Twice a Man – On the Other Side of the Mirror

Twice a Mans musik får mig ofta att associera till miljöer. Music for Girls får mig t ex att tänka på inomhusmiljöerna i A Clockwork Orange, Aqua Marine Drum låter naturligtvis som manöverrummet i kapten Nemos ubåt och Clouds får mig att tänka på en konsthall som inte är helt olik MoMA, fast med lägre till tak. Nya skivan ger mig mer associationer till exteriörer än interiörer. Jag tänker mig brutalistisk arkitektur, men de vanligen sträva betongytorna är målade med täckande, mörka färger som därefter polerats hårt tills ytan ser ut som en flygel. Tänk dig Boston City Hall i pianolack. Och tänk dig sedan Walter S. Arnolds gasmaskförsedda gargoyler under takranden. Så låter On the Other Side of the Mirror. Och det låter fantastiskt!

Det tog mig dock några genomlyssningar att komma in i skivan och kunna börja skönja detaljerna. Arrangemangen är ofta, ja, kanske inte bombastiska i den vanliga trötta meningen, men det är en mäktig ljudvägg som tornar upp sig framför ögonen i öronen och i fasaden är väldigt försiktiga melodier utskurna på ett närmast minimalistiskt sätt som jag behövde lite tid på mig att göra till mina egna. När jag väl funnit mig tillrätta i den där väggen så breder den ut sig i alla dimensioner och jag känner mest vördnad och ödmjukhet inför den storslagenhet de här herrarna och en viss dam lyckas rama in mig i. Precis som om de skulle ha gjort det med bara mig i åtanke. Melodierna får plötsligt ett eget liv och blir till penseldrag som lämnar eldflugor efter sig i luften. Åttondelsbasarna och de tribalt elaborerade trumprogrammeringarna fyller luften med regn och marken med vibrationer från jordbävningar och marscherande massor. I inledande ”Breath” står vi i regnet framför det svartpolerade Boston City Hall under tunga moln, strålkastarna roterar mot fasaden, flaggorna kämpar i sina linor och karikatyren av en diktator på en marmorbalkong tar form och vrålar i stålmikrofoner.

Kontrasten mot ”Fireflies” är enorm, för plötslig öppnar sig väggen precis under balkongen och vi bjuds in i en enorm sal av grönska och porlande bäckar, där märkliga fåglar tittar nyfiket på mig och insekter i märkliga färger surrar på utomjordiska frekvenser. Som i en dröm förändras landskapet plötsligt och vassa bergstoppar avgränsar synfältet. Jag rullar nedför grässlänterna i ett böljande solsken utan en enda mörk känsla i sinnet och alldeles intill ser jag mina syskon och vår guvernant Maria tumla omkring tillsammans med mig nedåt mot stupet i ständigt accelererande revolvering. Det är inte exakt alperna, men jag märker ingen avgörande skillnad. Plötsligt är jag inomhus igen. Väggar av tegel och kondens, små glödlampor högt där uppe i taket under emaljerade kupor ger minimalt med ljus och det tar tid innan mina ögon vänjer sig. På golvet ligger en av de färgglada insekterna, en blåskimrande skalbagge, krossad på stengolvet under min nakna fot. Det känns som jag trampat på en legobit och när jag plockar upp den ser jag en liten sladd som sticker ut under huvudet och jag inser att den är mekanisk. ”Rain of Shame” blir ett fängelse under stadshuset och det finns ingen väg ut, ingen framtid, inget hopp.

