan: Precis, det här är ju en frågeställning vi haft med oss i hela vårt liv, höll jag på att säga. Jag tänker på övervakningssamhället. Där finns ju helt uppenbart en koppling till nya skivan. Just det året, 1984, gjorde vi “Divided Light” där textraden “On the Other Side of the Mirror” finns med och som gav titeln till vår nya skiva.
Gasleben: Och textraden ”Invisible camera eyes” i samma låt visar vad vi redan konstaterat, att vi tar upp samma tankar kring detta som vi hade då. Och det är ju helt rätt, det som sägs i frågan, att vi gått mer och mer åt det hållet som vi befarade när vi skrev de texterna.
Jocke: På många sätt värre än vi kunde ana. Nu vill jag inte låta för konspiratorisk, men ni vet den där känslan när man pratar om något specifikt med någon och samma ämne därefter dyker upp i mobilen! Det är ju till och med värre än man kunde ana. Det är ju inte så konstigt att konspirationsteorier gror när verkligheten är galen. Varför skulle det inte kunna vara ännu galnare?
Dan: Jag håller helt med. Och där finns ju också problemet med att avgöra vad som är sant och falskt i ett gigantiskt flöde. Det grasserar ju så otroligt många olika konspirationsteorier, inte minst rörande coronaviruset, där det hävdas att det hänger ihop med 5G-utvecklingen, handelskonflikten mellan USA och Kina, eller att fransmännen ligger bakom. Det kanske stämmer alltihop? CIA kanske håller på att lura skjortan av oss allihop? Hur vet vi det? “Skaffa den där appen så ser du om någon i närheten har corona.” Och vi då som har rent mjöl i påsen och är godtrogna just därför, vi tycker det är helt ok för då kan vi skydda oss mot viruset. Det blir ju då otroligt svårt att veta vad som är sant.
Gasleben: Och någonstans i grunden finns det som Jocke började prata om gällande konsumtion. Det finns säkert någon som tjänar på att jag laddar ner den där appen, det finns tillväxtekonomiska intressen även bakom desinformationen. Även den som med ärliga avsikter eller kanske rent av ur välgörenhetsmotiv gör en app för det goda i saken kan då misstänkas ha en ekonomisk agenda och något helt annat än rent mjöl i påsen.
Jocke: Till slut kan man inte vara säker på någonting. Imorgon ska till exempel Palmes mördare avslöjas. Hur ska det avslöjandet tas emot? Det blir mer och mer drömlikt. Verkligheten blir galen och alla konstigheter kan vara sanna. Det går att tro på vad som helst. Och det passar väl antagligen vissa?
Dan: Känner man sig då otrygg i tillvaron, vilket det här medför, blir det ju så lätt att gå på en massa myter, idéer och polarisering av olika slag.
Jocke: Tittar vi på polariseringen som uppstått i samband med Covid-19 så ser man att många sluter sig till konspirationsteorierna och får utlopp för sina tankar och känslor där, medan många andra blir väldigt provocerade om man ens ifrågasätter den svenska strategin. Och det handlar om någon slags rädsla. Jag kan känna igen mig i det. Man orkar inte hålla på, låt oss bara bestämma en linje och så håller vi oss till den. Nu är man rädd för corona, för släkt och vänners skull, och då är det svårt att vara källkritisk, att leta hållbar kunskap och man behöver ha en väg igenom oron. Låt den här vägen vara rätt, så slipper man att känna den rädslan. Och där hamnar man hela tiden, för att man liksom inte kan tro på någonting.
Dan: Där finns ett typexempel: I sociala medier visas tydligt att många är väldigt upprörda över den svenska coronastrategin. Även folk jag normalt sett brukar lita väldigt mycket på politiskt, folk med en sund, kritisk hållning gentemot myndigheter, är väldigt upprörda. Det lämnar mig famlande och osäker, eftersom jag ändå känner att det är positivt att den svenska strategin lämnar ett stort mått av individuell frihet att göra lite som vi vill. Det blir dubbelt när den sunda kritiken mot myndigheter ställs emot värdet av friheten, liksom.
