Manic Street Preachers – Gold Against the Soul

Manic Street Preachers klassiska men ändå förbisedda och underskattade album Gold Against the Soul återutges i box och på vinyl. Därför har Zeros Fredrik Emdén gjort en djupdykning i de walesiska rockarnas historia.

Manic Street Preachers har nästan alltid varit i osynk med sin samtid. Aldrig modernt, sällan nyskapande, alltid hånat av trendkännarna.

När walesarna presenterade sig i början av 1990-talet skulle rockstjärnor vara fula och helst klä sig i flanell. Richey James, Nicky Wire, James Dean Bradfield och Sean Moore bar leopardmönstrat och smink. De sade sig vilja ”låta som Sex Pistols men se ut som Duran Duran”, vilket var en snyggt formulerad målbild, men som innehöll referenser som vid den tiden var i stort sett hopplösa.

Debutalbumet, den 74 minuter långa Generation Terrorists, var fylld av referenser till filosofi och litteratur som gick långt över huvudet på lyssnaren, med en ljudbild som antydde hur det skulle låta om Billy Idol tolkade Guns N’ Roses. De skrev slagord på sina t-shirts och sjöng om feminism. Brittisk musikpress kliade sig i huvudet men bestämde sig för att älska bandet, inte minst för att det levererade sådana bra rubriker. Generation Terrorists skulle till exempel bli “the greatest rock album ever” och sälja i 26 miljoner exemplar, “från Bangkok till Senegal”, innan bandet skulle splittras.

Trots en lång rad framgångsrika singlar, med den majestätiska ”Motorcycle Emptiness” i spetsen, slog inget av detta in. Bandet var dock fortfarande pressens och skivbolagets gunstlingar och istället för att gå skilda vägar kunde medlemmarna checka in på luxuösa Hook End Recording Studios i Oxfordshire (samma studio som The Cure några år tidigare hade spelat in Disintegration i) för att jobba med uppföljaren, som skulle komma att heta Gold Against the Soul.

Under tre månader i början av 1993, mindre än ett år efter att Generation Terrorists hade utkommit, levde medlemmarna nyrikt rockn’n’roll-liv, till en kostnad av 2000 pund om dagen. Sean Moores trummor spelades in i en lada med hjälp av 25 mikrofoner, James Dean Bradfield gjorde sina sångpålägg med studion endast upplyst av stearinljus. Ja, sådant man gör om man är ett rockband på storbolagssteroider, alltså.

Manic Street Preachers har inte bara ständigt varit i osynk med samtiden, bandet har aldrig gjort det lätt för sig eller valt den raka vägen framåt. I stort sett varje ny skiva har varit en reaktion på sin föregångare. På The Holy Bible, skivan som kom efter Gold Against the Soul, var punkpopen tillbaka, ursinnigare än någonsin (men utan att, tack och lov, låta som Billy Idol). Skivan därefter, den mäktiga Everything Must Go, hyllade Phil Spectors “wall of sound”. Och så vidare.

Gold Against the Soul lät således inte alls som Generation Terrorists. Här är riffen fler, gitarrsolona längre, ljudbilden dyrare (som sagt, 25 mikrofoner…) och refrängerna större. Det är en bredbent skiva, full av självförtroende, arenavänliga refränger och påkostade arrangemang för stråkar. Så här låter ett band som är på väg framåt och som har vinden i ryggen och pengarna i fickan. Det är då man vågar leka och experimentera, men också leva ut sina rockstjärnedrömmar.

Även textmässigt tog Gold Against the Soul ett stort kliv bort från Generation Terrorists. Här har texterna ett helt annat mörker och ett mer personligt anslag. Om debutalbumet var en kritisk betraktelse över världen så är Gold Against the Soul en spegel inåt, smyckad med melankoli och självförakt.

Gitarristen Richey James, som tillsammans med basisten Nicky Wire stod för bandets texter, hade börjat visa upp de personliga problem som två år senare skulle leda till hans försvinnande (och förmodade självmord). Inledande ”Sleepflower” handlar om sömnlöshet, singeln ”From Despair to Where” om självmord (inspirerad av Big Country-sångaren Stuart Adamsons bortgång), ”Yourself” om fåfänga och självhat.

En storslagen skiva med stora men samtidigt motstridiga känslor, med andra ord.