Ok, vi bryter den här rapporten från vår korrespondent som uppenbarligen behöver service och omvårdnad. Jag försöker mest säga att det finns skivor som består av några låtar utspridda lite här och där, bra eller dåliga, lite trummor, elektronik, ibland en gitarr och sedan är skivan slut. Sedan finns det skivor som lämnar ett tomrum efter sig när sista låten klingar ut. Skivor som är så suggestiva att de bryter gränsen mellan fantasi och det de vuxna kallar verkligheten. Skivor man går in i och sedan helst stannar kvar i. On the Other Side of the Mirror är en sådan skiva. Att miljön kan verka obehaglig är inget som påverkar värdet av vistelsen negativt. Sådant hindrar inte folk från att titta på skräckfilm och det borde inte hindra någon från att uppleva musik heller. Musiken som sådan är inte skrämmande och det har alldeles säkert inte funnits någon ambition att skapa en obehaglig upplevelse. Det är helheten som sammantaget med de retrofuturistiska ekon från fordom jag själv läser in som speglar vår samtids tillstånd i musiken som förpassar mig till George Orwells 1984 och Ray Bradburys Fahrenheit 451. Allt mörker är alltid relativt sin kontext. Att jag tycker att vi lever i en tid av så svår politisk- och humanistisk oro att kalla krigets dagar jämförelsevis känns som en badsemester vid Svarta havet påverkar naturligtvis min upplevelse. Twice a Man skulle nödvändigtvis inte känna igen sig i den utan vidare. Upplevelsen är alltid subjektiv och konstnären lär sig så småningom att leva med det.

Produktionen är genomgående den bästa jag hört från Twice a Man, någonsin. Även denna skiva är mixad, fixad och trixad av D. Kaufeldt och Karin My står för körarbetet. Deras betydelse ska nog inte underskattas. Det är tydligt att herrarna i bandet vill utveckla sitt sound och det är lika tydligt att Kaufeldt och Karin vet precis hur de ska hjälpa dem med det. Karins körsång svävar ömsom som spöken, ömsom som änglar och det är så vackert att jag stundtals nästan tappar andan. Mixen är tät och detaljrik och det finns exakt så mycket utrymme för varje ljud som krävs. Det finns vind och luft i toppen och det är tätt, hårt och tungt i botten, inte minst tack vare den enormt snygga elbasproduktionen som verkligen ger helt nya dimensioner till Twice a Mans musik. Tempot är genomgående förhållandevis lågt och ligger oftast mellan 80-90 bpm ungefär, vilket passar mig utmärkt eftersom jag tycker att musik i högre tempo mest är till för Stockholmare som har lite för bråttom i tunnelbanan. ”Naked” får mig således att titta på klockan och börja springa längs gatorna för att hinna med tåget till nästa massmöte vid stadshuset. Och jag bor ändå långt ute på landet.

Det är naturligtvis inte helt ovanligt med band vars karriärer sträcker sig 40 år eller mer, däremot tillhör det definitivt ovanligheterna med band som fortfarande är relevanta så långt in i karriären. Jag kan tänka mig en handfull. Swans, Killing Joke, Diamanda Galás. Och Twice a Man.
Twice a Man har lyckats att skapa en hållbar formel. Ett uttryck som känns igen i allt de släpper ifrån sig och som ändå känns både aktuellt, efterlängtat och överraskande vid varje ny skiva. Musiken bär en tydlig signatur som kan spåras genom de senaste årens skivor och vidare till deras allra första. Men hur det än är med det så är den där signaturen så tidlös och outslitlig att jämförelsen med Swans, Killing Joke och Diamanda Galás är den enda jag kan göra trots att det är ett sällskap av helt olika sorts artisteri. Gemensamt för dem alla är att de har någonting som å ena sidan är ruskigt effektivt i botten, å andra sidan att kreatörerna har så mycket snille, smak och talang att de kan utveckla musiken år efter år utan att gå bort sig i sig själva och fortsätta göra tillvaron svår för sina kollegor.

Twice a Man är Sveriges i särklass bästa band och det är ta mig fan en herrens försorg att de ens finns och samtidigt fortsätter att höja ribban. Aldrig får man vara riktigt glad, står det skrivet, men Twice a Man kan både leverera excesser i dystopi och samtidigt bevisa motsatsen. Det är en bedrift och den vill jag hylla.