Tuesday , March 19 2024

Bright Light Bright Light – ”Jag ville inte att mina låtar skulle vara politiska hymner”

Zeros Fredrik Emdén talade med elektropopartisten Rod Thomas alias Bright Light Bright Light om uppväxten vid de walesiska kolgruvorna, livet som artist under coronahotet samt kärleken till Pet Shop Boys, Kylie Minogue och svenska Ace of Base.

Som Bright Light Bright Light har Rod Thomas under tio år släppt tre skivor med glittrande elektronisk pop, rikt illustrerade med hänvisningar till såväl 1980-talet som till film. I fredags släpptes hans nya låt ”This Was My House”, som är ett första smakprov från det album som kommer att släppas i höst.

Här lyfts Bright Light Bright Lights mer houseinfluerade sida fram, den som tidigare har hörts i låtar som ”Waiting for the Moment” och ”I Only Want to Please You”. Men det är också en låt med ett starkare politiskt uttryck än tidigare.

– ”This Was My House” handlar om hur det som tidigare har varit säkra platser i samhället under de senaste fyra, fem åren har börjat krackelera, och hur familjer alltmer har splittrats som en följd av anti-HBTQ+ och främlingsfientlig retorik har ökat. I stället för att peka finger och säga att någon har rätt eller fel politiskt, är låten en kraftfull förklaring att vem du än är, har du rätt till att känna dig trygg och välkommen på den plats du kallar hem. HBTQ+-människor, i synnerhet transkvinnor, dödas med oroväckande frekvens, och i många länder har de senaste årens mer toleranta lagar och ideologier upplevt en påtaglig backlash. Det är en låt som ska få alla att komma ihåg att de förtjänar att känna sig trygga i sitt samhälle och är ljudmässigt placerad under det sena 80-talet eller tidiga 90-talet, då dansgolvet var en plats dit människor kunde gå för att hitta sina säkra platser, säger Rod.

När han började skriva den nya skivan insåg han att det hade blivit allt svårare att, som tidigare, fokusera på de stora känslorna, glädje eller sorg, kärlek eller längtan och att det var svårt att blunda för politiken.

– I tidigare intervjuer har jag sagt att jag inte känner mig kvalificerad att prata om politik, eller att mina åsikter inte kan representera en community, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst. Men med tanke på den mardröm som vi lever i, och att jag vill att albumet ska ha ett HBTQ-perspektiv, måste det finnas en tydlig hänvisning till vad som sker i samhället. Om du hör låtarna utan att veta kommer du kanske inte märka något, men om jag påpekar vad de handlar om kommer du att uppleva dem som meningsfulla. Jag vill inte att låtarna ska vara politiska hymner, men jag vill att den känslan, all den oron, ska vara en del av musiken, uppenbart eller inte. All denna skräck som fram till helt nyligen låg tyst under ytan, men som nu har blommat ut och som vi ser exempel på varje dag, säger Rod.

Han är walesare som bor i New York sedan knappt ett decennium tillbaka.

– New York har förmodligen inte förändrats så mycket för mig och mina vänner under Trump-administrationen, eftersom New York är en liberal bubbla, med en stor mångfald och människor som ser efter varandra. Men det räcker med att du pratar med människor om deras anhöriga, många har föräldrar som röstade på Trump, det har orsakat bråk i många familjer. Du vet, där de kommer ifrån är det inte säkert längre, det har blivit våldsamt för dem. Åh herregud, det är bara en mardröm. Det är verkligen en mardröm, säger Rod.

Han beskriver det nya albumet som ”en filmisk disco-skiva”.

– Jag har arbetat hårt med produktionen, med ljud, på ett lite annorlunda sätt än på förra skivan. Den är mindre 80-tal. Jag är verkligen nöjd med vad jag har gjort hittills, och jag har många riktigt coola gästvokalister, säger han.

På den nya singeln presenteras de första: Niki Haris och Donna De Lory, som länge turnerat med Madonna och som bland annat medverkade i den klassiska konsertfilmen Madonna: Truth or Dare från 1991.

Rod Thomas konstaterar att han, som är född 1982, är ”två månader yngre än Madonnas musikkarriär”.

– Det är ganska galet. Jag älskar Madonna. Jag tycker att hon är fantastisk.

Du borde turnera med henne.

– Ja, eller hur? Jag menar, vilka andra gayikoner finns det kvar att turnera med? Jag har spelat med Scissor Sisters, Erasure, Cher, Elton John, John Grant. Jag antar att de som är kvar är Kylie, Pet Shop Boys och Madonna, säger han.

Det närmaste Bright Light Bright Light har kommit någon av dem är Kylie Minogue, som uppträdde på samma festival, i Hyde Park i London.

– Jag älskar henne så mycket. Hon är som allas favoritpopstjärna, hon är så vänlig och så trevlig, så varm. Alla vill bara ha det bästa för henne hela tiden. Förhoppningsvis kommer vi en dag att sjunga tillsammans. Vi har många gemensamma vänner, så det kanske finns en chans.

Och hur är det med Pet Shop Boys?