Det var ungefär också vad jag skrev i en recension av skivan, sommaren 1993. ”En trovärdig och färgstark målning i svart”, löd min lite högtravande slutkläm. Det är en skiva som grep tag hårt i mig när den släpptes.

Att recensera skivor innebär då och då – eller ganska ofta, till och med – att man lyssnar på en skiva, gillar den, skriver en hyllande text om den och sedan lägger den ifrån sig för att aldrig mer återvända.

Dit hör inte Gold Against the Soul. Under de 27 år som gått sedan den släpptes har jag regelbundet återvänt till den. Här grundlades min nära relation till Manic Street Preachers, den sög in mig i bandets värld och fick mig att liksom betrakta den inifrån. Och det behövs hängivenhet och tålamod för att älska det här bandet. Att fullt ut förstå Manics enbart genom att betrakta ytan känns svårt. Och lite ointressant.

Visst, ibland är ytan särskilt älskvärd – kolla bara på hur låtar som ”A Design for Life” och ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” har nått en bred publik – men för den som vill orka hänga med i bandets ombytlighet över tid underlättar det att förstå varifrån medlemmarna kommer, deras arbetarklassbakgrund, att de aldrig har slutat känna doften av damm från kolgruvan i Blackwood, att de revolterade mot sin omgivning genom att försöka vara smartare än den, deras sätt att använda rock’n’roll för att skildra historien (nämnda ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” hämtar till exempel inspiration från det spanska inbördeskriget).

Men tålamodet prövas ofta. ”Ibland är det mörkt på gränsen till patetiskt, men tack vare Bradfields trovärdighet räddas situationen”, löd min analys av Gold Against the Soul år 1993 och kanske var det låtar som ”Drug Drug Druggy” och ”Life Becoming a Landslide”, som balanserar på gränsen till att bli alltför melodramatiska, med sina en-knuten-näve-i-luften-refränger, som jag avsåg. Eller så var det ”Roses in the Hospital”, som så uppenbart lånat mer än bara ackord från David Bowies ”Sound and Vision”.

För Manics har musiken alltid varit underordnad budskapet; politiken, de historiska händelserna, känslorna. Skulle medlemmarna hitta ett bättre sätt att lyfta fram det än genom rock’n’roll skulle de välja det sättet, ja, så har det i varje fall känts.

Att bandet är i osynk med samtiden har aldrig varit ett problem för Manics, inte idag och inte då Gold Against the Soul spelades in. När James Dean Bradfield i ”Roses in the Hospital” sjunger ”we don’t want your fucking love” menar han det till hälften: de törstar efter publikens kärlek, men de är inte beredda att kompromissa en sekund för att få den.

Det ska erkännas att jag alltid behandlat den här skivan som om den vore ett minialbum bestående av sju låtar, som inleds med ”Sleepflower” och avslutas med ”Roses in the Hospital”. Som ett sådant är det briljant, med en tydlig riktning bland riff och storvulna refränger och väl beskrivet mörker. Det är sällan man hör ett album öppna så starkt.

Därefter mynnar det ut i vad som låter som tre fyllejam, där bandet lattjar runt några metallfunkriff som de sedan döper till ”Nostalgic Pushead” och ”Symphony of Tourette” och ”Gold Against the Soul”. Dessa tre spår markerar att idéerna har tagit slut. Jag brukar hoppa över dem.

När skivan nu återutges och jag försöker lyssna med nya öron har jag uppenbarligen blivit aningen mer förlåtande. Möjligen lite mer snäll. Men plötsligt ser jag åtminstone konturerna av en helhet, att även de tre avslutande spåren fyller ett syfte. Jag hoppar inte längre över dem. Men de sju inledande låtarna är fortfarande bäst, som en glammig gothrockdröm, avsedd att spela på hög volym.

Där Generation Terrorists lanserade konceptet Manic Street Preachers och The Holy Bible var det stora mästerverket, har Gold Against the Soul ofta glömts bort eller bara slätats över av fans och press. Recensenten Stuart Bailie skrev i NME “too much Slash and not enough burn”, och syftade på debutalbumets ”Slash ’n’ Burn”, men också den tidiga förebilden Guns N’ Roses. Någon annan störde sig på det bredbenta och välpolerade soundet och gjorde en elak parallell till Bon Jovi.