Jocke: Det finns något väldigt sympatiskt i att staten litar på sina medborgare. Oavsett hur Folkhälsomyndigheten hamnat i det beslutet och vilket deras uppdrag egentligen är så tycker jag väl att de gör rätt, men hur tusan har det kunnat bli så att vi som samhälle blivit så dåligt förberedda på en sådan här sak? Var tog beredskapen vägen? Äldreboendena har ju rustats ned och står i stort sett utan skydd och det är ju rakt igenom politiska beslut. Politiker som monterar isär vårt samhälle!
Gasleben: Och det gör ju att man inte kan lita på politikerna. En annan sak i relation till detta. Alla digitala verktyg vi använder idag, där man blir instyrd i hur man ska tänka, hur man ska leva och som sköts av någon annan. Systemprogramvarorna uppdateras av leverantören i bakgrunden och användaren kan inte ens komma åt dem själv med mindre än att man går in och meckar i BIOS. Och Facebook som är någon sorts norm för hur man ska umgås som till och med myndigheterna använder; vi fostras in i någon sorts konformitet. Tillbaka till det där med ”en linje”; vi sitter här och pratar med varandra över Zoom för det finns inga alternativ och det jag menar är att vi befinner oss i en kedja där vi inte själva kan påverka något utan är utelämnad till en struktur man inte kommer ur, trots att det borde finnas så många alternativ. Det är Google, Facebook och de där som sätter upp normen för hur man ska vara. Det tror jag formar ett gäng väldigt korkade människor.
Dan: Ja, att vi måste anpassas efter vissa sätt som redan är definierade.
Jocke: Jag vill bara avrunda, vi kom tillbaka till att äldreboendena inte funkar. De ser ju ut som de gör för att till och med politiken är en tillväxtfabrik. Man gör om äldrevården till något man ska tjäna pengar på. Allt ska vara tillrett och då snålar man precis överallt. Så man kommer hela tiden tillbaka till den där tillväxten. Var vi klara med frågan där, eller?
Dan: Nja, det blir man väl egentligen aldrig, och det är väl det både Cosmic Overdose och Twice a Man alltid handlat om. Att man tolkar det som sker runt omkring i samhället och uttrycker och beskriver det i text, musik och stämningar. Det har funnits med oss hela tiden.
Jocke: Det svåra är ju att det känns som om vi på 80-talet kommenterade tendenser som pekade mot en särskild utveckling gentemot frågeställningen. Men nu när vi befinner oss mitt i det blir det så mycket svårare
Dan: Det är därför svaren för en själv blir att sluta lyssna, sluta ta in all information, sluta tänka konspiratoriskt och ställa sig frågan vad är det jag kan lita på? Man får börja i en annan ände. Hur ska jag kunna leva mitt liv på ett annat sätt? Och då blir man kanske också mer inåtvänd? Det är ju det vi beskrev på förra skivan, Cocoon, alltså att man är inne i kokongen, inne i sin egen bubbla. Det är ju väldigt mycket så det är nu, eftersom man inte träffar folk utan sitter väldigt mycket hemma.
Jocke: Men jag tror man måste hitta en sådan balans för när coronan slog till blev jag helt sänkt. Jag jobbar journalistiskt till vardags och hade därför nyhetsflashar från alla möjliga medier som ständigt uppdaterades med ny information i mitt flöde. Till slut fick jag nog och tog bort alltihop. Alla flashar och uppdateringar upphörde. Och då kunde jag plötsligt se att alla faktiskt inte dör överallt. Det blev helt plötsligt möjligt att hitta en balans i hur rädd man ska vara, hur förlamad man ska vara. Man kan inte ta in allt nu. Det svåra är bara att hitta en balans, för man kan ju inte cocoona sig till hundra procent heller.
Dan: Jo men…undrar om inte det kan vara svaret, även om man kanske är tvungen att ge sig ut ibland, betala räkningar och så, men jag finner en enorm tröst att gå ut i naturen titta på blommorna. Att å ena sidan hålla sig undan och å andra sidan välja sina intryck.
Jocke: Det är ju inte att cocoona sig till hundra procent, men att man gör det ännu mer för att slippa bli så bombarderad att man glömmer bort sig själv, det är nog helt klart en nödvändighet.