– Älskar dem. Väldigt mycket. Behaviour är ett av mina tre favoritalbum. De har varit en så viktig spegel av den brittiska kulturen, saker som de pratade om var så väldigt brittiska, men har ett så internationellt tilltal. Jag tror inte att många människor har varit så specifika och samtidigt så universella.

Hur kommer det sig att du blev killen som alla vill turnera med?

– Jag vet inte! Det är som att jag alltid får vara brudtärnan, men aldrig bruden. Jag får alltid vara förband, aldrig huvudakt. Jag tror att det har med min bakgrund att göra. Jag växte upp vid en kolgruva i Wales, där ingen förväntade sig att någon någonsin skulle kunna jobba med musik. Så jag älskar verkligen att få göra det jag gör. Och jag tror att alla kan se det. Jag visar respekt, jag arbetar hårt, jag gör ett bra jobb. Alla som arbetar med turnéerna ser att jag är uppriktig. Och om du arbetar hårt och är trevlig mot människor, kommer de att vilja anlita dig igen. Så de gillar min musik, de gillar min attityd, och de vet att de kan räkna med mig. Därför får jag göra alla dessa galna, fantastiska saker.

 

 

Hur kommer det sig att du inte blev kvar i kolgruvan?

– För att gruvorna var stängda. De slog igen när jag var barn. Det är nog det enda skälet. Jag växte upp mellan två byar, där hade kolbrytning varit huvudsysselsättningen. Så när allt stängde, blev det en glömd del av världen, säger Rod Thomas.

Under uppväxten blev musik, radio och TV unge Rods fönster mot världen utanför dalen.

– Jag var verkligen besatt av filmer när jag växte upp. Där kunde olika sorters människor, på olika platser i världen, soundtracket och låtarna och vilka låtar som valdes ut till dansscenerna. Jag var verkligen intresserad av det. Det var där kärleken till musiken föddes, säger han.

– Jag tror att jag bara drogs till saker som var väldigt annorlunda det som jag hade omkring mig. Dalgångarna i södra Wales är väldigt, väldigt vita, men på film kunde du få se icke-vita människor. Du fick se städer och bakgator, och neonskyltar och modeller och popstjärnor, du fick höra dansmusik, starka kvinnliga röster som Björk, Tori Amos och PJ Harvey, olika perspektiv och olika människors liv. Det var så spännande och så lärorikt. I jämförelse med gröna fält såg det ut som en underbar berg-och dalbana i neon.

Den första skiva han köpte var ”All That She Wants” med Ace of Base.

– Men mina föräldrar hade sin egen musik, Abba, Beatles och sådant, och så hade de en ”Greatest Hits of 1985”-samling, med George Michael, Aretha Franklin och Bananarama. I många år trodde jag att det var de enda låtarna som fanns i världen. Och sedan, när jag verkligen började bli uppmärksam, i slutet av 1980-talet, var det Erasure och Pet Shop Boys och sådant som spelades på radio, som Snap och Black Box, den typen av musik. Men ”All That She Wants” var den första egna skivan jag köpte i skivaffären i Neath, min hemstad. Jag var besatt av den. Jag lyssnar fortfarande på Ace of Bases Happy Nation-album varje vecka. Jag tycker att det är fantastiskt.

Framför datorn, utan någon riktig plan, lärde sig Rod producera musik. Han saknade pengar, utrustning och erfarenhet, men tog sig framåt en låt i taget. Han flyttade från Wales till London och fick ”snabbt göra galna saker”.

– Jag öppnade för Sara Bareilles, jag öppnade för Duffy, jag öppnade för Sparks. Bollen rullade och jag tänkte, ”ok, det här har en framtid”. Och hela tiden kunde jag förfina mitt sätt att producera musik.

I början släppte du musik under ditt riktiga namn, Rod Thomas, men 2010 började du kalla dig Bright Light Bright Light. Varför då?

– På den tiden, om du uppträdde med ditt för- och efternamn, så förutsatte alla att du var en kille med gitarr som spelade en viss typ av musik. Det var inte vad jag ville göra eller ville bli. Så jag skapade detta alias för att alla skulle släppa sina förutfattade meningar och istället bara låta musiken tala. Och så ville jag knyta ihop min musik med de remixer och den produktion som jag gjorde åt andra. Men även för scenen, om du har ett bandnamn bryr sig inte människor om hur många människor som står på scenen. Det gör det hela mycket friare.

Idag är Bright Light Bright Light något som kan vara en elektronisk soloakt, ett stort band eller ett avskalat framträdande med bara sång och piano. Låtar som ”Cry at Films”, ”An Open Heart”, ”All in the Name” passar lika bra i alla sammanhang.

Under höstens turné med Cher, då han bland annat spelade på Friends Arena i Stockholm, uppträdde Rod Thomas tillsammans med två dansare.

– Den förra skivan Choreography baserades så mycket på koreografi och sekvenser ur filmer med dans. Och så är ju Chers show som ett liten resande Vegas, med alla showgirls och showboys, med koreografi och rörelse. Det här var det perfekta tillfället att testa att göra en annorlunda show med rörelse, att inte bara att stå still vid ett instrument, säger Rod.

