Ett samtal om Depeche Mode i Sverige 1982-2020

Världens bästa elektroniska rockband. Sveriges just nu mest ambitiösa popjournalist. Visst låter det som en bra dubbel? Mycket riktigt innehåller också Depeche Mode i Sverige 1982-2020 mängder med läsgodis. Zero ställde några snabba frågor till Martin Sernestrand om den uppdaterade succéboken. 

Hej, Martin, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Din uppskattade debutbok, Depeche Mode i Sverige, kommer snart ut i nyutgåva. Vad innehåller egentligen den uppdaterade boken i jämförelse med originalet?
– Denna andra och uppdaterade utgåvan innehåller över 150 nya sidor, mängder av nya bilder och nya anekdoter, samt ett helt nytt kapitel som handlar om den senaste skivan och turnén. 

Ett nytt kapitel om Spirit och den därpå följande turnén låter spännande. Gick du på många konserter under Global Spirit-turnén?
– Ja, sammanlagt åtta stycken i städer som Stockholm, Köpenhamn, London, Paris, Berlin, Prag och Helsingfors. Det var en fin upplevelse att få se en massa europeiska städer och samtidigt lära känna nya vänner. ”Depeche Mode-familjen” är stor och väldigt välkomnande! Många gånger är det lika trevligt, eller nästan trevligare, att resa runt och träffa likasinnade som att gå på själva konserterna. 

Martin Sernestrand. Foto: Anna Hulth.

Boken har även fått ett grafiskt lyft med nya bilder och en ny framsida.
– Ja, jag kände att det var viktigt att inte bara ge ut samma bok en gång till. Så jag har letat upp många nya bilder och skrivit både ett förord och ett slutord. Kort sagt har jag försökt lyfta bokens innehåll så mycket som möjligt, så att det skulle vara värt att köpa den igen. Redan tidigt bestämde jag mig för att den uppdaterade utgåvan skulle få ett nytt omslag. Eller ja, egentligen är det samma omslagsbild, men med en ny ”touch”. Fredrik Wik Clarke har återigen hjälpt mig med formgivningen och har den här gången verkligen överträffat sig själv. Jag har också haft turen att lära känna många nya eldsjälar som gett mig exklusivt material. Bland annat Petra Rönnholm, som tillhandahållit mig med massor av fantastiska livebilder som hon tagit under åren. 

Du har valt att släppa boken den 19 mars 2020. Varför just det datumet?
– Det kändes passande, eftersom Violator fyller 30 år samma dag. Violator är ju förmodligen det album som har betytt mest för Depeche Modes karriär. Skivan gjorde dem till internationella superstjärnor och gav oss klassiker som “Personal Jesus”, “Enjoy the Silence”, “Policy of Truth” och “World in My Eyes”. Fyra låtar som än i dag är självklara på alla Depeche Mode-konserter. Själv gillar jag dock albumspåren bäst. “Sweetest Perfection”, ”Halo”, “Waiting for the Night” och ”Clean” är fantastiska allihop. Violator är något av det starkaste bandet har gjort, även om jag nog håller Black Celebration ännu högre.

Depeche Mode i Sverige 1982-2020 släpps i en limiterad upplaga på bara 300 exemplar. Gäller det med andra ord att slå till ganska snabbt om man vill vara säker på att få en bok?
– Ja, det är ”först till kvarn” som gäller. Originalutgåvan trycktes i 500 exemplar och sålde slut på bara sex månader. Och jag har redan fått in ungefär 100 förhandsbeställningar på den här uppdaterade utgåvan, vilket såklart känns jättekul!

Vid sidan av Depeche-boken har du även jobbat hårt med ett annat projekt. Kan du berätta lite om det?
– Jag har börjat med en bok om… eller egentligen har jag tre böcker på gång… men den jag kommit längst med handlar om hårdrockens historia. Hårdrocken firar ju 50 år i år. Black Sabbaths självbetitlade debutalbum släpptes den 13 februari 1970. En skiva som inofficiellt – av mig i alla fall, haha – kan räknas som det första ”riktiga hårdrocksalbumet”. Ovanpå det har jag också påbörjat en bok om skräckfilm och en om The Smiths. Men de ligger några år längre fram i tiden.

Läs mer om Depeche Mode i Sverige 1982-2020 och förhandsboka boken här: https://www.depechemodeisverige.se

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Nitzer Ebb tystare än någonsin

I fyra minuter och trettiotre sekunder.