I podden Blå måndag berättar ni väldigt målande om hur ni sålde allt inklusive köksmöblerna för att kunna köpa en Emulator II. Samplingssynthar kostade väldigt mycket pengar på den tiden, så korvmackorna fick praktiskt taget bres och serveras på Emulatorn därefter i avsaknad av köksbord. Idag är synthar både billiga och åtkomliga, det går rent av att få dem gratis och allt man behöver är en relativt enkel smartphone, surfplatta eller dator. Det är en enorm demokratiseringsprocess i den tekniska utvecklingen som tillgängliggör verktyg för musikskapande på ett revolutionerande vis. Hur ser ni på detta, inte minst gentemot den ödesmättade frågan om Twitterpresidenter och 1984?

Gasleben: Jag måste ju protestera mot korvmackor, för det har aldrig serverats på min Emulator! På hårdvarufronten är det väl fortfarande utvecklingen ganska konservativ men i relation till Twitterpresidenter så är de nya mjukvaruverktygen inte inrutade och standardiserade på samma sätt som Facebook och sådant, utan här kan man rigga upp någonting som passar var och en. I musikriggarna är det således inte så mycket 1984, kan jag tycka.
Dan: Nej, det är väl det som är det positiva i datorutvecklingen, att man kan vara kreativ och att verktygen inte är så dyra
Gasleben: Ja och man vara kreativ på sitt eget sätt eftersom det finns så många möjligheter. Så där hade Orwell fel om syntharna!

Hur har samma revolution påverkat ert eget skapande? Hur skrev och spelade ni in nya skivan i förhållande till tidigare skivor, hur har Twice a Mans skapandeprocess utvecklats genom alla tekniska utvecklingar ni upplevt genom åren?

Gasleben: Tack bra! Eller tack dåligt.
Jocke: Processen är ju lite mindre live nuförtiden. På 80-talet gjorde vi ju rätt mycket live i….i…. vad heter det, replokalen. Jag kommer ju inte ens ihåg vad det heter längre!
Gasleben: Det går ju ett streck där någonstans där saker och ting åkte in i datorn, på något vis.
Dan: För vår del skedde det någon gång 86-87, då datorn blev sequencern om man uttrycker sig så. Sedan hände det väldigt mycket fram till 92-93 då vi fick möjligheter att spela in allt, sång, gitarrer och alltihop rätt ner på hårddisken. Allt kunde ske i datorn och vår gamla rullbandare och DAT-bandspelare kunde pensioneras. Rätt var det var kunde vi sitta ensamma framför varsin dator och göra färdiga grejer vi sedan kunde presentera för varandra. För vår del blev det en enorm skillnad i hur vi gjorde musik. Visst, ibland träffades man och jobbade vidare tillsammans, men under en lång period där på 90-talet gjorde vi väldigt lite låtar i vanlig mening utan det var ju mest soundtracks för teater och film, digitala äventyr och multimediaprojekt. Det var ju en annan typ av grejer man gjorde helt enkelt. Den andra stora grejen som hände var de sociala plattformarna som MySpace runt 2005, när man fick kontakt med folk via nätet och kunde skicka filer till varandra. Det var en otrolig revolution. Den revolutionen påverkar fortfarande hur vi jobbar i Twice a Man idag; vi sitter hemma och jobbar och delar filerna med varandra över nätet. Så för oss har arbetssättet förändras väldigt mycket från första början. Hela den här teknologin ligger till grund för Presence, Cocoon och On the Other Side of the Mirror.
Jocke: Framför allt den senaste. Jag är förhållandevis odynamisk i min livssituation. Hade jag varit lika fri och ledig som jag var på 80-talet, då hade jag nog hängt mycket mer i Göteborg med er. Jag trivs ju bäst med det gamla sättet och tycker att det är roligare, men det nya sättet är ju också bra, men inte lika roligt.
Gasleben: När du är här nere hos oss så sitter vi framför datorn och så gör du dina pålägg in i arrangemanget.
Jocke: Ja, och då har jag ju antagligen haft filerna hemma och suttit och spelat till dem först. Men det är ju för att jag är i Göteborg så sällan. Hade vi haft tid tillsammans oftare så hade vi ju säkert suttit och spånat mer och kommit på mer tillsammans.
Gasleben: På 80-talet hörde vi inte låtarna förrän vi kunde stå rätt upp och ner och spela dem tillsammans. Och i början på Presence, när du var här en lite längre period, gick vi tillbaka och så att säga härmade den gamla processen och ställde oss och spelade låtarna ihop innan vi började spela in dem. Det var ju en sorts försök. En sorts försök som vi absolut jobbat mer med om du varit i Göteborg oftare.

