Sylvester Schlegel – Röka Inomhus

Sylvester Schlegel, från The Ark och Augustifamiljen, är tillbaka med sin tredje fullängdare som soloartist. Under det senaste året har han trummat i Mia Skäringers föreställning “Avig Maria, No More Fucks To Give” men nu är det slut på både humor och glamrock.

Ett par spår på Röka Inomhus förtjänar att bli hits: ”Östbergahöjden” och den synthigt speedade inledningslåten ”12 timmar”. Dessa sånger sätter sig direkt man lyssnar på skivan och sedan fortsätter de att växa i medvetandet som paranoida demoner av njutning och vill inte ge sig iväg därifrån igen. Nackdelen med att Röka Inomhus innehåller dessa två extremt starka spår är att resterande material på skivan – som inte alls är dåligt, tvärtom, det mesta är jättebra – har en förmåga att blekna i jämförelse. Möjligtvis med undantag för ”Besökare” som borrar sig in i hjärnsubstansen med nästan lika intensiv kraft. Sylvester Schlegel har gjort det mesta själv på sin nya skiva, med undantag från Emanuel Lundgrens (I´m from Barcelona) producenthjälp. Resultatet är väldigt lyckat. Här finns som nämnts nyss, väldigt direkta popiga och synthiga spår, men också en jazzig experimentlusta med saxofonångest som väller fram i ”Somna aldrig ensam” och korta ”En eld på berget (långt där borta)”, två låtar som framförs utan tystnad emellan och som inte räds att närma sig industrirockens karga utmanande utmarker. Att lp:ns andra sida skulle leda till spår som dessa kunde man inte tro när man lyssnade igenom första sidan första gången, men det känns som det yttersta beviset för att Sylvester Schlegel är en fullkomligt kompromisslös och orädd konstnär som framöver kan överraska med precis vad som helst.