Med Chers stora produktion i ryggen fick han möjlighet att jobba mycket med ljus och ljud.

– Det har alltid funnits rörelse i mina framträdanden, men att dansa är något nytt, det är ett annorlunda grepp och jag tycker verkligen om det. Det gör kroppen mer levande på scenen, vilket faktiskt hjälper rösten. När hela kroppen rör sig och svarar på musiken kan du känna dig mycket mer involverad i låten också, säger han.

 

 

Flytten från London till New York 2013 gjorde han för att få se något nytt.

– Jag behövde få inspiration. Jag hade spelat in mitt första album och hoppades få ett nytt perspektiv inför det andra albumet, och tänkte att en ny stad skulle kunna vara en bra idé. Jag hade redan träffat Scissor Sisters, jag kände många människor i New York, och jag tänkte att jag skulle åka dit och hänga med dem. Det förändrades verkligen mitt liv. London är en väldigt hård stad. All musikbransch finns där, den är mycket intensiv, det handlar hela tiden om att jaga den senaste trenden: ”Vilket är det bästa, nya bandet?” ”Vem ska bli signerad och få 50000 pund?” Som osignad, indiependent musiker kände jag mig väldigt ensam i den världen. Så jag flyttade till New York, där de flesta människor som jag känner är mycket independent, oavsett de jobbar med teater, komedi, film eller musik. Att bara vara omgiven av andra oberoende människor var verkligen inspirerande. Alla gjorde sin grej, ingen brydde sig om systemet eller branschen eller något sådant, de gjorde det för att vara lyckliga. Och det är vad jag lärde mig att göra. Och för mig ledde det verkligen till så många fler möjligheter. Det var när jag började tänka så som galna saker började hända, det var då jag öppnade för Elton, det var då jag för första gången fick ett album med på listan och det var då jag träffade samarbetspartners, började träffa koreografer och videoproducenter. I New York drevs alla av att jobba med människor, inte med bolag. De brydde sig om vad du gjorde. I London vill ingen ta i dig om du är en osignad artist.

Är det lättare att vara independent idag än när du började?

– Folk säger att ”oberoende är den nya normen” och sådana saker. Men det är en falsk ekonomi. Alla de där framgångshistorierna handlar om människor som tidigare har legat på stora bolag, där de hade enorma marknadsföringsbudgetar och kunde bygga en publik. Sedan har de blivit oberoende. Men det är inte samma sak. Jag har inget emot människor som har pengarna bakom sig. Det är fantastiskt för dem, och jag önskar också att jag kunde få någon form av finansiering. Men att försöka bygga en publik utan ekonomiskt stöd är omöjligt. För ja, det finns crowdfunding och sådant nu, och ja, du kan släppa det själv, alla levande personer kan lägga upp en låt på Spotify. Men det läggs till 24 000 låtar om dagen där, så hur fan ska du få din låt att höras, bland alla dessa? Svaret är naturligtvis pengar. Så om du fortfarande inte har pengarna, går det inte.

Han spelar in själv hemma i sin lägenhet.

– Jag spelar in allt hemma. Jag jobbar hemifrån tills det är dags att mixa, det gör jag i en studio. Men allt är inspelat i vardagsrummet eller i sovrummet.

Men det låter stort, som om du har spelat in i en stor studio.

– Tack. Jag har blivit väldigt bra på att få en stor budget när jag inte har någon. Det är typ min superkraft.

Hur har du lärt dig det?

– Genom att inte ha några pengar och samtidigt vilja se bra ut. Det finns egentligen inga pengar för film eller för produktion, men jag bryr mig verkligen, så jag lägger tid och energi och arbetar med människor som verkligen gör detsamma. Och vi arbetar riktigt hårt för att den ska se ut som en film, även den bara skulle vara en TV-special.

Tanken var ursprungligen att han skulle turnera inför skivan, bland annat på en lång rad Pride-festivaler, men nu är allt antingen inställt eller uppskjutet.

– Men jag kommer att dela ny musik fram till dess.

Hur är stämningen hos musiker och artister i New York just nu? Hur påverkar corona-situationen ditt liv och din kreativitet?

– Det är ganska konstigt. Ingen har någon aning om vad som kommer att hända. Personligen har jag tappat både alla livespelningar och min klubb, så en stor del av möjligheten att spela är borta. För att inte tala om pengarna. Många av mina vänner har inget arbete, eftersom de arbetar i barer eller restauranger, så de är väldigt oroliga för inkomst och att betala hyra. Det finns såklart något fint över att människor tänker på och bryr sig om varandra, men när vi inte har tjänat någonting på några veckor och fortfarande inte kan se hur framtiden ser ut tror jag att människor kommer att bli mycket rädda. Allt känns så främmande och svårt att förbereda sig för.

Om Fredrik Emdén

Glad visbybo som gillar all musik som är bra. Har skrivit om pop sedan tidigt 1990-tal och för Zero sedan 2015.

Kolla även

David Elfström Lilja släpper nytt album med ambientprojektet Àrstraumur

Gävlebaserade David Elfström Lilja är minst sagt en mångsidig man.  Han är Art Director, har …