Ni tillhör den absolut första klick musiker i Sverige som började översätta den traditionella rockscenens uttryck på elektroniska i Cosmic Overdose. Där blandades något som slarvigt kan kallas progg med punk och senare postpunk, vilket sedan genomgick en stor förvandling vid namnbytet till Twice a Man. Uttrycket blev väldigt förfinat; språkbyte, ny sångteknik och en helt omgjord produktionsidé. Det kändes nästan som om Jackson Pollock skulle ha upptäckt Color by numbers och fortsatt på det spåret utan att se tillbaka (fast på ett bra sätt). Musikjournalisterna var dock fortfarande de samma och klagade över att det lät ”statiskt” och undrade när ni skulle ge upp och börja spela hederlig rock’n’roll. Trots att era skivor höll en internationell klass långt över alla andra jämförbara band i Sverige vid tiden nådde ni aldrig det stora, breda genombrottet; profeten och hemstaden. Kan förklaringen ligga i pionjärskapet och det motstånd som fanns, eller har det mer att göra med att ni helt enkelt inte siktade på topplistorna och lärde er att refrängerna måste sätta sig innanför hårsprejet och handla om kärlek?

Dan: Varför har vi inte slagit igenom, är det det som är frågan?
Jocke: Handlar det inte mer om att vi aldrig siktat på någon sorts genombrott i vanlig mening. Det har aldrig varit ett mål. Ingen huvudambition.
Gasleben: Nej, vi har bara gjort det vi själva gillat och sedan har det ju löpt på därefter.
Dan: Å andra sidan har vi verkligen haft en hel del stora framgångar, men det är ju klart, det beror på vad man jämför med. Vi har ju lyckats med att göra en massa saker som gjort att vi kunnat fortsätta och ännu håller på idag. Och tack vare våra framgångar har vi ju kunnat göra medvetet konstiga saker som varit intressanta för oss själva, bara för att undersöka dem. Works on Yellow och Driftwood är ju helt väsensskilda på ett sätt. Works on Yellow är väl vår mest poppiga platta och så gör man Driftwood efter det, som jag alltid brukar kalla ett kommersiellt självmord; det var liksom ingen som hängde på. Eller i alla fall bara en liten del.
Jocke: Men är det inte samma parallell som med Music for Girls, The Sound of a Goat in a Room och sedan From A Northern Shore, ungefär?
Dan: Jo, det stämmer. När vi når en viss nivå av framgång så brukar vi sparka bakut. Så var det ju även tidigare. Cosmic Overdose var ju ganska omtalade, vi spelade i TV, hade en publik, mycket spelningar, intresse utomlands. Det gick ju bra och saker hände omkring oss! Trots framgångarna startar vi i princip om och blir Twice a Man, släpper Music for Girls och gör en satsning utomlands som gick helt ok, kunde gått bättre naturligtvis, men det gick bra. Sedan gör vi The Sound of a Goat in a Room som är en helt annan grej. Det varr så vi jobbade då och det är så vi jobbar nu. Det är sådana vi är.