Men som sagt, den som försöker bedöma Manic Street Preachers efter enbart ytan hamnar gärna snett. Även bandets medlemmar har genom åren uttryckt sig styvmoderligt kring skivan. De viftar bort betydelsen av den och muttrar om att de försökte tillgodose skivbolagets önskemål (något som jag själv aldrig trott på, det här var den skiva de verkligen ville göra, är min övertygelse).

Och medan bandets andra skivor som återutgivits har försetts med dokumentärer, mängder med pressklipp och kommentarer (det har skrivits en hel bok om The Holy Bible) så är materialet kring Gold Against the Soul desto mer magert.

Det gläntas inte direkt på dörren till det okända. Här finns inga rörliga bilder från inspelningen, inga intervjuer med bandmedlemmarna, ingen initierad essä om skivan.

Däremot finns det bilder, massor av bilder, tagna av den japanske fotografen Mitch Ikeda, som under många år har varit bandets hovfotograf. Han fanns med i Hook End-studion och under turnéerna före och efter skivinspelningen. Det är dem som denna nyutgåva lutar sig mot.

Och det är verkligen inte fy skam. För det är slående vilket enormt SNYGGT band det här är – eller var, åtminstone – och vilken roll bilden betydde för bandets uttryck. På samma sätt som skivan låter dyrare än sin föregångare är bilderna betydligt mer påkostade. Kvartetten poserar världsvant, kläderna är inte längre nedklottrade med slagord, färgtonerna är klädsamt mörka.

Ett fåtal bilder har dokumentär känsla, som där Richey eller James läser en bok, där Nicky sover med huvudet lutat mot rutan i turnébussen eller när hela bandet äter frukost i studion. Det finns en bild som tagits strax före en spelning i Newport i juli 1993, där medlemmarna ler mot varandra, till synes mitt i en konversation. Den skänker en välbehövlig vila från poserande och rynkade ögonbryn och ger en känsla av den vänskap som alltid varit fundamentet i bandet.

Nyutgåvans två cd-skivor innehåller det som kan förväntas. På CD1 återfinns albumet i sin helhet, remastrat och uppsnyggat, samt de flesta av singlarnas baksidor (märkligt nog inte alla). Det är slående att de flesta av b-sidorna är bättre än albumets tre avslutande spår. Särskilt intressant blir det att återknyta bekantskapen med ”Comfort Comes”, b-sida till ”Life Becoming a Landslide”, och inse att den utgör bron mellan Gold Against the Soul och The Holy Bible (något som också Nicky Wire har påtalat), med sin kantiga punkighet.

CD2 innehåller hela albumet i demoversioner, vilket är lika spännande som det verkar. Det låter som på skivan, fast lite sämre, och är knappt ens intressant för den initierade. Den enda låt som bjuder på en överraskning är ”Roses in the Hospital”, som i demoversionen har ett parti som sedan lyfts bort från albumditon. Istället för en demoversion av ”Yourself” får vi en slarvig liveupptagning från Bangkok, som i bästa fall, om man vill vara snäll, kan kallas ”charmig”.

Tesen att Manics alltid har varit i osynk med sin samtid spricker mot slutet av CD2. Där, nästan lite undangömt, ligger remixar på några av skivans låtar, skapade i ett försök att skicka ut bandet på dansgolvet och fånga tidsandan från 1990-talets tidiga dansscen. Höjdpunkten är Chemical Brothers remix av ”La Tristesse Durera (Scream to a Sigh)”, som gjordes när duon fortfarande kallade sig Dust Brothers (och som kommer att släppas som EP på Record Store Day senare i sommar). Den visar att Manic Street Preachers faktiskt lyckades vara trendiga, en liten stund, i början av 1990-talet. Annars är den här nyutgåvans främsta förtjänst snarare det motsatta: att påminna om den tidlöshet som vilar över låtar som ”From Despair to Where”, ”La Tristesse Durera” och ”Sleepflower”.

Även om man kan sakna bandets egen röst, vilket vi blivit bortskämda med i samband med jubileumsutgåvorna av skivorna Everything Must Go och This Is My Truth Tell Me Yours, så är den här pjäsen en bra påminnelse om ett storartat album som hamnat lite i skymundan och där låtarna inte har tappat i styrka.

Och så är det en påminnelse om att få rockband har varit snyggare än vad Manic Street Preachers var 1993.