Sebastian Mantel – I den värld vi egentligen vill ha

Sebastian Mantel är en man, djupt involverad i Stockholms öppna musikscen där män och kvinnor som han uppträder: ofta med akustisk gitarr och en packe egna komponerade sånger. I den värld vi egentligen vill ha är Mantels andra skiva och här är han uppbackad med elektrisk instrumentering.

En bra låt är en bra låt. Det är grundläggande, oavsett musikstil. Men nog blir det mycket roligare att höra en bra låt med fullt band än när en artist står ensam med gitarr och sjunger? Det verkar Sebastian Mantel tycka också, så på ep:n I den värld vi egentligen vill ha lirar Jesper Jonsson trummor och slagverk, Eric Palmqwist har arrat, producerat och bistår med gitarrspel, bas, synth, orgel och körer. Mantel själv sjunger sina svenska texter, lirar gitarr och munspel. Resultatet är en liten pärla till platta där det melodiösa titelspåret inleder och där Mantels sätt att sjunga och frasera påminner en del om Dylans. Låt nummer två handlar om barndom, gammal kärlek och utveckling. Musiken är lätt psykedelisk och inger en aura av mystik som tilltalar. Den psykedeliska touchen vidhålls i popiga ”Han kallas hipster” som svänger gott och är en av Mantels bättre låtar, åtminstone av dem jag har hört, men de två nyss nämnda håller en dylik hög kvalitet, vilket visar att det lär komma mer från den här snubben framöver. Det finns inget konstlat över Mantels lyrik. Den är rakt på sak, känns extremt självupplevd och naturlig, men blir inte tråkigt diskbänksrealistisk vilket vi tackar ödmjukast för. Låten som avslutar den här ep;n heter ”Vanja” och är kanske den mest personaliga av samtliga spår här, med tanke på att Vanja är artistens dotter, avporträtterad med sin far i cd-häftet. Extra plus för att sångtexterna finns i tryck också, även om man hör dem alldeles utmärkt på skivan.