För några år sedan hade jag glädjen att få recensera Anna Öbergs lysande debutskiva och drog paralleller mellan den och Cosmic Overdoses sista platta 4668, som känns förenade genom något som mest kan liknas vid en navelsträng. Kan ni själva se och glädjas över den betydelse ni haft för utvecklingen av den elektroniska musiken i Sverige och Europa, eller är ni alldeles för ödmjuka eller upptagna med att utveckla era egna idéer för det?

Dan: Jag kan inte riktigt se att vi har påverkat så mycket. Visst, de flesta som håller på med elektronisk musik i Sverige vet kanske vilka vi är, men jag tror inte vi haft någon direkt influens på så många.
Gasleben: Det är svårt att veta, det är väl ungefär som för oss när vi lyssnar på musik; man inspireras av saker. Det betyder med inte någon nödvändighet att det är spårbart i musiken man själv gör. Så det kanske är så att vi stått för en viss grad av inspiration, men det är inget jag någonsin har tänkt på när jag lyssnat på andra artisters musik. Och det tänkte jag inte på när jag hörde Anna Öbergs första platta heller; att det skulle finnas någon härledning till Cosmic Overdose eller så, vilket jag sedan fått veta att det heller inte gjorde.
Jocke: Det är nog ovanligare än man tror att man låter precis som det man inspirerats av. Mycket av den musik som vi är fruktansvärt inspirerade av låter inte som vår, trots att den är central för oss. Precis som man inspireras av annat än bara musik också. Så det är nog precis lika svårt för andra att höra den inspiration vi fått av till exempel arkitektur eller granskog som det är för oss att höra att andra artister inspirerats av vår musik. Vi hade ju eventuellt kunnat bli jätteförvånade!

Genom intervjuer under årens lopp har ni visat er vara väldigt intresserade av samtidens musik och låtit er influeras av dess utveckling och när ni kuraterade A Warm Wave häromåret, så gjorde ni det tillsammans med till exempel Njurmännen och Zanias vilket innebär en förening av historia och samtid på ett närmast unikt sätt. Vilka av era gamla musikaliska förebilder håller ni fortfarande som måttstock och vilka nya artister och band låter ni er influeras av?

Jocke: Om du med ”gamla musikaliska förebilder” menar sådant vi fortfarande håller högt, oavsett om de är aktiva eller inte idag skulle jag välja Joy Division och Henryk Górecki, så får vi in lite bredd.
Gasleben: Jag säger Third Ear Band, dem plockar jag fortfarande inspiration från. Just nu är jag också inne mycket på King Crimson. Både ”nya” och ”gamla”.
Jocke: Mmm, Robert Fripps gitarrspel är ju verkligen något speciellt. Verkligen! Jag försöker ju spela synth ungefär som han spelar gitarr, ungefär.
Dan: Jag försöker spela gitarr ungefär som Robert Fripp på något sätt!
Jocke: Jag tycker att du försöker spela gitarr ungefär som Dan Söderqvist, det tycker jag är gott nog!
Dan: Brian Eno har ju funnit där väldigt länge för mig, nästan 50 år, och han kan fortfarande vara överraskande bra.
Jocke: Ja, “Warszawa” är ju något av det bästa som har gjorts, liksom!
Dan: Jag är lite glad över att du tog upp den klassiska musiken, Jocke. Stravinskij och Sjostakovitj har varit stora förebilder för mig, de lite modernistiska 1900-talskompositörerna har betytt mycket på något sätt. Och sedan hela minimalismen, Terry Riley, Steve Reich, La Monte Young. Lyssnar ni andra på någon ny musik, då?
Gasleben: Anna Öberg..
Jocke: ..är du tvungen att säga! Jag ser pistolen där bakom dig..
Gasleben: Hon [Anna Öberg, gift med Gasleben, förf anm] kommer hem från studion varje dag med nya grejer så det är hennes låtar vi lyssnar mest på här i huset nu. Det blir väldigt bra, så det är ju inte så att jag vantrivs direkt.
Jocke: Jag måste nog erkänna att jag är lite dålig på det där med att lyssna på ny musik, tyvärr.
Dan: Det finns framförallt väldigt många kvinnliga musiker, som är väldigt bra just nu, som jag lyssnar mycket på, Chelsea Wolfe är otroligt bra. Anna von Hauswolf håller jag väldigt högt. Zanias, alltså Alison Lewis, hon gör ju även Keluar och Linea Aspera, Allt hon gör håller hög klass tycker jag. Av gamla grejer har jag lyssnat mycket på de tidiga Simple Minds-plattorna. De är grymt bra!
Jocke: Ah, Real to Real Cacophony och Empires and Dance är väldigt bra!
Dan: Jag tycker de är bra ända fram till New Gold Dream, även om den kanske inte är lika bra som de föregående. Mer kommersiell, men ändå hyfsad. En annan jag tänkt på är några av Genesis tidiga som The Lamb Lies Down on Broadway och Foxtrot, vi snackade ju om dem i förhållande till vår nya skiva.
Jocke: Ja, det gjorde vi. Vi lyssnade ju mycket på dem då när vi gjorde den.
Dan: Det finns ju någon koppling där, tycker jag. Vi diskuterade det för något år sedan; symfonisynth. Det ligger väl något i det där att jag och Gasleben är lite äldre än Jocke, att vi lyssnat mycket på den sortens musik. Engelsk progg; Genesis, King Crimson, Pink Floyd förstås, Yes antar jag och Gentle Giant. Och även om du fortfarande är lite yngre än oss, Jocke, så pratar du ofta om Henry Cow. Tangerine Dream och Kraftwerk har vi ju alla också en hel del i oss, vilket bara vore dumt att förneka.
Jocke: Ja! Och en naturlig väg därifrån är ju tidiga Simple Minds, Magazine och sådana band som på något sätt kommer ur den sortens grupper du räknar upp.

Kan vi förvänta oss en fortsättning eller utveckling av konceptet A Warm Wave i framtiden?

Dan: Nej! Missförstå mig inte, det var jätteroligt men det var så himla mycket jobb och om något av det slaget skulle bli aktuellt igen så ligger det nog en bra bit in i framtiden.

När Jocke kom tillbaka släppte ni Presence som kanske inte nödvändigtvis markerade en återgång till Twice a Man från första halvan av 80-talet lika mycket som det markerade en utveckling av både det gamla och det som kommit senare. Det lades dock en del fokus på detta i media, varför det verkade komma som en överraskning när ni släppte Cocoon. När ni nu släpper On the Other Side of the Mirror vars uttryck ligger närmare Presence än något annat lär det förmodligen återigen bli en överraskning. De senaste 10 årens släpp följer strukturen varannan pop electronica, varannan soundscape-skiva, så någon Jocke-effekt kan det ju rimligen inte enbart handla om. Är det här medvetna strategier eller ligger det något annat bakom den här metoden som vi borde räkna ut själva men misslyckas med? Finns det en inneboende ambivalens eller motstånd i ert artisteri som tar sig uttryck i en kreativ pendel som rör sig mellan två motstående uttryck?

Gasleben: Två motstående uttryck? Är det verkligen så? Det var oförskämt sagt, tycker jag! Ingredienserna är de samma i båda uttrycken, men lite olika fokuserade på något sätt. Det är bara olika mixar..
Dan: Klart det är skillnad på Costume Area och Presence, men det är samma band och samma hjärnor.
Gasleben: Någon hård betonglinje mellan de båda uttrycken som du verkar tycka att det är kan jag helt enkelt inte se. Våra soundscape-uttryck bubblar upp i poptronican när långa slut bara tuggar på liksom poptronican bubblar upp i våra soundscapes när sång och rytmer dyker mot slutet på Cocoon.
Dan: Cocoon och On the Other Side of the Mirror är projekt som löpt parallellt i skapandeprocessen. Den förstnämnda började i en konsert och därefter tog det ett par år för att studioversionen att bli klar. Och i det arbetet uppstod också det som sedan blev senaste skivan.
Jocke: Några av bitarna ur Cocoon var också aktuella att utvecklas till att spelas in för On the Other Side of the Mirror.
Dan: Poängen blir då att två olika projekt ger varandra energi, trots att de kan verka väldigt olika för lyssnaren så kommer materialet från samma ställe på något sätt och kan då ta olika vägar, antingen till två olika skivor som i det här fallet. Men det är också möjligt att tänka sig att två olika spår mynnar ut i en enda skiva. Slutet på “Modern World” hade kanske inte blivit vad det blev om vi inte hade haft ett Cocoon-tänk i botten. Den är ju lite drånig i det här malandet om man uttrycker sig så.
Gasleben: Ja, det är ju det jag menar, skivorna är mer olika sidor av samma mynt, måhända med lite olika mixning. Cocoon är ju intressant i processen, för att koppla tillbaka till en tidigare fråga, eftersom vi stod mycket och spelade live när vi komponerade den. Det var första gången på länge som vi jobbade i princip som på 80-talet.
Dan: Nu kommer vi tillbaka till hur det går till, men det har ju betydelse för resultatet och kan också belysa de olika aspekterna. Eller likheterna mellan olikheterna. Det hade varit väldigt bra om man hade kunnat fortsätta på det sättet, att man börjar i en längre live-session där vi alla sitter tillsammans för att få fram någon sorts grundmaterial. Det kan vara väldigt enkla grejer som övergår i improvisationer och finner nya vägar.
Gasleben: Ja det blir en helt annan dynamik i skapandet när vi gör så
Jocke: Cocoon är det en hel del improvisation på. Jag tror inte att jag gör en enda grej på den skivan som inte uppstod i våra live-improvisationer. Men snart är jag pensionär och då kan vi stå där i Göteborg och spela tills vi kolar av.

Slutligen, ni har fått kämpa er igenom intervju efter intervju genom alla år där ni ställs inför uppgiften att besvara frågor som utgår ifrån skribentens egna idéer om vilka ni är. Finns det fortfarande frågor som aldrig ställts som ni önskar att svara på för att ge ytterligare upplysning om Twice a Man? Vilka är de frågorna i så fall….och ännu viktigare, vilka är svaren?

Gasleben: Då måste jag ju läsa igenom alla gamla intervjuer först!
Dan: Inspiration som ligger utanför musiken, som har betytt mycket. Vi har ju talat sinsemellan om Tarkovskij som en inspiration i förhållande till våra 80-talsgrejer; när vi var på Hönö och plåtade till exempel, där ligger det mycket Stalker bakom. Det har också funnits en massa kopplingar för min del till bildkonst i låtar och idéer som kanske inte framgått så mycket i intervjuer. “Large Glass” på Slow Swirl har fått sin titel av Marcel Duchamps konstverk med samma namn. Skivans titel och låten “Swirl” är hämtad från Mark Rothkos målning Slow Swirl at the Edge of the Sea. Det finns en massa trådar som kommer från film, konst och annat som hela tiden vävs in och det har vi kanske aldrig riktigt pratat igenom i intervjuer.
Gasleben: Menar du att vi inte fått frågor om det? För ibland har vi ju själva valt att ta upp vissa av de här sakerna.
Jocke: Det kan vara intressant att prata om, men sedan är det där lite svårt också för musik kan ju vara ganska intuitivt. Visst kan man prata om sina inspirationskällor och sådant, men sedan vill vi väl kanske inte direkt lämna ut en instruktionsbok till förståelsen av Twice a Man heller? Och det kanske inte är något publiken vill ha heller? Det är inte världsaviktigt men det kan vara en svår gräns att dra.
Dan: Ja, så är det naturligtvis. Jag kände när vi höll på med Cocoon att till och med titlarna kunde störa den musikaliska upplevelsen och därför heter spåren bara “Cocoon 1-9”, även om jag har riktiga titlar på dem också, bara för vår egen skull. Ger man ett namn, en titel, så sätter det sin prägel på låten. Genom att inte göra det har vi förhoppningen att låten ska få vara fri för lyssnaren på ett annat sätt.
Gasleben: Ja, precis. När man läser någonting, upplever något särskilt och sedan sätter sig och gör musik av det så är ju förhoppningen att det ska generera en upplevelse i sig. Om man skulle redogöra alla källor man hämtar inspiration ifrån, då tror jag musiken kommer låta annorlunda för den som ska lyssna på den, genom att man på sätt och vis riskera påverka upplevelsen i en viss associationsriktning.
Jocke: Ja, det var det jag menade. Man måste få låta musiken få sin egen plats. Eller mystiken.
Gasleben: Under arbetet med senaste skivan läste jag om alla mina seriealbum av en europeisk serietecknare jag inte tänker namnge och gick sedan med känslan av dem till studion och började spela. Det finns inga spår alls av serierna i det som kom ut men det gav mig en bra känsla för att göra det jag ville. Så det finns ju ingen anledning till att nämna namnet på serietecknaren, för det har bara betydelse för mig och kan ju egentligen bara vara i vägen för lyssnaren. Så använder jag ofta inspiration. Jag inspireras och tar sedan ett långt kliv därifrån och låter det leda till något annat.
Jocke: Ja, som kedjereaktioner. Saker och ting händer i led efter händelsen eller upplevelsen. Det ena leder till det andra och i femte eller sjätte ledet blir det kanske något som liknar musik. Att tala om inspirationskällorna då kan både verka stelbent och dessutom låsa upplevelsen för någon annan. Kanske är det så att upplevelser som inspirerar oss egentligen mer formar oss som människor; därefter gör den människan man är en viss sorts musik. Jag är bara rädd att vi ska formalisera hur man lyssnar på Twice a Man.
Dan: När vi släppte Fungus & Sponge gjorde vi en manual där vi gick igenom alla våra inspirationskällor, det handlade bl a om virtual reality, William Gibsons Neuromancer, Aldous Huxleys Island och sedan fick publiken själva sätta sig in de grejorna om de ville. Oavsett om de ville det eller inte så hade vi klart och tydligt berättat hur vi hade gått tillväga med texterna och tankearbetet. Jag vet inte om det var bra eller dåligt, men så här efteråt känner jag åtminstone att det var otroligt ambitiöst. Genom att inte säga något behåller man musiken, liksom, men man kan ju också kommunicera med sin publik om tankar och idéer men det är ju en avvägning.

Det är fascinerande att Twice a Man på så många sätt både beskrivit sin samtid och vår framtid genom sin långa karriär. Ännu mer fascinerande är det att konstatera att framtiden, som alltid känns så avlägsen, tills slut hinns upp och blir både ogripbar och diffus när man befinner sig mitt i den. Där, på andra sidan framtiden, rymmer samtiden så många aspekter av sig själv att den inte längre låter sig beskrivas. När framtiden blir samtiden kommer den att kräva sin egen plats. Vissa saker kommer att kännas bekanta, andra främmande och vissa av dem kommer vi inte uppfatta förrän vi lämnat dem bakom oss. Och det var där vi fick träffa Twice a Man och fundera över var vi är idag. Med eller utan instruktionsbok, men med bibehållen mystik. Jag är väldigt nyfiken på var vi kommer att möta dem nästa gång och vad de då kommer att låta oss ta del av.